Att återkalla bortglömda berättelser, eller belysa de oskrivna

———————————— den 2 september 2018 ————————————

Henrik Sputnes: Hej Klára och Tamás,  jag är nyfiken på hur det är att arbeta tillsammans. Hur uppelever ni det dagliga arbetet som konstduo?   (•‾̑⌣‾̑•)

Klára Petra Szabó & Tamás Szvet: Faktum är att vi båda tagit ”gemensamt arbete” på så stort allvar att det tog fjorton år innan vi genomförde vårt första projekt tillsammans. Så vi försöker inte forcera något, utan bara skapa jämsides. Medan vi samtalar med varandra skapas återkommande idéer utan tydlig upphovsperson. När vi arbetar tenderar vi att ge oss själva tillåtelse att ta några steg bort från vår ursprungliga praktik, och det är något oerhört uppfriskande med det. Att arbeta tillsammans är självklart aldrig helt enkelt i alla lägen, eftersom man ger den andra tillträde till ens eget privata kreativa rum. Fördelen med samarbetet är att vi kan närma oss konsten från olika ingångar. När våra perspektiv och bakgrunder sammanfogas med varandra, blir resultatet mer omfångsrikt än våra egna föreställningsförmågor. 

HS: Utifrån egna erfarenheter, hur kan ny teknologi omdefiniera konsten, såväl som vår tillgång till historien? 

KPS & TS: Nya teknologiska produkter utvecklas vanligtvis för att säkerställa industriella ändamål, och testas återkommande av användare. Att upptäcka dessa tekniker som kreatör kan verkligen omdefiniera hur konsten utformas, men även hur vi upplever verkligheten. Somliga teknologier utmanar klassiska uppfattningar om tid och rum på sätt som kan ge oss en nya ingångar till historien. 

———————————— den 11 oktober 2018 ————————————

Henrik Sputnes: Klára och Tamás, jag har förstått att ni har intresserat er för arkivmaterial som relaterar till Äskhult, framförallt fotografier. Hur tänker ni kring konstnärliga gester som handlar om att återskapa, återpublicera och tillgängliggöra minnen?  

Klára Petra Szabó & Tamás Szvet: Kollektivt minne som idé har under de senaste åren fått ett uppsving inom samtidskonsten. Det är ett undersökningsområde som troligtvis aktualiseras i och med jubileum som 70-års dagen för andra världskriget eller 100-års dagen för första världskriget. Att arbeta med arkiv som konstnär ger en möjligheten att återkalla bortglömda berättelser, eller belysa oskrivna historier (till exempel kvinnohistoria). De återpublicerade minnena kan vidare användas för att undersöka immateriellt kulturarv, och i förlängningen kan kunskap användas som ett stöd för att tänka kring livsfrågor.

HS: Det digitala kan sägas vara en infrastruktur, samtidigt utgör det en modell för vår dagliga kommunikation, vilket i sin tur formar vår kultur på alla nivåer. Med anledning av denna utveckling, har det aldrig tidigare funnits ett större behov av att kritiskt granska vilken roll teknologin formar vårt samhälle idag. Vad är era tankar kring hur teknologin förändrar vår uppfattning om oss själva, våra kroppar och minnen?

KPS & TS: Som en del av den generation som växte upp innan internets uppkomst, har vi upplevt internets många utvecklings- stadier, så vi har verkligen möjligheten att kunna jämföra. Nuförtiden talas det om hur den digitala tidsålder som vi lever i kan sammanfatta våra tidigare relationer med teknologin. Låt oss här referera till en utmärkt roman: Sagan om den stora datamaskinen: en vision (1966) av Olof Johanneson [pseudonym för den svenske fysikern och författaren Hannes Olof Gösta Alfvén (1908-1995)] som målar en inte alltför ljus bild av ett framtida teknikstyrt samhälle. Hans framtidsvision ligger i mångt och mycket nära vår egen tid. Kroppen (som något personligt) saknar exempelvis relevans i hans vision. Följaktligen uppvisar vår tid negativa som positiva följdverkningar av teknologin, något som vi valt att fokusera på inom våra konstnärliga praktiker, genom visuell kultur. Tack vare de digitala applikationer som finns marknaden idag kan vi skapa virtuella upplevelser där en engen kropp framstår som frånkopplad, samtidigt som ens minnen upplevs som nästan gripbara. Avslutningsvis har vi kommit fram till att vår inställning till den teknologiska utvecklingen, inte handlar om att bestämma om som händer är bra eller dåligt, utan att försöka utveckla nya kreativa sätt att styra pågående processer i  positiva riktningar.

———————————— den 5 november 2018 ————————————

Henrik Sputnes: För den kommande utställningen har ni har valt att fokusera på minnet av en brand som skedde i Äskhult. Varför har ni valt att utgå från denna specifika händelse?

Klára Petra Szabó & Tamás Szvet: Av alla berättelser som handlar om Äskhult, valde vi att fördjupa oss i en eldsvåda (1953) som en symbol för förändring. Branden var självfallet en katastrof, men samtidigt förenade släckningsarbetet folket i byn. Händelsen fick dem att agera tillsammans och det uppstod nya positiva relationer. Vid händelse av brand kan något gå förlorat, medan annat – kunskap och immateriell egendom – kan hållas vid liv förutsatt att vi håller samman. 

HS: Ert arbete leker med invanda föreställningar om hur våra minnen fungerar och hur vi förnimmer vår omgivning – vilken relevans har dessa teman i dagens samhälle och hur kommer de aktualiseras i samband med utställningen i Äskhult?

KPS & TS: Med tanke på hur teknologin utvecklas, kan man säga att hur vi upplever världen har förändrats något enormt. Vår relation till tid, rum, minne eller det sociala filtreras helt genom den teknologi som vi använder oss av. Idag kan vi befinna oss på olika plaster samtidigt, exempelvis främst genom sociala medier. Genom vi kan vara överallt på en och samman gång kan vi också delta samhällets olika nivåer.

Red. Henrik Sputnes