Ett somatiskt arkiv

———————————— den 2 september 2018 ————————————

Henrik Sputnes: Hej Kristina, hur skulle du beskriva dig själv som konstnär?  o(*>ω<*)o

Kristina Müntzing: Jag är nyfiken och gillar att jobba. Att demontera och rekonstruera har varit en metod jag arbetat med under en tid. Historiska bilder och vardagsnära föremål plockas isär, strimlas, skalas på sin bark eller repas upp, för att sedan rekonstrueras till något nytt. Medan handen arbetar med att plocka isär och rekonstruera materialen, arbetar tanken på samma gång med att dekonstruera och återuppfinna verkens och bildernas betydelse.

HS: Hur kan samtidskonsten hjälpa samtidsmänniskan att närma sig historien och de människor som levde för trehundra, femhundra eller rentutav tusen år tillbaka i tiden? 

KM: Jag har svårt att uttala mig kring samtidskonsten i stort men om jag utgår från min egen konst tycker jag att en som konstnär har möjlighet att koppla, knyta samman och dra linjer mellan olika tillsynes disparata platser i tid och rum. Att påvisa något som inte nödvändigtvis behöver vara tyngt av en linjär tidsuppfattning. Existentiella frågeställningar är för mig universella utan en bestämd plats i tid och rum. Neanderthalaren som satte sin hand i grottorna gjorde det av en anledning att beskriva ett jag är här och det är lätt att koppla till idag, historien är då och nu samtidigt. Då och nu hänger samman, jag gör ingen skillnad. Jag tror att om man inte ser historien som ett avslutat kapitel utan pågående i nya vindlingar blir världen rikare.

———————————— den 28 september 2018 ————————————

Henrik Sputnes: Kristina, nu när de inledande researchveckorna är avklarade; har de fysiska miljöerna eller de historiska livsödena som knyter an till Äskhult fått dig att reflektera i nya oväntade riktningar? 

Kristina Müntzing: Absolut, jag har ofta förväntningar och föreställningar kring arbetets utveckling innan jag kommer på plats och sedan måste jag omfamna andra riktningar när jag väl ser, upplever, lyssnar på den specifika platsen eller blir varse förutsättningarna.

Vi har haft val i Sverige under denna period och jag tycker att detta har färgat min syn på platsen Äskhult. Att arbeta med kulturarv har blivit politiskt vilket det såklart alltid varit och är. En arena för ideologier – Vem bestämmer vår historia och hur den skrivits och vilka artefakter, arkitektur, levnadshistorier, samlingar som bevaras för eftervärlden. Kulturarv blir en konstruktion som mer talar kring sin tid än den historia den vill föra fram till eftervärlden. Renoveringar på Äskhult har gjorts sedan 50-talet med de bästa intentioner och i takt med att man tror sig förstå historien bättre så ändrar man och tar bort de tillägg man trodde var korrekta på 60-, 70- eller 2000- talen. Vi tror alltid att det vi vet nu om historien är det slutgiltiga. Vad väljs ut att arkiveras till eftervärlden och vem gör det urvalet?

HS: Under residenset har du kommit att intressera dig för handens och kroppens kunskap, och ”ett somatiskt arkiv” berätta mer om det?

KM: Om jag utgår från att kulturarv är en konstruktion och en produkt av den tid vi lever i, de rådande ideologierna och fördelning av resurser så har mina funderingar gått kring det somatiska arkivet. Kroppens egna minne. Vad finns det för minnen som fysiskt och högst påtagligt är förknippade med jorden och platsen kring Äskhult?

På Äskhult har kulturbönderna ett uppdrag att så långt som möjligt försöka återställa åkrar och landskapet till en karta från 1825. Att använda arbetsmetoder, redskap och djur till hur man idag tror att man arbetade, plöjde, körde med sina hästar runt gårdarna i Äskhult. Dessa nutida bönder som ikläder sig tidigare bönders förmodade vardag bär på minnen från skogsbruket; åkrarna, lyft och kallt väder. Skulle inte Thomas och Jessicas kroppar vara en högst påtaglig beskrivning av ett kulturarv?

Ingen konstruktion utan faktiskt ryggont, förhårdnader på ringfingret från tömmar eller förslitningar i höfter efter för tunga lyft på de steniga åkrarna, samma kroppsliga minne 2018 som 1818. Kroppsliga minnen är till största delen reducerat till glömska. Det som inte kan bli registrerat glöms och får ingen plats i våra arkiv och samlingar, blir inte en del av vårt kulturarv. Min fråga blir – vad blir innebörden om man öppnar upp för en somatisk dimension av arkivering och kulturarv?

———————————— den 5 november 2018 ————————————

Henrik Sputnes: Kristina, du har studerat gamla visions- dokument från olika stadier i återskapandet av kulturarvsmiljön Äskhults by. Vad har du kunnat utläsa av dessa och hur använder du dem i ditt arbete?

Kristina Müntzing: Jag har sett hur målen för Äskhult har förändrats och utmejslats till att handla mer om kulturlandskapet än om byggnaderna under åren. Även om byggnaderna natur- ligtvis bevaras och byn tas om hand, tycker jag att fokus idag  ligger mer på markerna.  Jag har utdrag från alla de dokumenten inklusive Vision Äskhult  (strategi- och utvecklings- program för Äskults by 2002-2010) som ligger som en bakgrund för ett verk jag kommer att sätta upp på den äldsta ladugården i Äskhult

HS: Du har också intresserat dig för kulturarvet ur ett ekonomisk perspektiv, berätta mer. 

KM: Jag tänker att politik och ekonomi går hand i hand här. Hur de politiker som har en beslutsbefattande position tänker kring vårt kulturarv och vems berättelse som ska bevaras för eftervärlden.

Jag fick reda på att Äskhult var en av de dyraste investeringarna  inom kulturarv som gjorts i Väst Sverige. Då blir det intressant att ställa sig frågan varför just Äskhult? 

Red. Henrik Sputnes