Skrift nedtecknad på jordytan

———————————— den 2 september 2018 ————————————

Henrik Sputnes: Hej Cora, skulle du vilja berätta om hur dina konstverk skapas, har här specifikt dina filtade kartor i åtanke? 

Cora Jongsma: De filtade kartorna utgår från hur landskap skapas. I arbetet med filtskapen, som jag kallar dem, utför jag research med fokus på hur landskap formas av människan i antropocen (en ny geologisk epok inom vilken man tänker sig att naturen formats av människan reds. anm). Här är jag specifikt intresserad av avtrycken i landskapets ytskikt, märken och spår som kan härledas till historisk mänsklig aktivitet. Det optimala perspektivet för att avtäcka landskapets morfologi är ovanifrån. I fågelperspektiv framträder fascinerade mönster i landskapet; diken, vägar, stigar och dammar. Dessa kännetecken kan liknas vid skrift nedtecknad på jordytan. Det är dessa kultiverande miljöer, landmärken och fåror som jag är intresserad av att läsa och förstå med hjälp av alternativa kartframställningstekniker.

HS: Inom olika discipliner ser vi ett ökat intresse för hur landskapens historia som socioekologiskt system kan förstås ur hållbarhetsperspektiv. Hur kan konstnärliga praktiker producera nya förståelser gällande förfluten såväl som framtida användning av land? 

CJ: Inom landskapshistoria kallas landskapets ytskikt för en  palimpsest;  pergamenthandskrift vars ursprungliga text skrapats bort och ersatts med ny. Vid en noggrann undersökning av pergamentytan finns det alltid spår av tidigare skrifter. Jämförelsevis existerar det i ett kultiverat landskap lager av konturer skiktade på varandra. Människan skapar ständigt nya landskap ovanpå landskap från tidigare generationer som ett resultat av en fortlöpande samhällsutveckling. Denna kultiveringsprocess formas delvis som en reaktion på förutvarande landskap, men också som en respons på existerande miljöer och naturresurser.

Med stöd av mitt filtskapande undersöker jag denna kontinuerliga transformering av land genom att addera och avlägsna lager av ull. Materialet består självt av lager. Lager som skapas genom att separera och fästa lager av ull mot varandra med hjälp av såpvatten.

Själv betraktar jag landskapande som en pågående process och det samtida landskapet kan läsas som ett vittnesmål om den mänskliga artens föränderlighet. Genom att acceptera denna rörelse och dess fortsätta färdriktning kan vi förnimma landskapet som ett hållbart livsmönster. Något som avslutningsvis för mig tilllbaka till din första fråga; genom att producera filtskap så hoppas jag kunna vara med och forma nya sätt att förstå, tänka och varsebli landskap.   

————————————— den 10 oktober 2018 ———————————— 

Henrik Sputnes: Cora, skulle du vilja reflektera över dina två researchveckor i Äskhult. Vad skulle du säga att dina mest givande möten, intryck och samtal handlat om, och vad är ditt nästa steg?

Cora Jongsma: Att möta Äskhults landskap har för mig varit den enskilt viktigaste upplevelsen. Från kvalitén hos den odlingsbara jorden till de plogade fälten med stenar som markerar markens indelning i diverse jordlotter. Den otroliga mängd stenar som är en del av egendomen och som också använts för att konstruera väggar, murar och lador. Stenar som knuffats eller kastats iväg från sina ursprungliga plaster, där inlandsisen en gång i tiden lämnat dem. Jag tyckte om workshopen som handlade om linberedning, mycket för sinnesupplevelsen av att skapa nytt material. Och det var oerhört roligt att arbeta tillsammans.

Mötet med Tomas Bannerhed var oerhört inspirerande för mig. Han undviker att skriva i förfluten eller framtida form, och fokuserar på textens nu. Det fick mig att inse hur viktigt det är, när man skriver landskapshistoria, att belysa direkta kopplingar mellan just landskap och människa. Mitt nästa steg är att genomföra en fältkonversation med Thomas Carlson, bonde på Äskhult. Vi ska tala om hans arbetsuppgifter, och mer specifikt om hans praktiska kunskap när det kommer till att undvika stenar. 

HS: Att läsa landskap kan göras på flera sätt. Vad du ser beror oftast på vad du tittar efter och var du tittar ifrån; en geolog, en utvecklare och en fågelskådare kommer att se olika möjligheter med samma plats. Nu till min fråga, tror du att samtida konst kan fungera som ett kommunikationsmedium mellan olika professioner och sätt att titta på landskap?

CJ: Själv tänker jag som en biolog, utvecklare och geolog. Konstnären har, när allt kommer omkring en egen individuell blick på landskapet. En blick som utvecklas genom konstnärens praktik, bortsett från när en konstnär önskar vara just ett medium mellan olika professioner. Överlappning av ämnen och perspektiv förekommer givetvis när det handlar om att tillsammans undersöka landskap, samtidigt är målsättningen och resultatet hos varje enskild profession väldigt annorlunda. På det hela taget, så kan det vara mycket givande och inspirerande att arbeta i multidisciplinära team, speciellt om det öppnar upp för nya sätt att läsa av landskap.

HS: Naturens rättigheter är ett nytt koncept på uppgång; som begrepp har det redan integrerats i flera av världens legala system. Samtidigt är tanken att kulturlandskap och kulturarv ska visa hur kulturarvsplatser är inbäddade i världsomspännande ekologiska nätverk. Hur ställer du dig till ovanstående trend, tycker du att landskap/natur borde ha rättigheter?

CJ: Det är en mycket svår fråga Henrik, eftersom landskap precis som naturen är människoskapade fenomen. Bara i själva den mänskliga blicken på olika typer av landskap, existerar redan på förhand idéen om rättigheter. Människan bestämmer redan från början landskapets egenskaper bör vara och med det så beslutar vi där och då vilka arter som bör växa eller leva i dessa figurerade landskap. Som ett resultat av detta, exkluderar vi alla främmande livsformer som inte passar in. 

Tanken om att ge naturen rättigheter är för mig det yttersta beviset på människans herravälde över naturen. I Holland skapande vi exempelvis en ny typ av vildmark som går under namnet Oostvaardersplassen (sedan 1968). Där gav vi naturen rättigheter, vilket innebar att ekosystemet skulle ta hand om sig själv. Miljön skulle med andra ord existera helt utan mänskligt ingripande. Förra vintern, tack vare kyla och överbetning, uppstod det brist på gräs något som ledde till att ett stort antal djur dog. I ett närliggande samhälle uppstod frågor om varför dessa djur inte kunde ges föda och på så vis räddas från en säker död. Slutligen, efter påtryckningar var Oostervaardersplassen tvugna att böja sig. Så i slutändan, för att svara på din fråga, så tror jag att vi inte kan skänka naturen rättigheter. Om så skulle ske så skulle den upphöra att existera. 

————————————— den 5 november 2018 ————————————

Henrik Sputnes: Cora, du träffade nyligen Äskhult-bonden Thomas Carlsson för att tillsammans  använda ditt filtskap som en utgångspunkt för att tala om jordbrukande. Vad kom ur ert samtal?

Cora Jongsma: Den första produktionsveckan träffade jag Thomas och vi hade en detaljerad konversation om jordbruk. Till mötet bar jag med mig en av mina filtskap, som baseras på den åkermark som Thomas Carlson plöjde tidigare i april. 

En massa intressanta frågor uppstod nämligen under tiden som jag arbetade med filtskapet. Exempelvis var jag nyfiken på att ta reda på hur Thomas gick till väga för att plöja fälten, då jag kunde se att de var täckta med stenar. När jag utvecklade filtskapet kom jag underfund med att stenarna faktiskt hade en mängd olika funktioner. Den odlingsbara jorden återskapades mellan 1996-1997, dessförinnan var fälten helt jämna och täckta med i stort sett inget annat än gräs. Numera markerar stenarna fåror av jord, men de är också utplacerade i mitten av dessa jordremsor. Större ansamlingar av stenar, Odlingsrösen, ackompanjerar dessa fåror, och på somliga plaster är stenformationerna placerade mitt i.  

Min konversationen med Thomas var inriktad på frågor som handlade om hans kroppsrörelser i det återskapade odlingslandskapet. Filtskapet fungerade här som en topografisk referenspunkt för att överblicka och identifiera stenarnas positioner. För mig blev oerhört tydligt att plöjandet var ett långt mer detaljerat arbete än jag hade föreställt mig. Helt nytt för mig var också värdet av att kunna avläsa de spår som plogen lämnar efter sig. Plöjningen bör sålunda påbörjas med att man plöjer en fåra från motsatt håll varje år för att vända jorden i motsatt riktning. Jag inspireras av plöjandets tysta kunskap i mitt eget vikande av filt, för att skapa ett stabilt och koncentrerat resultat. Växelvis fodrar plöjandet att arbetet påbörjas ut-och-in respektive in-och-ut; några personer slog mynt av detta och kom att använda det som en ordvits.

HS: Du har experimenterat med ljudinspelningar i ditt pågående arbete, skulle du vilja berätta mer om det?

CJ: Förra måndagen kunde jag uppleva Thomas förhöjda känslighet för landskapet, tillsammans med två hästar och en plog ute på fältet. Plöjandet har i princip en felmarginal på 45 cm – som jag nämnde tidigare är det ett arbete som kräver stor skicklighet. Thomas berättade för mig att hästarna vant sig vid att följa plogspåren. De tar i praktiken sikt på och följer tidigare spår. Markens fertila ytskikt skapas vid roterandet av jorden; ur lager av spår som skapats genom tiden. Samtidigt som han plöjde spelade jag in ljudet av plogens väg genom jorden – hur den rispar och repar stenar i marken. Ljudet av hästar som trampar på sten, bondens manövrering av plogen och hästarna, skapar tillsammans en symfoni av visslande läten. Dessa ljud kommer jag att sammanfoga med mitt filtskap för att fläta samman landskapande med skapande av filt.  

Red. Henrik Sputnes