Tillfälligheter
Av
Joanna Zawieja
Joanna Zawieja, arkitekt på Statens Konstråd, synliggör konflikter mellan kortsiktiga och långsiktiga tidsskalor i stadsbyggandet, samt reflekterar vidare över hur offentliga gestaltningar och stadsbyggande med långa perspektiv kan skapa ny förståelse av tid.
Jag blundar. En dansare håller mig ömt om armen. Hon har en handflata mot min rygg och leder mig framåt. Vi går över gräs, asfalt och grus. ”En bil! Stanna.” Bilen hördes långt innan hon sa något. Vi går vidare. Emellanåt stannar vi till. Då tar hon tag om mitt huvud, vrider det lätt och ber mig öppna ögonen. Kort, kort, tio sekunder. ”Blunda igen”. Var gång detta sker fastnar ett utsnitt av Gamlegården i mitt minne.
Verket är “Walk, hands, eyes” av Myriam Lefkowitz. Sommaren 2016 uppfördes det i Gamlegården, Kristianstad som ett av de första verken i Statens konstråds satsning Konst händer.
Jag gick vandringen för snart två år sen. Jag minns lättnaden i att få överlämna mig till dansarens takt, och så minns jag Gamlegården. Tio tydliga utsnitt, bland dem; en blomrabatt, reklamskylten i gallerian, en bit balkong, en grupp barn på lekplatsen som skrattar åt mig och min följeslagare. De tio ögonblicksbilderna blev till kroppsliga vykort, istället för planritning och fågelvy skapade de en rumslig representation av Gamlegården utifrån taktilitet, rörelse och omsorg. Jag fick kliva in i ett stadsrum med andra sinnen än blicken.
Jag läser verket från en arkitekts perspektiv: Hur det skapar sensoriska minnen och möjliggör en kroppslig representation utöver planestetikens ideal. Det får mig att fundera över vilken stad som kan ritas fram med förbundna ögon.
Sen var det de skrattande barnen. Det är oklart om det är jag som betraktar dem, eller de mig. De måste ha sett flertalet förblindade par passera deras lekplats. Jag har hört att boende lokalt valt bort att delta i vandringen för att inte bli observerade av grannskapet. Vem tittade på vem här? Vem blev åskådare till det här verket? Under vandringen upplevde jag en subtil gemenskap med platsen, men skapades även en gemenskap och en tillfällig offentlighet bland dem som observerade det lågmälda spektaklet?
En annan tidslinje: I Norge har en skog planterats som del av Katie Patersons verk ”Framtidsbiblioteket 2014–2114”. Skogen kommer efter hundra år att omvandlas till papper, och därefter bli till böcker. Fram till dess kontrakteras en författare årligen för att bidra med en text. Texterna förblir olästa och opublicerade till år 2114 då böckerna trycks och placeras i ett för verket avsett rum i Oslos biblioteket. Ett framväxande bibliotek, med texter likt årsringar som blir offentliga när träden sågats ned. En annan tidslinje, och ändå likartade konnotationer om hur varje rum, varje byggnation, föregås av planteringen och skörden.
I mitt arbete i gränslandet mellan arkitektur och konst återkommer jag ofta till vad arkitekturen kan lära av processbaserade konstpraktiker. Att anamma deras öppna processer och ett mer prövande förhållningssätt ser jag som nödvändigt om vi ska utveckla arkitekturens roll i stadsbyggandet bortom idén om en kapitaliserad investeringsform. Det här är en fråga som delas av flertalet utforskande arkitekturpraktiker, ofta influerade likväl av konstnärliga arbetsmetoder som av en ekologisk och rättvisedriven samhällsanalys. Här finns prövande förhållningssätt i form av tillfälliga nedslag så som fullskaletesten i Göteborgs Frihamn som provar hur den framtida Jubileumsparken kan ges form genom faktiska fysiska tester på plats tillgängliga för allmänheten, men också långsiktiga öppna processer som bomässan ”Bomassan” i Stockholmsförorten Hökarängen, en samverkan mellan flertalet lokala aktörer som med konsten som verktyg föreslår en invånardriven utveckling av området. Två exempel på utforskande arkitekturpraktiker influerade av konstnärliga processer som jag för närvarande samarbetar med inom ramen för Konst händer är muf architecture/art och DAAR.
I Jordbro, utanför Stockholm, har det brittiska konst- och arkitekturkollektivet muf architecture/art tillsammans med ett antal lokala organisationer genomfört en månadslång festival för att synliggöra ett befintligt, rivningshotat kultur- och föreningshus. Huset är en gammal skola som sen 2012 huserar en mängd kulturföreningar, företag och kommunala aktörer. Det är en brokig plats med fokus på produktion. Nu när Jordbro står inför en större stadsomvandling finns en risk att kultur- och föreningshuset rivs, för att möjligen ersättas med ett nytt kulturhus. I en önskan att värna platsens skitiga kvalitéer, och se till att även dessa får plats i det nya huset, inleddes samarbete med muf. Många av mufs projekt startar genom mindre ingrepp som kommenterar, och ibland förskjuter, större stadsbyggnadsprocesser. Deras arbete utgår ofta från befintliga sociala sammanhang, och eftersträvar en arkitektur som är tillåtande för förändring. Festivalen i Jordbro ägde rum i höstas och det som återstår av den nu är en lysande näsa mitt i centrum på en lyktstolpe som stått släckt i åratal. Näsan, gjuten i glasfiber och med en el-sladd dragen från huset, löser ett vardagsproblem genom att kasta ljus på entrén, samtidigt som den gör den större frågan om plats för produktion i staden påmind genom att peka ut ”kulturhuset mitt framför näsan”. Den synliggör en vardag och visar att det nya kulturhuset redan finns här, helt öppet. Verket föreslår att framtiden redan är här.
Ett annat projekt som även det söker att omförhandla det rådande genom mindre arkitektoniska ingrepp, drivs i Boden av arkitekten Sandi Hilal från DAAR. Här är startpunkten den väntan som möter nyanlända innan de får asyl eller avslag. En tid där den sökande ofta betraktas som gäst och förväntas sätta sitt liv på paus. Sandi Hilals projekt föreslår ett sätt att bebo denna paus. Med utgångspunkt i ett asylboende på Prästholmen, Boden, och i samarbete med den lokala arkitekten Yasmeen Mahmoud, driver Hilal ett arbete med fokus på rätten att vara värd. Verket iscensätter och programmerar ett antal vardagsrum, varav ett för närvarande iordningställs i huset på Prästholmen och kommer att öppnas upp för allmänheten i Boden. Det här är ett arbete som både utforskar gränssnittet mellan det privata och det offentliga i ett specifikt hus, samtidigt som det förskjuter en maktrelation som möjliggör att ett värdskap för nyanlända, med förhoppning om en ny struktur för asylboenden på ett nationellt plan.
Mufs och Sandi Hilals arbeten prövar hur tillfälliga offentligheter kan omfördela makt, och hur mindre ingrepp kan synliggöra befintliga värden. Jag föreslår inte att det är någon lösning, ett konstverk löser på inget sätt bristen på offentliga rum eller problematiska beslut tagna i hierarkiska system. Men de kan dra upp flera synvinklar och ge oss andra tidsperspektiv.
Avslutningsvis, ett exempel från Lunds domkyrka där tidslinjerna sammanfaller, där det tillfälliga antas vara en testbädd för det eviga. Lunds domkyrka äger mark i stadens utkant där den nu även vill utveckla ett bostadsområde. I det här fallet ett bostadsområde med tusenårsperspektiv. Domkyrkobyggnaden fyller snart tusen, så varför skulle inte det perspektivet få prägla kommande byggnation? Till tidens ände. Som inledning på områdesutvecklingen genomförs Råängens konst- och arkitekturprogram, en serie tillfälliga nedslag av bland annat konstnärer och arkitekter med syfte att skapa ett ramverk för, och en diskussion om, stadsdelens utveckling.
Jag nämner ofta detta projekt för kolleger, speciellt för andra arkitekter. De flesta häpnar och inser att de aldrig tänkt tanken. Ett tusenårsperspektiv. Vad kräver det? Vad möjliggör det?
Visserligen har städer sen länge tusenårsperspektiv, men detta märks sällan i regelrätt områdesutveckling. Stadsbyggandet följer sina protokoll, där kapitalflöden och mandattider ofta sätter takten. Vad händer när en inte längre begränsas av årsbudgetar? Vilka perspektiv framträder i en tusenårsplan, och vilka blir synliggjorda i ögonblicket? Om ett offentligt konstverk kan så frön till ett gemensamt rum som blir tillgängligt först om hundra år, vilka andra frön kan vi så?
Text: Joaanna Zawieja