Art Inside Out
Nuvarande språksv
en

Kulturavet som somatisk liv och pågående process

Det vi kallar kulturarv är något som konstrueras i en ständigt pågående process och som i en digital och global verklighet blir svårare att nagla fast. Historien är inte något som ”finns där ute” i väntan på att bli insamlad och synliggjord utan att det är något som skapas eller konstrueras i den stund vi beslutar oss för att något är värt att bevara och bruka som en symbol för en förgången tid.

Att utse kulturarv är med andra ord att välja, tolka och skapa och det är inte på något vis självklart vad som ska ingå däri.

Kulturarvet är ständigt i rörelse. Konstnärerna i residenset Skift, Kristina Müntzing, Klára Petra Szabó & Tamás Szvet, Cora Jongsma, har tillsammans fått förhålla sig till ett levande kulturav som bevaras, används och fortlöpande vidareutvecklas. Det konstnärliga arbetet i residenset kan förstås som ett kulturarvande, med samtidskonsten som deras givna uttrycksmedel. Där ordet kulturarvande betecknar en interaktion mellan kulturarv och människor. Det vill säga den process som skapar förståelse för tillvaron och det sammanhang vi befinner oss i.

De senaste årens politiska utveckling i världen har kommit att utmana traditionella västerländska  kulturarvsbegrepp. Dramatiska förflyttningar av människor och en ökad rörlighet av kulturarvsobjekt runt om i världen har avslöjat brister och fel i den traditionella synen på kulturarv som något stabilt, homogent, och platsbundet. Kulturarvet formas av människorna tillsammans, där de verkar. På så vis kan vi föreställa oss hur samtidskonsten och kulturarvet i mötet med andra kulturella synsätt, kan spegla varandra, sig själva och inte minst av allt samhället.

 

Avslutande samtal
I efterföljande samtal söker Henrik Sputnes tillsammans med konstnärerna få syn på och artikulera de erfarenheter och tankar som kommit ur mötet med Äskhults by.

Henrik Sputnes: Skulle ni vilja säga något om hur ert arbete i Äskhult har förändrat sättet ni ser på och använder det förflutna i er konst?

Klára Petra Szabó & Tamás Szvet: Att stanna i Äskhult i nästan tre hela månader, gjorde att vi upptäckte byns hemliga platser. Inte minst av allt upplevde vi vardagslivet på ett sätt som verkligen gav oss en bättre helhetsförståelse av hur byns tidigare invånare levde och hur deras faktiska livsvillkor såg ut. Både vår förståelse för platsen och för vårt eget konstnärliga arbete har förändrats mycket under denna tidsperiod. När allt kommer omkring tänker vi att förändringar är till det bättre och förhoppningvis var vårt konstnärliga arbete en frisk fläkt.

Cora Jongsma: Bara möjligheten att tillbringa så pass mycket tid i residenset och kunna arbeta i anslutning till platsen var en mycket positiv upplevelse för mig. Det gjorde att jag kunde närma mig och förstå det dagliga arbetet. Att se och förstå på vika sätt guider, föreståndare, forskare, vårdare och framförallt bönderna är knutna till miljön var värdefullt för min egen research. Jag arbetade i anslutning till en av stugorna, och där tog jag del av de dagliga bestyren, och inte minst av allt Äskhults mångfacetterade kulturhistoria. Samtidigt upplevde jag en känsla av tomhet, som hängde samman med hur mycket arbete som faktiskt krävdes för att sköta om odlingsmarkerna, men också tanken på alla nu döda människor och djur som krävts för att göra jorden levande och bördig igen. Det var något som  rörde mig djupt.

Kristina Müntzing: Jag kom till residenset med ett redan utvecklat intresse för att arbeta med det förflutna, i betydelsen av att arbeta med historiska företeelser och framförallt bilder. Att se hur Äskhult historiseras och bevaras på ett ganska selektivt sätt har gjort mig en aning mer kritisk till kulturarv som företeelse. Jag kan, när jag tänker på det, känna ett behov av att framhålla alternativ till det som bevaras, och jag funderar en hel del över de tankesätt som ligger bakom vilka historier som väljs ut för att bevaras.

HS: Art Inside Out residenset heter som bekant Skift. På vilka sätt har skift som historisk realitet (exempelvis inom industri, teknik och jordbruk), men också som metafor, fått er att reflektera över brytpunkter som ett sätt att förstå oss själva och världen?

KM: Jag tror inte jag reflekterar så speciellt mycket över gränser eller övergångar längre, skiften är ju  per definition utdragna processer. Brytpunkter ser jag hellre som perioder av förändring. Jag kan inte avgöra när en sådan period börjar eller slutar, när den så att säga definitivt övergår i nästa period.

KPS & TS: Vi har i efterhand förstått att det svenska ordet ”skift” har flertalet meningar och innebörder – dels hur bergrepet refererar till jordbruk och land reformer – men samtidigt som en metafor, föreslår bergrepet en form av perspektivförskjutning på kulturarvsmiljöer, ifråga om vad de kan tänkas representera. Residenset som AIO organiserade är verkligen intressant och relevant både till form och innehåll. Framför allt är vi otroligt glada över att vår egna konstnärliga  arbetsmetoder blev ett stöd för att närma sig denna oerhört viktiga samtidsfråga.

CJ: För att förstå vår egen koppling till olika historiska temporaliteter, föredrar jag att använda ordet nätverk, framför just begreppet skift. Detta för att tydligare beskriva och förtydliga vår koppling till historien, och hur vi alla är knutna eller sammanflätade med den samma.

HS: Efter den digitala tidsåldern kommer den postdigitala. Nu när tekniken är så integrerad i våra liv funderar vi inte ens längre över den. I en sådan tid uppstår naturligt en fascination och nostalgi inför analoga hantverksmässiga tekniker. Äskhult utgör sinne- bilden för en sådan plats. Hur tänker ni själva kring uppsvinget för det analoga i relation till era konstnärliga praktiker?

CJ: Att använda teknologiska applikationer inbegriper upplevelsen av att vidröra släta, blanka, rena ytor. Ehuru dessa apparaturer är attraktiva, stimulerande och i många fall funktionella, saknar de struktur – den grovhet eller mjukhet som karaktäriserar essensen hos ett autentiskt material. Inom ramen för min egen praktik svarar jag på skillnader mellan dessa materialiteter genom att synliggöra landskapets ytskikt, i relation till mjukheten hos det filtade materialet. Vår haptiska förmåga (haptik är läran om effekterna av beröring och kroppsrörelser redsanm) håller bevisligen på att försvinna idag pågrund av användandet av slät teknologi, samtidigt som nämnda sinne är vårt främsta resurs för att förstå vår omgivning. På samma sätt utforskar ett spädbarn välden genom att exempelvis känna på objekt eller stoppa dem i sin mun. Jag betraktar dessa fysiska relationer med yttervärlden som en autentisk del av mänskligt liv och utveckling. Inte minst av allt är dessa  handlingar vilka jag önskar understödja och utforska i min konstnärliga praktik.

KM: Jag har personligen intresserat mig för mänskliga kroppar som bärare och bevarare av arkiv. Det handlar här bland annat om att utforska hur olika arbetsprocesser som egentligen kunnat ha bevarats för historien, inte finns dokumenterade, men också hur saker känns i kroppen medan de utförs. Det kallas för ett somatiskt arkiv. För mig stämmer tanken om det somatiska arkivet överens med hur jag arbetar med min konst, i min ateljé, och min upplevelse av nuet. Jag känner ingen nostalgi inför äldre tekniker, men jag kan känna vrede över hur saker värderas och placeras in i hierarkier.

KPS & TS: Vi upplever själva ett likartat begär i vår egen konstnärliga praktik, men vi försöker trots allt kombinera ‘traditionella’  analoga teknologier med samtida teknik. För egen del tänker vi att analoga tekniker gör sig bäst i mötet med det digitala. Båda har sitt egenvärde, samtidigt som de båda förmedlar det unika hos den tidsperiod i vilken de kom till liv. Dessutom, tekniker, nya såväl som gamla är inget annat än just verktyg, och anledningen att använda dem tillsammans med den kunskap de förmedlar är viktigare än mediet självt.

 

Text/samtalsledare: Henrik Sputnes

Text

Att återvända

Henric Benesch

This site is registered on wpml.org as a development site. Switch to a production site key to remove this banner.