En återblick följd av två nya dikter
Den finländska poeten Heidi von Wright blickar tillbaka på sin tid i Hylte och talar om betydelsen av residensvistelser i allmänhet. Intervjun avslutas av två dikter från den Heidi von Wrights kommande bok mellanblad.
Davor Abazovic: Du var en av de poeter som medverkade i lyrikresidenset ”Plats. Poesi. Periferi” i Hylte kommun, för snart ett år sedan. Vilka minnen hänger fortfarande kvar hos dig från den tiden?
Heidi von Wright: ”Plats. Poesi. Periferi” i Hylte var en fin tid. Att se tillbaka på tiden nu är lite märkligt. På sätt och vis är det länge sedan, men samtidigt är det bara ett år sedan. Sammanlagt befann jag ju mig där 1/12 av förra året, så det utgjorde ändå en ganska stor del av mitt år 2017.
För några dagar sedan besökte jag orten Fiskars i södra Finland. Det är en gammal bruksort som i dag har ett mycket rikt konstliv. När jag åkte längs den lilla vägen in mot byn – längs ett vattendrag genom ett aningen kuperat landskap – fick jag plötsligt en våg av intensiva minnesbilder från månaden i Hylte över mig.
Det handlade både om det fysiska landskapet men också om de minnen jag har därifrån. Jag har alltid haft ett ganska bra minne och kan, om jag tar mig tid att minnas, plocka fram ganska mycket.
Jag kommer ihåg dagen när vi alla kom till Pensionat Sågknorren, hur det var att träffa alla – nyfikenheten, förväntan men kanske också oron. Alla vi som deltog i residenset –Helena, Morten, Åsa Maria, Jun, Jonas och jag – är väldigt olika personer, men vi har poesin gemensamt, också om vi skriver på ganska olika sätt.
Jag kommer speciellt ihåg en utfärd till Mårås naturreservat. Här i Finland finns det egentligen inte bokskogar, det skimrande ljusgröna var en upplevelse. Det var också intressant att läsa om botaniker och professor Elias Fries – och besöka Friesminnet i Femsjö. Jag kunde riktigt föreställa sig hur han tog in naturen och kartlade speciellt svampar. Intressant var också att jag för första gången i naturen stötte på svamparten stenmurkla. Den svampen har jag bara läst om och sett plockade exemplar. Jag har aldrig smakat på den, och jag lärde mig också under vistelsen i Hylte att den inte rekommenderas som matsvamp i Sverige, inte ens efter förvällning. Jag har för mig att det i Finland ännu är ok att äta den, att vissa uppfattar den som en ren delikatess.
En annan utfärd jag kommer ihåg var hur vi stannade för att hitta ett ställe att dricka en kopp kaffe på. Vi såg ett café och gick in. Plötsligt började larmet tjuta. Dörren var olåst men Cafét var stängt. Vi gick ut och undrade hur vi skulle göra. Vi kunde ju inte vara åka därifrån. Efter en stund kom en bil och en släkting till caféägaren hoppade ut och gick in i huset, stängde av larmet, och sa att allt var ok. Det kanske låter som en obetydlig anekdot men det var ändå en upplevelse.
Likaså var det fascinerande att höra berättelser om bygden och besöka olika platser. Det guidade rundturen på Stora Enso i Hyltebruk, besöket vid Alebo pensionat i Unnaryd, Som jag sa är en månad både en kort och en lång tid. Det är en såpass kort tid att det är lätt att främst fästa sig vid det lite märkliga, mystiska. Historien om Olena Beata i Bästhultsskogen i Drängsered, tillexempel. Jag uppskattade också inblicken i bonadsmålning och besöket på Unnaryds bonadsmuseum. Jag ägnar mig en del åt bildkonst och har under sommaren tänkt lära mig att blanda till mina egna äggtemperafärger.
DA: Vad innebär den för en konstnär, och i det här fallet en poet, att få tillbringa tid på ett residens?
HW: Det är alltid väldigt givande med residensvistelser. Runt om i världen finns det en mängd residensplatser man kan ansöka om att vistas vid. En del ställen är konstnärshus där flera konstnärer bor där samtidigt, andra är ställen där man vistas ensam. Ensam med sitt arbete. Jag uppskattade ”Plats. Poesi. Periferi” för att det var en kombination av bägge delarna – samvaro med andra likasinnade, men också tid för eget arbete.
Att komma till ett nytt ställe innebär alltid en omställning. I fråga om residens är förändringen tidsbunden; Jag vet att jag kommer att åka hem till mitt vanliga liv inom några veckor. Det ger friheten att upptäcka nytt, både i livet och i konsten. Residens ger en möjlighet att uppleva så mycket nytt och samtidigt tid för det ”gamla vanliga”, skrivandet.
Som poet har jag ju inte en så stor materialpackning – min dator och några anteckningsböcker – det är en mobil utrustning, det är lätt att åka runt. I mitt arbete arbetar jag oftast så att jag anteckningar väldigt mycket; allt är intressant, allt är viktigt. Jag har alltid med mig åtminstone en liten papperslapp och en penna. Efter residensvistelser brukar jag ha väldigt mycket anteckningar att bearbeta, och eventuellt arbeta vidare kring. Så var fallet efter ”Plats. Poesi. Periferi”.
DA: Du utkommer med en ny bok i höst 2018, där många av dikterna har inspiration från eller kom till under din vistelse i Hylte. Vad kan du berätta om boken, och de två dikter som vi har fått äran att få ta del av i förväg, via AIO-journal?
HW: Jag upplever alltid att det är aningen svårt att ringa in vad diktsamlingar handlar om. Mycket av det jag skriver handlar om att vara människa, och om naturen – och förhållandet människa / natur.
Min bok, ”mellanblad”, som i höst utkommer på förlaget Schildts & Söderströms är en samling dikter där jag fortsätter undersöka dessa teman. Jag tänker mig att jag skriver mig lite längre in i problematiken, kommer lite längre i mitt sökande – efter meningen, livet, jaget. Mina tidigare diktsamlingar ser jag som två helheter om tre diktsamlingar. ”mellanblad” en början på något nytt. Här finns ögonblicksbilder från vistelsen i Hylte, reflektioner kring de nya naturupplevelser jag upplevde. Trots att södra Finland och södra Sverige inte ligger så långt ifrån varandra är det olika växtzoner. Det är också ett tema som ofta återkommer i mitt skrivande – närheten till människor, ting, fenomen – en närhet, som ofta ändå kan innehålla oändliga avstånd. En förundran, och samtidigt en önskan, och strävan efter att förstå.
Intervju: Davor Abazovic
Två dikter ur mellanblad, Heidi von Wrights nya bok (2018, Schildts & Söderströms förlag)
i skogen står skrivbord och stolar
med utsikt över gläntor
och öppningar
plötsligt
orden är snöflingor
flingorna fastnar i fallet
smälter i solen
för att ringa in upplevelsen
fixerar vi blicken vid stenar
träd och mossa. öga mot öga
med naturen. ett avlägset eko
av alla som en gång rört sig här
doften av tallbarr och jord
fjärilen fladdrar tyst
tar oss till vattenfallet och vidare
till källan
det finns alltid en källa
plockar platsen ut platsen
skalar bort tomrummet
nu sammanfaller
ord och motiv
Text: Heidi Von Wright