Ett ”överblivet” utrymme

7 juni, 2021

Petra Johansson: Hej, baucircus! Ni är ett nätverk av kritiska planeringsarkitekter och socialt inriktade hantverkare som driver en nomadisk verkstad. 2 augusti – 17 oktober är ni i Falkenberg för att arbeta på plats vid Gruebäcken. Er arbetsmetod bygger på deltagande. Kan ni berätta om hur ni arbetar med barn och barns lekar?

baucircus: Vi brukar inte identifiera en specifik målgrupp innan vi kommer i direkt kontakt med de som använder eller är förbipasserande på en plats. Men redan temat för residenset visar att vi kommer att hantera ett ”överblivet” utrymme – ett utrymme som ”underanvänds” eller överges, vilket gör det svårt att komma i kontakt med alla som använder den platsen. Vårt specifika försök att arbeta med barn och eventuellt tonåringar bygger på berättelser, spår och dokumenterade samtal med unga invånare som har hållits för att få inblick i deras perspektiv på området som en levande miljö. Utifrån de ledtrådarna tycks barn vara de enda användarna av denna plats, som ibland använder Gruebäcken som en plats för lek. Huruvida det inkluderar barn från båda sidor av bäcken återstår att se.

När vi gick längs Gruebäcken såg vi att den utgjorde en typisk geo-urban barriär som avskärmade två sociala sfärer från varandra, men också från resten av staden. Trots att det inte alls var långt från centrum, gav Gruebäcken oss intrycket av att vara ett lugnt ytterområde med hyreshus på ena sidan och villor på den andra. Där upptäckte vi andra brukares intressen: trädgårdar som svämmar över ut i den gröna remsan, som om de smälter samman.

Genom att arbeta med barn vill vi upptäcka vad som gör Gruebäcken lockande för dem. Gillar de att leka kurragömma i den täta vegetationen? Känner de sig trygga för att välskötta trädgårdar finns i närheten? Hur spelar bäckens vatten in i deras lekar? Vi försöker få svar på sådana frågor och hitta fler ledtrådar genom att utgå från aktiviteter som direkt utnyttjar rummet. Vi vill se vilka lekar de leker eller vill kunna leka och hur de kan forma Gruebäcken och eventuellt göra den till en mer inbjudande plats snarare än en åtskiljande plats. Det är förstås ett spekulativt tillvägagångssätt i det här skedet. Användandet av Gruebäcken kanske ser helt annorlunda ut i det här pandemins år, och den deltagande processen förblir därför öppen för anpassning och improvisation.

PJ: Under våren 2021 arbetade ni i Grekland kopplat till ett flyktingläger. Kan ni berätta om ert arbete där och de utmaningar ni har stött på under den pågående pandemin?

b: I Grekland stödde vi ett befintligt initiativ som heter Habibi.Works, som arbetar med verkstäder och gör dem tillgängliga för flyktingar och lokalbefolkningen i Epirus. Verkstäderna är tillgängliga för reparationer men även för individuella projekt. Ibland kan man få utbildning och ledning och lära sig nya färdigheter. Vi ville specifikt stödja Habibi.Works mål, som är att ge människor handlingskraft och förena i ett nätverk via det hantverk som de utför med sina egna händer. Under vintern var Grekland nedstängt, och vi var tvungna att vänta i över två månader på att verka i någon form eller ens komma in i lägret. Till slut kunde vi äntligen öppna verkstäder igen i januari under strikta regler: ett mycket begränsat antal personer per arbetsområde, endast efter tidsbokning och alltid med munskydd. Det svåraste målet att uppnå blev sällskapslivet och att föra människor samman, vilket de restriktiva åtgärderna satte stopp för. Köket måste stängas, vilket innebar att måltider eller kaffepauser med deltagarna blev omöjligt. Det var svårt att arbeta med andra människor i ett sånt sammanhang. Många personer kom och gick varje dag. Efterfrågan ökade och vi var tvungna att säga nej till många av dem. Det värsta var att inte kunna se människors ansikten bakom maskerna. Språkbarriärer övervinns ofta genom ansiktsuttryck, men även detta blev därför ett hinder, och vi blev tvungna att hitta på kreativa kommunikationslösningar. Covidsituationen håller på ordna upp sig i Europa, men lägret i Katsikas har blivit något av ett friluftsfängelse efter att några fall av covid har upptäckts bland invånarna.

PJ: Residenset ”Störningar i utopin, kvarglömda platser” använder designtänkande och kritisk & spekulativ design och landskapsarkitektur som metoder. Utifrån er horisont, hur kan inkluderande, spekulativ och / eller kritisk design hjälpa oss att tänka och forma platser?

b: Platser är nyckelordet här. När vi pratar om kvarglömda platser handlar det om ett utrymme som saknar nyttoegenskaper. För att förvandla öde utrymmen till platser, kan man motivera människor att börja ”använda” sig av utrymmen, vilket i slutändan leder till att det blir en plats. Detta tillvägagångssätt kan på ett enkelt sätt göras inkluderande genom att bjuda in potentiella användare med specifika behov till att engagera sig i att forma platser. I ett av våra projekt i en by med allt färre invånare i östra Tyskland var de äldre i stort behov av matförsörjning på orten och platser där man kunde mötas. Initiativet till en matmarknad på orten kom från kommunen, men det var de äldre som tog tag i att rusta upp en av de övergivna butikerna och organisera driften där. Det var naturligt att inkludera eventuella användare i samproduktionen – utan dem hade platsen förmodligen varit övergiven än i dag.

Samtidigt innebar marknadsprojektet i byn en hel del spekulativ design. Att utforma marknaden var utgångspunkten för en mer omfattande och framtidsinriktad design för byn. Livsmedelskedjor var ömsesidigt beroende av demografiska trender, offentlig infrastruktur och sysselsättning. Det var i detta fall nödvändigt att titta på den allmänna bilden och fundera på hur byn kunde utvecklas för att få människor att flytta dit i framtiden.

Det är här kritisk design kommer in i bilden. De rumsliga diskursernas två drivkrafter är människor och miljö. Två aspekter som ständigt är i omvandling och gör förändringar bortom de tillfälliga brukarna och omständigheterna. Då kan designen i sig utgöra en provokation som leder till debatter och till slut även medvetenhet. Till exempel är en av våra favoritkritiska metoder i baucircus att ”skapa en outtalad fråga”. I ett projekt med målet att aktivera oanvända kyrkor kom det ett förslag om att inrätta boende för vandrare och pilgrimer, men ingen föreslog var och hur det skulle äga rum i kyrkan. Vi enades med deltagarna i debatten om att bygga en tillfällig installation i kyrkans huvudsal. När den hade byggts och testats blev den kraftigt ifrågasatt, vilket ledde till ett antal debatter i stan som mynnade ut i en konkret idé om hur logi skulle kunna bli en del av kyrkans verksamhet. Det var den byggda frågan som behövde besvaras och ledde till debatter, som i sin tur formade designen och dess process.

2 september, 2021

Lars Fridén: Hej igen baucircus! Ni har varit i Falkenberg i ungefär fyra veckor nu och undersökt olika aspekter av Gruebäcken. Ni ordnade också en happening som samlade många barn och föräldrar som bor i närheten. Men just nu är ni mitt uppe i något som ni har döpt till ”intermezzot med det trasiga tältet”. Vad kan ni berätta om det?

baucicrus: Vår resa i Falkenberg började med att ge baucircus-tältet fötter så att det kunde gå från museet och genom stadens centrum på väg till Gruebäcken och informera människor om projektet. Till skillnad från våra tidigare projekt, där vi har bjudits in av det berörda samhället, så känner boende här varken till oss eller projektet. Den här gången var vi tvungna att bjuda in dem, och bara den lilla skillnaden styrde och utmanade vår metod.

Under turnén tillsammans med AIO-teamet var vi tvungna att ta oss över en stor tröskel för att tydliggöra att a) vi säljer inte någon produkt och b) vi ber inte människor att gå med i en religiös sekt(!). Vi kom fram till Gruebäcken och lämnade en del av tältet på varje sida av bäcken för att informera om processens inledning på plats. Vi började med att bjuda in folk att träffa oss över fika med kaffe och kakor. Att vara där räckte för att väcka barnens nyfikenhet, och redan den andra dagen tog de med sig sina föräldrar. Vi kopplade ihop tältets delar och lämnade strukturen som en påminnelse om att vi kommer tillbaka.

När vi kom tillbaka fanns inte tältet där vi hade lämnat det – det hade burits till Gruebäcken och kastats i där, som en påminnelse om att det var vi som störde utopin. Tack vare att tältet förstördes öppnades en dörr och oroliga invånare försökte aktivt nå oss. Till slut träffade vi medlemmar av Sloalyckans förening (som består av boende i allmännyttan) som till och med erbjöd sig att reparera eller ersätta tältet. Tältet togs sönder av uttråkade barn och blev ett tecken på de problem som det överfulla området hade och på boende som hade ett stödsystem i närsamhället. Det var vårt unika tillfälle att lära känna området. Tillsammans planerade vi nästa aktivitet – att fräscha upp Gruebäcken och göra det mer tillgängligt. Intermezzot blev en vändpunkt.

LF: Förra veckan deltog ni i ett levande rollspel på Rian designmuseum i Falkenberg som anordnades av konstnären Adam James, där vi försökte föreställa oss att Rian var ett allmänt kontor för offentlig design. Vilka intryck och insikter fick ni den kvällen?

b: Tidpunkten för evenemanget kunde inte ha passat bättre in i processen som vi går igenom vid Gruebäcken. Vi hade några intressanta samtal med boende om deltagande i offentlig design och samproduktion som medel för aktiva demokratier. Vi har fått se hur människor försöker skapa ett liv från grunden efter att ha flytt från sina krigsdrabbade länder och lämnat allt de någonsin har byggt upp bakom sig. Att skapa allt från noll innebär för många människor att arbeta sju dagar i veckan, att inte ha någon semester, inte ha något socialt liv och att dessutom anpassa sig till en ny kultur, ett nytt språk och ny politik. Barn får en uppfattning om Sveriges politik, demokrati och rättigheter i skolan, men många vuxna är omedvetna om sina politiska rättigheter och känner ofta bara till sina skyldigheter. Vi har därför behandlat frågor om privilegiet det innebär att delta, om medvetenheten om aktiv demokratisk design och dess tillgänglighet för boendes vitt skilda profiler.

Onkar och Henrichs viktiga förslag om 1 % offentlig design hanterar det här dilemmat, åtminstone vad gäller att avsätta tid och kapacitet för människor att delta i och utgöra en del av en design- eller omvandlingsprocess. Tack vare Adams levande rollspel fick vi möjlighet att prata mer om offentlig design, dess tillgänglighet och medvetenheten om den – att gå i andras skor. Hur många av oss, till och med i designkretsar, har deltagit i processer för offentlig design? Hur ofta ombeds vi som deltagare att delta i själva beslutsfattandet, och inte bara ge en idé eller en åsikt så att någon annan kan bestämma åt oss? Utanför det privata ägandet är det fortfarande ovanligt att delta i och utforma en öppen process för att bli medproducent av sin boendemiljö. SKÅL FÖR DEMOKRATIN!

LF: Vad har ni upptäckt och upplevt som mest överraskande under den första månaden av ert residens i Falkenberg?

b: Det mest överraskande för oss var att vi stötte på några personer på kommunen som arbetar inom projektets område men som inte kände till projektet. De kontaktade oss när tältet gick sönder (återigen samma vändpunkt!). Som i alla projekt var vi tvungna att kartlägga nätverket av berörda aktörer och deras roller för att avgöra vem vi skulle vända oss till med vad. Ägaruppdelningen av offentlig mark mellan ett allmännyttigt bostadsbolag och kommunen som äger bolaget gör att det är svårt att avgöra vilka roller och befogenheter respektive institution har. I det här sammanhanget är det lätt att missa vilka personer som är inblandade.

LF: I söndags hade ni er första aktivitet, som gick ut på att ”klippa” Gruebäcken. Vad kan ni berätta om den?

b: Det var som att börja raka huvudet och så tar batteriet slut!

Medlemmar av grannskapsföreningen kom med sina barn och började klippa ner buskar samt rensa stigar och ställen där man kommer åt bäcken. Vi hittade rester av trä- och stenvägar och till och med broar. Vi fick höra berättelsen om en avliden man som bodde på andra sidan (öster om bäcken, Östra Gärdet) och som tillbringade mycket tid på den här platsen och tog hand om den som om den vore hans egen trädgård. Det var en bra början, men man kan inte förvänta sig att människor ska ägna hela sin fritid (och många har inte speciellt mycket fritid till att börja med) åt att arbeta för offentliga ändamål – åtminstone inte när det offentliga rummet inte behandlas och uppfattas som en gemensam angelägenhet.

Vi justerar våra metoder och tillvägagångssätt allteftersom vi förstår mer om dynamiken i områden. Vi kommer att anpassa oss till de boendes olika förutsättningar och börja ha många korta aktiviteter olika dagar i veckan för att kunna nå personer som inte har kunnat komma till tals och ge dem möjlighet att titta förbi. Eftersom vi inte kan lämna kvar några tält måste vi sätta upp och ta ner allting varje gång vi är där. För att anpassa oss till korta och ofta genomförda aktiviteter så bygger vi en trädgårdsvagn för att tillsammans med de boende ta till oss Gruebäcken. Vi hoppas att motivationen som vi såg kommer att få stöd av kommunen på lång sikt. Vagnen får stanna kvar hos föreningen så att processen kan fortsätta när vi åker. Men när vi har längre aktiviteter kommer vi naturligtvis använda vår nomadverkstad igen – några boende vill bygga bänkar snart!

17 oktober 2021

LF: För att aktivera platsen har ni fortsatt att jobbat med gemensamma aktiviteter och aktioner på torsdagar, fredagar och lördagar. Kan ni berätta mer om hur ni har låtit invånarna delta när ni utforskar möjliga förvandlingar av Gruebäcken?

b: Med tiden märkte vi att Sloalyckan är ett livligt område på eftermiddagarna när barnen kommer från skolan och de vuxna är ute och promenerar. Invånarna föreslog förändringar, samtidigt som de ville behålla Gruebäcken som en grön och lugn fristad. Vi valde därför att samarbeta med de vuxna och testa ett förändringsmoment per vecka. Vår största anhängare är en medlem av Sloalyckans förening, och hon deltog aktivt under processen och spred idéerna till övriga invånare. Det var främst genom hennes insats och barnens entusiasm som flera föräldrar kom förbi och erbjöd sig att hjälpa till. Det var så flera stigar, trappor, bänkar och en bro kom till.

Barnen ritade figurer från sina favoritberättelser eller favoritspel och berättade hur de skulle röra sig och leka vid Gruebäcken. Många av barnen tyckte att det var roligt att placera sina figurer där och att hälsa på dem senare. Aktiviteten var för avancerad för de yngsta barnen, men de kunde ändå ”hänga” med de äldre barnen och sitta och rita bredvid dem. För de äldre tonåringarna var aktiviteten för enkel och de ritade i stället sina idéer direkt. Det roliga var att en del vuxna också tog chansen att rita.

Det fanns ett samspel mellan aktiviteter och aktioner: stigar och trappor. Det var en serie aktiviteter där barnen arbetade tillsammans med de vuxna, delvis för att göra stigar så att man kom fram till deras figurer, men också för att bli aktiva deltagare i samma utsträckning som de vuxna. Under röjningen kunde vi också följa Gruebäckens historia. Vi hittade övergivna spår av stigar och broar och fick höra talas om tidigare omskötare som flyttat eller dött.

LF: Under er tid här har ni fått insyn i bostadsbolaget Fabos och kommunens utvecklingsplaner för Sloalyckan. Vad har ni hört från invånarna om dessa planer? Vilken roll tror ni att deltagardrivna designprocesser kan spela här och vilken specifik kunskap och vilka handlingsutrymmen kan skapas genom lokalt engagemang?

b: Redan vid vårt första möte med Sloalyckans förening fick vi höra talas om olika rykten, bland annat om renoveringar, höjda hyror och förtätning för att generera demografisk förändring. Ryktena kopplades snabbt till tomma löften om förbättringar och reparationer där ”inget åtgärdats”. För några år sedan fick två av nio byggnader större balkonger och nya kök, vilket ledde till en betydande hyreshöjning – för hög för vissa, medan andra var villiga att betala högre hyra i utbyte mot högre standard. Den förtvivlan och hjälplöshet som om och om igen uttryckts är också förknippad med försämringar i området och den negativa mediabilden.

När vi tog del av berättelserna från de boende kunde vi använda oss av att vi var i direktkontakt med kommun och de boende. Under researchfasen hade vi fått information om att kommunen håller på med ett planprogram för Sloalyckan, som också berör Gruebäcken. När Fabo tidigare hade planer att förtäta Sloalyckan höll de dialogworkshoppar med tonåringar om de offentliga platserna runt byggnaderna, men dialogen bröts 2017 och man har inte gått vidare med planerna. Nu planerar man inte för något utvidgat deltagande. Våra workshoppar blev därmed ett redskap för att kartlägga och bättre förstå de boendes engagemang och vilja att delta i framtida planprocesser. Det var inte förrän under residensets två sista veckor som vi slutligen fick intrycket att folk faktiskt ville engagera sig mer. Bättre sent än aldrig. Vi tror att det är viktigt att skapa direktkontakt mellan invånare och kommun, en förutsättning för att deltagarprocessen ska  kunna fortsätta. Då kan man också nå bortom rykten, brutna löften och brusten tillit.

Det avslutande möte som vi anordnade handlade om att dela med sig av kunskap, expertis, vilket planavdelningen har när det gäller medborgarnas rättigheter att påverka offentliga planer, samt erfarenhet, vilket invånarna har när det gäller hur offentliga beslut påverkar dem. Det är vad vi kan kalla ömsesidigt lokalt engagemang. Det består av ett samarbete mellan två eller flera sidor: de som redan har makt (och är starka nog att dela med sig av den) och de som borde kunna göra anspråk på makt (men som behöver en plattform för sina offentliga ärenden). Förhoppningsvis bidrar det här till att bekämpa de boendes känsla av hjälplöshet och intryck av att de styrande inte bryr sig.

LF: Vilka spår och minnen blir kvar på platsen när ni åker härifrån, och vilka är era förväntningar och förhoppningar för platsen, om ni vågar spekulera om dess framtid?

b: Vi åker hem med minnen från ett dynamiskt område, efter oss lämnar vi spår som väcker intresse. Att det finns något på andra sidan vattnet syns nu tydligare. Figurerna vi har byggt i metall och placerat vid och i Gruebäcken fungerar som symboler som visar vägen till var man kan sitta, gå ner i, gå över och bli medveten om vattnet. De är spåren efter aktionerna med de boende och gör deras närvaro och insikter synliga.

Vi lämnade kvar trädgårdsredskapen till de boende, så att de kan fortsätta eller kanske börja om på nytt nästa vår. Vår största förhoppning är att invånare går samman och tar ansvar för området, snarare än att några individer fortsätter utan att först diskutera saken. Vi hoppas att de därmed går vidare med gemensamma krafter.