Ridåns topografi

Ridåarbetet tog avstamp i en önskan om att lämna varaktiga spår efter residenset i Laholm. Vi ville donera ridån till Laholms teater med syfte att den skulle hänga kvar. Men teatern är kulturminnesmärkt. Förändringar av rummet såsom hängning av en ny ridå är därför kringskurna av strikta restriktioner. Om en ny ridå installeras skulle den på grund av teaterns status efter restaureringen 1995 sannolikt falla under lagen om offentlig upphandling av konst. Det gör det osannolikt att ridån skulle få hänga uppe. I slutändan blev ridån därför istället ett spår från Laholm som vi tar med oss från platsen. Vi betraktar det som ett objekt laddat med arbete, tankar och möjligheter för att strukturera rum som vi besöker i framtiden.

Vad är en ridå? Tankar ur arbetsprocessen

En ridå är ett platt fysiskt objekt. Nyxxx verk är oftast tredimensionella, immateriella och tidsbaserade situationer. Ridån är en invertering av Nyxxx.

Att göra något “för öppen ridå” är att göra det inför allas ögon. Ofta är det som görs något som inte borde eller inte brukar göras synligt. När ridån är fördragen visas ingenting på scenen. “Ridå!” betyder att föreställningen är slut eller att den ännu inte har börjat. Ridå är händelsens motsats.

Ridån ≠ föreställningen.

Ridån har en bredd och en höjd. En del av ridån går att röra vid, en annan är för högt upp. Som helhet går ridån endast att se på avstånd. Ridån har en framsida och en baksida. Framsidan vetter mot publiken i salongen och på balkongen. De som är på scenen ser baksidan. På teatrar är de publika utrymmena ofta vackert ornamenterade medan områdena bakom scen är slitna och enkla. Ridån och teatern är på så vis ogudaaktiga. Att jämföra med kyrkor som blev smyckade även på delar människor inte kunde se, för guds skull.

Ridån kan vara en spegel av publiken.

Ridån kan blicka ut över de som sitter i publiken.

Ridån kan titta tillbaka.

Ridån är ett tyg, i två delar, med en öppning mitt i. Ridån kan växla mellan att vara helt veckad på prosceniets två sidor, till att vara helt utdragen och fylla ut prosceniet. Den kan också befinna sig någonstans däremellan, halvöppen och halvstängd. Men det är inte konventionellt att använda ridån så. Ridåer kan öppnas och stängas på många olika sätt. Ridån på Laholms teater öppnas och stängs med snören som går att dra i vid utkanten av scenen.

Ridåns eventuella motiv syns när den är fördragen. När ridån är öppen ramar den in scenen. I det öppna kan många potentiella berättelser, bilder eller scener framträda. Motivet på ridån kan stå i relation till dessa. Ridån på biografen Draken i Göteborg visar ett skepp ute på havet. I Medborgarhuset i Eslöv finns en ridå med människor, öppningar, trappor och symboler i ett system.

Ridån klär in.

Ridån täcker.

Ridån blottar det som inte täcks.

Ridån är rummets klädesplagg, som täcker och blottar olika delar av dess kropp. Konstnären Kajsa G. Erikssons verk Ridån (2006), producerad för Pedagogen i Göteborg, utforskar detta. Denna ridå är ett klädesplagg med veck eller fickor, invändigt klädda av siden, som går att stoppa in armarna i. Ridån blir då en stor cape. I en text om verket på Statens konstråds hemsida skriver Sinziana Ravini att när publiken hänger av sig sina kläder i kapprummet, “har de omedvetet interagerat med ridån, och låtit människans skal härma konstverket i rummet”.

En situation som relaterar till Kajsa G. Erikssons verk är när ett eller flera barn gömmer sig bakom de vuxnas kläder i en stor garderob. Tyget omsluter, döljer och dämpar ljud och ljus. Barnen kanske försöker vara stilla för att inte få kläderna i gungning. Bakom kläderna väcks fantasier om en annan värld. Narnia, Underlandet…

Ridån stänger.

Ridån skärmar av.

Ridån skapar förväntan.

Ridån delar upp.

Ridån skapar två rum av ett.

Ridån läcker ljud mellan rummen.

Teaterridån markerar olika gränser: gränsen mellan scen och salong, gränsen mellan fiktion och verklighet, gränsen mellan pågående och slut, gränsen mellan framsida och baksida, gränsen mellan teknikerna som flyttar dekor i aktbytena och publiken som väntar på att nästa scen ska börja.

I samtida teater är det vanligt att göra performance även i pauserna och teaterns inofficiella utrymmen: i foajén, i salongen och backstage.

Det moderna etablerade gränser i rum och tid.

Det postmoderna tog bort gränser i rum och tid.

I en blackbox utan ridå – teaterns svarta låda där uppdelningen mellan publikplatsen och platsen för framträdandet är mer rumsligt oklar – är det främst sociala kontrakt som upprättar gränserna. Vi är i ridån. Det är ridå i och omkring alla. Svarta ridåliknande tyger hänger längs blackboxens alla väggar.

Förr fanns ridåer av järn installerade på många svenska teatrar som en säkerhetsåtgärd. I händelse av eldsvåda kunde scen helt isoleras från salong. Härifrån kommer det politiska begreppet “järnridå”.

Ridån markerar gränsen mellan då och nu på teatern. Den kan sägas höra till gamla tiders teaterestetik. Idag är det ganska ovanligt att föreställningar börjar med ridå. Ofta bjuds publiken in till ett rum som redan är vid liv, där aktörer och publik ingår i samma fiktion. Anna Hedelius skrev 2013-11-06 i Nummer krönikan “Ridå för ridån”, som gladde sig över ridåns försvinnande eftersom det också innebar försvinnandet av en teater som vill skapa illusion av en annan värld.

”Om man vill kan man tänka sig ridån som ett slags kommando till åskådaren. När den dras bort så lyder vi! Bums tror vi på att en magisk trollflöjt kan skydda från faror och att Maria Bonnevie är Ibsens Hedda Gabler. När den dras för igen vet vi att vi är tillbaka i den vanliga världen och om Bonnevie då kommer ut på förscenen är det förmodligen för att ta emot applåder. Ja, det där är en överenskommelse vi som teaterbesökare har köpt – sedan urminnes tider.”

Dramatikern Bertolt Brecht skrev under fyrtiotalet på diskussionspjäsen Mässingsköpet, om teaters syfte i samhället. Den blev aldrig klar, men ridån beskrivs där poetiskt som ”två vågor frasande in mot varann”. Han förordade i samma text en halvhög ridå, som inte helt spärrade av scenen. Han skrev att åskådaren skulle:

”Bli varse de ivriga förberedelser, som listigt

Träffas för hans skull, en måne av tenn

Ser han sväva ner, ett spåntak

Bärs in, visa honom inte för mycket

Men visa något! Och låt honom varsna

Att ni inte trollar, utan

Arbetar, vänner.”

Med dessa ord i huvudet är det lätt att tänka att det är just för att ridån finns som vi lägger märke till det som sker bakom ridån.

Vilka kommandon ger en ridå till framtidens publiker, nu när scenkonsten i många decennier fungerat utan ridå? Att göra en ridå idag är att återaktivera och ladda en gräns på nytt. Kanske kan ridån hjälpa teatern att hålla kvar sin dubbelhet, som är både illusorisk och verklig på en och samma gång. Det post-spektakelsamhälle vi är uppvuxna i har transparens som imperativ: visa upp allt, perform or else. Ridån säger att det finns gränser, en början och ett slut. Ridån har idag att göra med möjligheten att skapa autonomi.