Kollektivets gränssnitt

På såväl Hongkongs som Santiagos gator samlas människor i grupp och inte sällan utförs konstnärliga auktioner utan individuella avsändare och med ett gemensamt mål i sikte. Inom scenkonsten har kollektivet länge varit en förutsättning för större produktioner, men bara under det senaste decenniet har förhållanden för dessa samarbeten tagit större plats på institutionerna.

Scenkonstgruppen Nyxxx består av Elize Arvefjord, Kerstin Weimers, Tova Gerge, Ebba Petrén, Gabriel Widing och Albin Werle. I vad som påminner om ett autonomt, modulärt system alternerar de mellan konstnärliga och produktionsmässiga roller, liksom de ibland arbetar i mindre grupper under samma namn. De förvaltar själva budget och arbetsfördelning, vilket ofta resulterar i en tätare dialog med de institutioner som de arbetar vid. ”Vår egenmakt skapar ett förtroende”, säger Gabriel Widing. Detta gör det i sin tur möjligt för Nyxxx att introducera en annorlunda produktionsgång, då arbetet inleds med en längre workshop-period, varefter form, metod och dramaturgi utvecklas av Nyxxx på distans. Processen avslutas i en tätare repetitionsperiod då provpublik är en central komponent i arbetet. För, att skissera publikens deltagande krävs ett mångfaldigt utprövande – ”i motsats till den plakatpolitiska teater som Nyxxx vill visa på alternativ till”, understryker Widing.

För Nyxxx är det viktigare att närma sig det sociala spelets gränser, än att gestalta en för tillfället brinnande politisk fråga. Med en ”otidsenlig” konst, som inte kastar sig över första bästa aktualitetsämne, kan scenkonsten utvecklas långsiktigt, menar Widing. Så kan konstartens relation till det offentliga och privata rummet förhandlas inte enbart i teori eller diskurs, utan även i praktiken. För honom är det därför inte givet att scenkonsten ska verka för en större offentlighet, istället menar han att Nyxxx vill möta deltagare i gränssnittet till det intima och privata – och där skapa en annan typ av möte med konsten. Även om begreppet gränssnitt idag främst associeras till en digital värld, är det för Nyxxx snarare fråga om det sociala och estetiska mötet mellan konstverk och publik. Trots att gruppen är verksam i förhållandevis traditionella teatersammanhang är detta snitt högst angeläget för gruppen. Var Nyxxx än verkar framstår detta vara deras primära metod i scenkonsten, då de skapar rum i rum, eller gränssnitt för flera rum.

Nyxxx gör vad som i allmänna ordalag kallas för ”interaktiv scenkonst”, men istället för att ta interaktionen för given komponerar de den tillsammans med varje deltagare. Med andra ord är gränssnittet inte bara logistiskt, utan även socialt och ekonomiskt – parametrar som även de blir synliga i Nyxxx verk. De materiella förutsättningarna för att delta, i ett samtal eller i en dans, skiljer sig alltid mellan individer och grupper. Istället för att förutsätta en viss grad av deltagande tillhandahåller Nyxxx därför “verktyg” som varje deltagare själv förvaltar i deras verk. I föreställningen Tolv Talande Dockor (2018) ersätts exempelvis skådespelarna av just tolv dockor, som talar när publiken interagerar med dem. De små kropparna med inbyggda högtalare bjuder försynt den som vill in i strålkastarljuset, att lyfta upp, hålla i sin famn och sedan släppa taget. En kvinna tycktes inte vilja släppa den nyfunna kroppen, då jag såg föreställningen. Andra höll sig i bakgrunden och betraktade vad som pågick i rummet på avstånd. Samtidigt förändrades rummet allteftersom ljuset pulserade, och berättelsens riktningar mångfaldigades. Privata referenser och erfarenheter flätades samman när scenrummet delades av flera.

Även den enkelriktade berättelsens dominans i scenkonst, journalistisk och andra narrativa kulturuttryck är något som Nyxxx förhandlar tillsammans med publiken. Eftersom de interaktiva faserna inte går att förutspå eller avkräva, måste regin inkludera glapp och tillfälligheter. Det förutsätter ett förtroende mellan publik och avsändare, vilket Nyxxx försöker etablera redan i kommunikationen kring sina verk. I introducerande texter till gruppens föreställningar står det tydligt hur ett deltagande kan äga rum – det vill säga vilka gränssnitt som tillhandahålls. Det är så Nyxxx överlämnar koden för deltagande i publikens händer. Då föreställningar utförs av skådespelare syns inte scenkonstgruppen i fysisk form, men i fallet Tolv Talande Dockor är flera i teamet närvarande i scenrummet, vid kontrollbordet eller tillsammans med publiken. I dessa fall tar gruppmedlemmarna rollen som värd eller guide och sätter sig i samma situation som publiken bjudits in i. Genom detta blir gränssnittets dialogmässiga funktion mer uppenbar, samtidigt som gruppen lär sig av publikens respons och vidareutvecklar sitt arbete därefter.

För Nyxxx-medlemmen Gabriel Widing är det en existentiell fråga att synas eller närvara någonstans, vilket är som känsligast när det kommer till människors röster eller ansikten, menar han. Med dockornas icke-mänskliga kropp, handens beröring eller hörlurarnas sekundära rum underlättas dock denna närvaro, vilket Widing jämför med bildkonstens mer öppna landskap av installationer utan någon uppenbar riktning eller ordning mellan verken. Han beskriver det som att bildkonsten vill föreslå en öppen situation som besökaren kan välja att engagera sig i, eller låta vara. Scenkonsten arbetar mer med suggestion, menar han. Gemensamt för bildkonst och scenkonst, som idag sammanblandas alltmer – och Nyxxx är ett exempel på denna sammanblandning – är däremot frågan om hur uppmärksamhet eller engagemang skapas i ett estetiskt gränssnitt. För Nyxxx står frågan om hur vi orienterar oss, eller blir orienterade, i fokus.

I spelvärlden förekommer även begreppet ”call for action”, vilket för Gabriel Widing innebär ett objekt eller fenomen som uppmuntrar till handling. Något glimrar till och får oss att interagera. Sociala medier fungerar just så, men för Nyxxx del är det snarare fråga om att göra något bortom ett marknadsdrivet utbyte av affekter. De söker bland annat synliggöra de mekanismer som får oss att uppmärksamma, interagera med eller begära något. I skolföreställningen Fallet Exet (2019) söker de efterlikna den situation som uppstår då flera personer sitter i en soffa och spelar till exempel TV-spel. För Widing är det ett perfekt exempel på hur samtal kring interaktion uppstår automatiskt, då man ömsom både talar med varandra, spelar och betraktar den andres spel. I Fallet Exet vill Nyxxx på liknande sätt möjliggöra en dialog som inte kräver full uppmärksamhet och där det sociala gränssnittet står i fokus för verkets form. I de fall då publiken består av unga personer är metoden särskilt angelägen, då den överlåter en viss autonomi åt den skolklass som ser föreställningen. Widing menar att det också innebär att publiken får tillgång till sin egen röst inom ramen för den konstnärliga upplevelsen, utan att uppfatta sitt deltagande som förväntat eller dramatiskt.

För Elize Arvefjord, som producerar det mesta av ljudet i Nyxxx produktioner, är ljudbilden ett viktigt gränssnitt i scenkonstens arkitektur. Genom att panorera, det vill säga att rikta om högtalare, koreograferas rummet. Även det påverkar interaktionen, i utefter hur och var något hörs. Ljudkällor och -riktningar är återkommande verktyg i Nyxxx föreställningar och utöver hörlurar och talande dockor förskjuter ljudlandskapet rummets väggar och de gränssnitt som etableras i verkets sociala arbete. Det är ett arbete som även den till synes ”passive” betraktaren utför – bara genom att närvara, kanske lyssna, eller följa händelseförlopp med blicken. Denna typ av närvaro är nödvändig för scenkonsten, vilket omedelbart skiljer den från det öppna landskapet i en traditionell bildkonstvärld. I bildkonstvärlden kan verket i de flesta fall äga rum oberoende mänsklig närvaro, medan den sociala mikrointeraktionen är en förutsättning för levande konst, som begreppet ”live art” skulle kunna översättas till på svenska. Ebba Petrén, som också är medlem i kollektivet, beskriver detta talande, genom att understryka att alla medverkande – konstnärer såväl som publik – andas samma luft.

Petréns argument gör det möjligt att omförhandla förståelsen av deltagande, till att inkludera de allra minsta gesterna i ett rum, som alla bidrar till rummets konstruktion och förvandling. Men det är inte alltid vi medvetet försjunker i dessa former, ibland märker vi det först när förvandlingen redan satt igång. För Widing är det fråga om en kroppslig erfarenhet, som ofta föregår det sociala, kognitiva initiativet till medverkan. Med andra ord börjar vi tro på en händelse, en karaktär eller en situation först när vi genomlever den själva. Därför har Widing spekulerat i vad som skulle hända om man tog bort begreppet ”Role” i akronymen LARP (Live Action Role Play), för att understryka att det inte är rollspelet som står i fokus, utan att det är ur spelet som roller föds. På samma sätt menar Widing att fokus förskjuts från en förväntad framtid, eller ett just passerat scenario, till det innevarande ögonblicket. Därför har den medverkande ”spelaren” inget ansvar att skapa eller följa ett specifikt narrativ, utan kan istället lyssna till och svara mot ögonblickets händelser, i nutid och mellan kroppar. När den sceniska mittpunkten överlämnas till varje närvarande människa, aktualiseras våra roller i samhällsbygget, vilket i sin tur ger upphov till frågan om hur vi kan interagera annorlunda.

Text: Frida Sandström

Frida Sandström är konstkritiker och skribent och publiceras återkommande i svenska och internationella kulturtidskrifter, publikationer och dagspress. Hon ingår i konsttidskriften Palettens redaktionsgrupp och undervisar i konstteori vid Umeå konsthögskola och vid Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Tillsammans med dansaren och skribenten Kasia Wolinska driver hon det tvärdisciplinära forskningsprojektet ’The Future Body at Work’. Sandström är medlem i kulturföreningen Anrikningsverket, samt i curatorskollektivet bakom Norbergfestival. 2019 co-curaterade Sandström det interdisciplinära, diskursiva programmet ’Life Choreographies’, för Statens konstråd, och 2019-2020 driver hon det digitala residenset och den redaktionella plattformen ’Liquid Fiction’.