Sista akten
Det var under den avslutande kvällen i det gamla missionshuset i Rydöbruk, som alla pusselbitarna i huvudet på mig föll på plats. När Anna Westberg dansade/ reciterade/ sjöng/ föreläste/ stapplade fram/ svävade… ja, vad står det på etiketten till det hon gjorde?… sin berättelse på golvet där trasmattorna låg utbredda var det nästan så att tårarna trängde fram av rörelse. Det var en stark uppvisning. Eller inte bara nästan, får jag erkänna: Det kom faktiskt tårar.
Samtidigt i mörkret utanför visade Alexander Rynéus film på den grå ytan till det tio meter höga flyttblocket och gränsstenen Knystahall. En film om barn som utforskar stenen och som funderar och pratar kring de fantasier som stenen med sin väldighet och sina ärr framkallar.
Då hände något märkligt: En grupp ungar, förmodligen hade de dragit ytterkläderna ovanpå sina pyjamasar, kom spontant nedspringande från hyreshusen vid Hallgatan. De började leka på gräsytan och famla med händerna längs stenens sprickor, upplysta av det starka flimrande ljuset från projektorn som just visade det som barnen i samma ögonblick gjorde.
I missionshuset upplevde nu publiken Johan Lundbergs elektroniska komposition på dator och på kyrkans tidigare mer eller mindre bortglömda och slumrande tramporgel.
Knappt två månader tidigare hade jag visat Johan, även Anna och Alexander, det byggnadsminnesklassade kyrkohuset. Men först efter enträgen begäran. Själv såg jag först inte residensets tema i byggnaden eller i dess väggar. Men trion föll i förälskelse direkt. Johan i husets orgel med vilken han nu dels har tolkat och spelat in en visa av spelmannen Carl Petter Lindblom från Landeryd och dels själv komponerat och på plats spelat in ett fyrstämmigt musikverk.
* * *
Första akten. Pusselbitarna började blandas ett år tidigare. Med min lokalkännedom fick jag i uppdrag att bli de blivande residenskonstnärernas lots i Hylte. Jag skulle på något sätt förkorta vägen mellan Johan, Anna och Alexander och residensets tema: Platsen mellan människor – berättelser, lögner och skrönor. Hylte kommun och dess människor skulle göras tillgänglig för de professionella kulturskaparna och den process dessa hade framför sig.
Andra akten. En resa med vindlingar. Coronan sköt omgångsvis upp residensveckorna. Under knastriga zoom-möten på nätet försökte jag lära känna de tre och deras tankar. Jaha, ödehus kan vara intressanta! Jag känner ju till några (ett äventyr som under introduktionsveckan hart när kunde ha slutat med att vi blev polisanmälda för intrång). Och människor? Ja, jag känner faktiskt till en person som… Ja, du som läser detta förstår säkert hur arbetet fortskred.
Det blev möten med idoga lokalhistoriker, en flyktingfamilj som famlade i sin nya tillvaro, barn med kreativa sinnen och mannen (ett original) med en totalt egen syn på tillvaron och dess mening.
* * *
Mellanakt. Till de mer komplicerade uppdragen hörde att ordna en filmupptagning inne på bruket vid pappersmaskin 3 och 4. Det var i augusti, men fortfarande rådde vid fabriksgrindana på grund av coronan totalstopp för alla icke anställda. Fabrikschefen var ändå tillmötesgående. Och när jag lyckats spåra upp en it-tjänsteman på fabriken, som också var en begåvad amatörfilmare, fick vi lov att smuggla in Alexanders garanterat virusfria kamera och få de önskade sekvenserna filmade.
Sen gällde det att kliva undan. Att på så långt avstånd som möjligt se Anna, Alexander och Johan suga åt sig Hylte. När de på egen hand gjorde nya möten, upptäckter och bearbetade pytt-i-pannan med sina konstnärliga ambitioner.
* * *
Ridåfall. Jag står där längst bak i missionshussalens mörker. Försöker så diskret som möjligt stryka bort något fuktigt under glasögonkanten. Jag har sett och hört något som jag så väl känner i ett förklarande ljus och ton. Gripen och förundrad är jag. Tagen över att det som rinner i mitt blod, tillhör mina trampade stigar, så har gestaltats till en helt ny berättelse.
Text: Lennart Hildingsson