Landskapets minne

Edblom Stina: Hej Anja och Tomas Örn. Ni har valt att dela upp er tid i Laholm mellan er. Nu har du Tomas, nyligen kommit hem från Knäred, ett litet samhälle utanför Laholm där ni arbetar med att utveckla ett konstnärligt projekt – och snart kommer du ner Anja. I vår inbjudan till er så var platsen för ert residens väldigt öppen. Hur kommer det sig att ni intresserar er för Knäred och vad är det ni jobbar med här? 

Anja & Tomas Örn: Redan när vi inledde residenset hamnade vi mitt i den pågående planeringen av en eventuell omorganisation av älven eller ån Lagan i Knäred. Här finns en diskussion och omförhandling kring Lagans framtid som vi tycker är intressant. Det som händer är omvälvande. Det är inte enbart en generator som ska uppdateras i ett vattenkraftverk, utan ån ska dras om, återskapas och omskapas.

Platser där miljöer och landskap möter industrialisering intresserar oss konstnärligt och vi har länge ägnat oss åt gruvorna i norra Sverige och vattenkraften i Luleälven. På olika sätt. För oss är de mötespunkter som gör att vi förstår att landskapen nästan aldrig är naturliga. Det har tagit oss lång tid att se. I Lagan har det industriella landskapet antagit en nästan helt naturlig form. Och så har det varit i över 100 år. Till dess att geografin nu ska förvandlas igen. Det finns en spännande tvetydighet i den synen på ett landskap. I att Lagans förlopp och närvaro kan synas så självklar. Samtidigt som andra ser den som en industri och en resurs.  

SE: Berätta lite om vad är det ni gör för någonting? Hur närmar ni er den här platsen och de här frågeställningarna?  

A&T: I urbana miljöer och stadslandskap så pågår ett ständigt samtal om gator, vägkrokar, hus, Slussen och allt möjligt. Det är en offentlig diskussion, men den typen av platser finns i landskapen också. Vi knyter an till stigar i skogen, vattendrag och gläntor. Och har gjort så i generationer. Men vi saknar ett riktigt samtal om vad de betyder och de minnen som vi bär på därifrån. Och vi tänker att det är en sån viktig del av att vara människa och del i ett samhälle. Att koppla ihop och bygga sin historia och sin framtid kring spår och gemensamma minnen, av olika slag. Att omförhandla och återupptäcka sina minnen. Vi har till exempel märkt att det inte finns många gemensamma minnen från hur Luleälven såg ut innan den byggdes ut. Istället har vi fått fantisera ihop och leta fram bilder i konsthistorien.

I Knäred kan vi börja i en annan ände och ta chansen att lyfta det samtalet redan innan platsen och minnet försvinner. Hur kan vi hantera minnet av kanalen som flyter mellan de båda kraftverken i Knäred när den är borta? Minnet från den vattenkroppen och de perspektiv den ger oss? 

För någonstans där är våra minnen så tydligt kopplade och enkla att prata om. Bara vetskapen om att den gamla flodfåran ligger där under någonstans. Och alla de djur och växter som lever i kanalen idag. De förlorar också sin plats om vattnet leds om. 

Vi aktar oss lite för att lägga våra egna lager över platsen. De frågor som känns giltiga för oss, utifrån våra erfarenheter i norr, kanske inte är relevanta här i Knäred. Istället koncentrerar vi oss mer på vattnet, hur det tar form genom landskapet och hur dess rörelser ser ut.  Vi försöker hantera platsen och dess förändringsprocess, genom att utgå från vattnet. 

SE: Ni samarbetar också med forskare från Luleå tekniska högskola?

A&T: Ja, vi ska besöka dem i morgon. Det är någonting med hur vattenmassorna rör sig genom de där turbinerna. I den tumlande processen händer det saker med vattnets materiella och fysiska egenskaper som vi är nyfikna på. 

Hela kanalen är en enda stor virvel. Och det syns tydligt när man tittar på kanalen. Vattenytan är stökig långt efter turbinerna och så ser det alltid ut.  Tillsammans med högskolan kan vi kanske få fram en simulering av den där kaotiskt krängande rörelsen i vattnet. Det blir en form av förkroppsligat minne som vi kan arbeta vidare med i skulptural form. 

SE: Vad föreställer ni er att det kan utmynna i?  

A&T: För oss handlar det inte om att göra en intervention, utan för varje plats vi kommer till går vi in med någon slags annan blick, och förlitar oss inte på den första och initiala upplevelsen. Vi försöker fördjupa oss i platsen, lära känna den och skapa relationer med den. 

 Kanske är det därför som våra skulpturer ofta vänder sig bort från betraktaren, mot naturen istället. Det kommer nog att bli så i Knäred också.​ Att leda besökare/betraktare att titta med, istället för på, är ett förhållningssätt som vi försöker ha.  

Parallellt med det skulpturala arbetet samlar vi också in material för en film som inkluderar bilder från våra platsbesök, sökningar i arkiv och samlingar, tester och simuleringar på högskolan och ger en annan sorts berättelse om och förståelse för landskapets sociala, ekonomiska, ekologiska och estetiska egenskaper.  

SE: Det är en väldigt fin tanke att försöka närma sig naturens egna “kroppsminne” som ni gör, och att låta det berätta en historia om Knäred, om Lagan och industrialismens påverkan på landskapet. Tack så mycket för att delade med er av era tankar i det här, fortfarande ganska tidiga skedet av ert residens och arbetsprocess och vi ser så mycket fram emot att få utveckla det här vidare tillsammans med er!