Karaktären är förlorad

(En scen, en svart eller vit ridå, en röd boll, en åsnemask, en stol, en videoprojektor, enhetligt klarblå kläder).

Flytta din stol till platsen i rummet där du känner dig kraftfullast. Sätt i gång projektorn med följande text på en grön bakgrund.

Hon är delad i två halvor, villig och motvillig, övertygande och osäker. Hennes ena halva sitter där och ser hur den andra halvan beter sig och aldrig står för sitt märkliga eller lekfulla sinne. Ett uteblivet ord av känsla eller medkänsla, en inneboende oförmåga att beröra med språk. Och däremellan alla sociala spel som hon har glömt bort hur man spelar.

Byt nu position på scenen och var medveten om din kroppsställning.

Kontrollerad och sårbar på en och samma gång. Den enda vissheten här är ovissheten. Vilken underbar paradox. Hon trodde alltid att hon visade omsorg om sig själv genom att tänja sina gränser, men kanske bestraffade hon bara sig själv. Den hårfina skillnaden mellan smärta och njutning. Det är något väldigt farsartat över den här karaktären som alltid försätter sig själv i besvärande situationer och finner tröst i obehaget. Men det är också oerhört sorgligt eftersom allt egentligen är ett rop: ”Jag duger aldrig.”

Känslan av en karaktär som har kämpat sig upp på scenen, men som plötsligt inser att hon inte har något intressant att säga.

Ta bollen i handen, titta på publiken och le ursäktande mot dem.

Men även i det här tidvarvet av objekt och okroppslighet har hon fortfarande en kropp, och den kroppen och andra individers kroppar samt deras erfarenheter är viktiga – kanske nu mer än någonsin. Var kan hon ingripa och förändra saker eller protestera i ett system? Hur kan hon använda sin kropp både privat och offentligt när åtråvärdhet är detsamma som synlighet i den här ständiga självrepresentationen, när de enda två alternativen som verkar stå till buds är att bli objektifierad eller ignorerad? Vi har en tendens att upprepa oss, och även då vår självförnyelse är som störst faller vi åter in i gamla vanor.

Att gå fram och tillbaka och hastigt röra dina armar och ben känns märkligt. Om du behöver röra dig ska det ha ett syfte. Rulla bollen, men tappa den inte.

Hon frågar sig själv: ”På grund av skyddsinstinkt och osäkerhet – men bortom behovet att upprätthålla vår image – hur kan vi hitta sätt att knyta an till andra på ett genuinare vis och erbjuda möjligheter att se och visa omsorg om sårbarhet som skiljer sig från vår egen?” När man accepterar sig själv som både sårbar och värdig, särskilt när den acceptansen är svårnådd, kanske man kan tillåta sig lika komplex subjektivitet gentemot andra, även gentemot personer vars behov och önskemål ser annorlunda ut.

Undvik att titta på publiken och dina fötter eller att ständigt se på skärmen eller din presentation eftersom det ser alltför lättsinnig och oproffsigt ut. Förändra ditt sätt att bete dig och prata på.

Utgå från dig själv, välj dig själv, visa omsorg om dig själv – så sägs det. Men tänk om det inte finns något själv? Som filosofen Thomas Metzinger beskriver det: ”Ingen har någonsin haft eller varit ett jag. Jaget är inte verkligt.” Det personliga pronomenet ”jag” syftar inte på ett objekt som en boll eller en stol, utan på den aktuella meningens talare. Allt som någonsin har existerat har varit medvetna självmodeller som inte har kunnat identifieras som modeller. Du är ett sådant system just nu. Medan du läser de här meningarna förväxlar du ständigt dig själv med innehållet i självmodellen som har aktiverats av din hjärna. Men trots det återstår omsorgen, den är verklig, och omsorgen är fortsatt människans ansvar, oavsett allt.

Sätt på dig masken, fortsätt med försiktighet och agera. Upprepa och testa att ersätta alla adjektiv i texten med deras motsatsord.