Signe Johannessen

Havskolonin (2026)

Längtar du tillbaka till havet? Har du någonsin letat efter simhud mellan dina tår? Eller försökt hålla andan så länge du kan under vattenytan? Har du tänkt på att tårarna som pressas fram ur dina ögon bär samma sälta som oceanen själv? Är du redo att återgå till ett annat, blötare tillstånd? Till AIO Co-Lab (2025) lät jag dessa frågor bli en öppning, en kallelse. Genom en utlysning sökte jag ett gäng unga personer som ville träda in i Havskolonin – ett konstnärligt krävande experiment och en lekfull expedition i och runt Laholmsbukten.

Havskolonin fick många sökande. De skrev brev om sin längtan. Om seglarduk, osynliga fenor och hemliga platser. De ville göra jobbet, ingå i arbetet och bli verket. Vi samlades i en tid av stigande havsnivåer och förskjutna planetära villkor, med en gemensam riktning mot en möjlig, tillfällig akvatisk samexistens. Vi närmade oss havet tillsammans. Vi byggde alternativa personor och funktionaliteter. Vi utvecklades till gestalter som först längtade, och sedan begav sig till havs. Våtdräkter och andra kroppsliga anpassningar och förlängningar konstruerades, bars och förändrades. Nya organ växte fram. Vi frammanade läten, rörelser och logiker. En annan verklighet tog form, där gränsen mellan kropp och landskap gick i upplösning.

Vi rörde oss genom sanddynorna som ett följe, en flock, en koloni i tillblivelse. Mellan lek och allvar, mellan ritual och utmattning. Filmen som vuxit fram ur processen följer dessa kroppar: vandrande längs stranden som efter en lång förskjutning, vilande i sanddynerna som pingviner eller skarvar, kravlande mot havet som kräldjur. Dräkter vrängs av, släpas, lämnas kvar. Något löses upp, något annat tar vid.

Residenset gav utrymme för ett omfattande, öppet experiment, en process som inte nödvändigtvis sökte en förlösning och som fick veckla ut sig över tid. I mötet med Laholmsbukten blev havet, för oss i Havskolonin, både en konkret plats och ett imaginärt tillstånd. Under Havskolonin formades en tillfällig vattenburen gemenskap, en gest i rörelse, där en annan sorts evolution kunde prövas – om så bara för en begränsad tid på jorden.

– Signe Johannessen

Signe Johannessen arbetar med skulptur, video, teckning och performance. Hennes verk utvecklas ofta genom deltagande processer och i samarbete med andra kunskapsfält. Verken spekulerar kring hybrida kroppar, historiska parafraser och post-humanistiska möjligheter. Genom att verka i skymningens och gryningens dimmiga gränsland utforskar Johannessen möjligheterna att tillhöra och att bli till, samtidigt som hon avslöjar maktens strukturer och motstånd.

https://signejohannessen.se/

AIO CoLab (Laholms kommun, 2025) introducerade en ny residensplattform där konstnärer bjuds in att samskapa i kollektiva konstnärliga processer. Vad händer när andra bjuds in som aktiva medskapare i arbetet? Hur påverkas det konstnärliga arbetet när idéer utvecklas och gestaltas tillsammans?