Om gränsdragningar, berättande, sorterande och bevarande 

31 oktober 2020

Petra Johansson: Hej Alexander, i residenset finalvecka visade du en timmes lång film från dina möten med Hylte och framförallt då människorna på platsen. Hur skulle du beskriva filmen du skapat under residenset?

Alexander Rynéus: Det är en film som cirkulerar kring gränsdragningar, berättande, sorterande och bevarande genom möten med olika människor runt om i Hylte kommun och de berättelser som de tycker är viktiga. En svävande film som genom små händelser och nedslag mitt i livet lyfter berättelsens roll, genom en plats där det stora pappersbruket skapar papper till tidningar och dess berättelser världen över. För mig är det där jag tillsammans med andra människor fick chansen att reflektera kring vad vi håller på med när vi berättar om olika saker för oss själva och för varandra. Just nu vilar filmen, men jag ser fram emot att titta på den snart igen och kanske upptäcka nya saker som jag inte sett än, speciellt när man är så intensivt inne i något under en period.

PJ: Jag ser en film om människor som på olika sätt förhåller sig till stora och små saker och att vi får följa med en liten stund i dessa människors vardagliga liv. Hur lyckades du få tillgång till människorna och deras berättelser på denna, för en filmproduktion, korta tid som residenset pågick?

AR: Det var verkligen en kort tid för en filmproduktion på det sättet, men samtidigt gjorde residensets uppbyggnad att jag kom i kontakt med människorna snabbt. Vid presentationen av platsen och personerna antecknade jag för fullt och det började tona upp sig ännu mer en berättelse om olika berättare och det fina i bevarande för bevarandets skull. Det var också via residensets handledare som kände orten. En av dom var lokalreportern Lennart Hildingsson som hjälpte mig mycket, och till sist lyckades jag också få med honom i själva filmen. Sedan var det samtal som förde vidare till andra personer.

PJ: Det finns en arkivvinkel på residenset som haft ett intresse av att koppla äldre tiders skrönor och berättelser till nutida arenor för ryktesspridning och social gemenskap. Går det att säga att du arbetat med ett levande arkiv under ditt residens i Hylte?

AR: Jag vet inte om det är ett levande arkiv och jag ser inte filmen direkt som ett arkiv. Däremot kan man se på mitt arbete som en form av skröna, eller sägen, eller en berättelse baserad på verkligheten. Men det är något väldigt fint i att vilja bevara berättelser och personer för framtiden genom olika typer av dokumentation. På det sättet har jag velat fånga de här personerna och platserna för framtiden. I alla fall det intrycket de gjorde på mig under den tiden.  Men kanske håller vi alla ständigt på med någon form av stort levande arkiv i de olika delande av bevarande, urval och berättande vi gör.

PJ: Vad bär du med dig från residenset Platsen mellan människor i Hylte hösten 2022?

AR: Framför allt de olika mötena med människor på platsen. Jag har haft så mycket roliga och intressanta samtal som både har fått mig att omvärdera lite mitt egna filmande och mycket tankar kring bevarande. Vad det är som driver oss att bevara något och vad som skulle hända om ingen gjorde det. Jag mött mängder av olika informella arkiv i Hylte och jag tar mycket med mig känslan av hur viktigt berättande och framställande är för oss. En fin känsla av att vi berättar för varandra om oss själva, vår plats och våra drömmar. Hur de jag filmade var så otroligt öppna när vi filmade och samtalade. Det blev ett samspel som kändes dokumentärt, personligt och samtidigt lekfullt. Pappersbruket och dess roll, både för berättelser och för människorna på platsen i kontrast till att jag mot slutet av residenset fick höra om hur det eventuellt ska sägas upp anställda därifrån. Men också att få åka runt på platsen, bada i sjöarna och utforska skogen.

Att få skapa något samtidigt med Johan och Anna var väldigt fint, det fanns mycket likheter och olikheter i våra arbetssätt och jag tror jag har lärt mig mer kring att vara lite mer fri i filmandet. Att få lyssna på deras sätt att arbeta gjorde att jag kunde hitta andra ingångar till mitt eget filmande.

7 september 2020

Petra Johansson: Hej Alexander, på ett större plan är du intresserad av berättelser och vad vi väljer att berätta eller vad vi väljer att inte berätta. Går det att få tag på berättelser som vi väljer att inte dela, finns det en metod? 

Alexander Rynéus: Det som intresserar mig mycket är också själva akten av sorterande och val bland berättelser. Hur vi väljer att berätta om en plats, om oss själva och andra. Vilka berättelser som upprätthålls och vilka typer av funktioner det kan ha. Det kan vara geografiska gränser, som också är en typ av berättelse/fiktion som skapar en uppdelning. För mig som främst jobbar med video, och mycket med dokumentärfilm, känns det väldigt spännande att undersöka de här funktionerna, också i relation till de berättelser jag skapar i en film. Jag bestämde mig snabbt för att inte göra en film om Hylte under det här residenset, då hade jag helst velat vara här i flera år och filma. Jag vill att det ska vara mer transparent med min funktion i filmen. Min metod har hittills varit att lyssna på de berättelser jag möter och se vilka berättelser olika platser är laddade med, men försöka fokusera på själva akten av berättande och på de som skapar berättelserna. Det finns en negativ klang i att prata om de berättelser vi inte väljer att berätta, men jag tror att det inte alltid behöver vara så. Vi skapar ju berättelse också för att saker och ting ska få mening och som ett sätt för oss att förstå vår tillvaro och göra den mer begriplig eller alternativt mer magisk. Att vi vill så gärna bevara olika händelser och platser för framtiden är kanske det också någon metod för att försöka förstå vad vi egentligen gör här. Jag har velat komma åt någon form av flöde av de här gränsdragningarna, urvalen och dramaturgin som finns i vår vilja att berätta. I relation till att jag är i Hylte som filmare under en relativt kort period hoppas jag på att det kan skapas en intressant spänning i filmen.

Jag har fått möta så många fina och spännande personer här i Hylte hittills och när det blir så många möten under en komprimerad tid så blir det kanske också extra tydligt hur en själv sorterar och väljer bland de intressanta berättelserna man möter. Jag har försökt lyssna på hur saker har sagts, vilka element som återkommer och ibland vad det kan tänkas reflektera i person jag möter. Det har inte handlat så mycket om att komma åt berättelser som vi väljer att inte dela utan snarare att komma åt något underliggande i själva berättandet.  I förhållandet till temat där myter och sägner är ett element så kändes det som ett intressant förhållningssätt under den här perioden.  Jag har låtit processen varit ganska sökande hittills och kommer fortsätta låta den vara det i klipprocessen.

PJ: Efter tre veckor på plats, har du hittat några spår att följa? 

AR: Jag har velat komma åt någon form av svävande flöde i filmen, vilket gjort att jag har åkt runt på många olika platser för att få in olika fragment.  Jag har fastnat mycket för den stora stenen Knystahall som tidigare var en gräns mellan Sverige och Danmark och nu fungerar som en gräns mellan Halland och Småland. Som på andra platser finns även här en berättelse om att det är en jätte som har kastat stenen så att den har landat där. När jag filmat så har det ofta varit mycket barn där och lekt kring stenen. Det utvecklades till att jag filmade några av dom och deras förhållande och tankar kring stenen och dens roll för platsen. Jag tycker den visar på mötet mellan sagor, gränsdragning som fiktion och platsens betydelse för människor.

Jag har filmat olika typer av arkivering, och bland annat träffat Bertil Holmén som byggt sitt eget arkiv i Hylte. Jag har följt med de två lokalreportrarna på Hallandsposten som rapporterar från Hylte och filmat på återvinningscentralen för att visa på andra sidan av arkiveringen, det som vi väljer att slänga bort. Så jag har ett övergripande spår som jag följer men vill berätta om det genom olika fragment från platsen.

PJ: Du kommer att filma på inne Hyltebruk, Stora Enso, vilka bilder har du gjort dig av platsen och vad kommer du att leta efter på bruket? 

AR: Tyvärr kommer jag inte kunna komma in på bruket och filma då de har speciella restriktioner i tider av Covid-19. Däremot har jag väldigt tydliga bilder i mitt huvud över hur det ser ut där inne. Jag hoppas på att på något sätt få några filmade sekvenser därifrån ändå. Jag tycker det är väldigt intressant med det stora pappersbruket i relation till tidningarna som trycks av papperet och de berättelser de skapas. På ett sätt kan man ju se på pappersbruket som någon form av stor berättelse-maskin som också förser människor med arbete och gör att de kan bo på platsen.

27 mars 2020