Art Inside Out
Nuvarande språksv
en

Sägner, platser, kulturarv

Av

Susanne Nylund Skog och Fredrik Skott

Susanne Nylund Skog och Fredrik Skott reflekterar kring berättelser och insikter från en svunnen tid, med frågor som väcker tankar om vad som är sanning och myt, då och nu. Mot bakgrund av den unga studenten Britt Adenius uppdrag att föreviga minnen, ritualer och muntliga traditioner från den lantliga bygden. Hon intervjuade äldre generationer om sägner och historier som kantade den halländska landsbygden. Resan blev inte bara en dokumentation av det förflutna utan också en djupdukning i människors rädslor, tro och övernaturliga övertygelser.

Sommaren 1937 reste den unga studentskan Britt Adenius runt i Halland för att dokumentera minnen, ritualer och muntliga traditioner. Av folkminnesarkivet i Göteborg hade hon fått till uppgift att intervjua äldre kvinnor och män på den halländska landsbygden. Särskilt skulle hon samla in sägner: berättelser om djävulen, övernaturliga väsen och svartkonstböcker men också om personer som på ett eller annat sätt uppfattades som avvikande, t.ex. kloka gummor, bygdeoriginal och andra som befann sig i samhällets utkanter. Det handlade om berättelser med lokal koppling, till personer och inte minst platser. Under sin insamlingsresa skrev hon följaktligen ned berättelser om troll i Höråsen, bortbytingar i Sibbarp, gastar vid Ätran, spöken i Kullagården och om hur prästen i Hunnestad fick en svartkonstbok. Berättelserna nedtecknades prydligt på särskilda blanketter. Förutom namn och födelseår skrev Britt Adenius dessutom noggrant ned vilken socken berättelserna hörde hemma i, och var personen ifråga var född. Allt i enlighet med instruktionerna som hon fått från sin arbetsgivare.

Britt Adenius var en av många unga studenter som under mellankrigstiden reste runt i Sverige för att rädda de gamlas sägner till forskningen och framtiden. Ungefär samma frågor ställdes i socken efter socken, år efter år. Sammanlagt nedtecknades hundratusentals berättelser. Idag är folkminnesarkivens samlingar ovärderliga, om än inte oproblematiska, källor till äldre tiders berättartraditioner. Men varför sägner? Och varför var platserna så viktiga? Hör sägnerna bara till det förflutna eller finns motsvarande berättelser också idag?

* * *

I vardagligt tal kallas sägner ibland för skrönor. Det handlar oftast om muntligt överförda berättelser om hur människor uppfattar det förflutna, sin egen omvärld och hur det övernaturliga tar sig uttryck i deras vardag. Ofta handlar de om sådant som oroar oss, sådant som vi är bekymrade över eller rädda för. Till skillnad från sagor utspelar sig sägner i den verkliga världen. De återberättas också i regel, men inte alltid, som sanning och alltså med anspråk på att bli trodda. Huruvida det som berättas verkligen har hänt är en annan sak – det är inte något som vare sig berättaren eller åhöraren skulle kunna leda i bevis. Vissa sägner berättas bara inom ett begränsat område, andra finns spridda över stora delar av världen.

I regel är sägner korta, ofta en-episodiska, och de har en fast episk struktur. Samtidigt som själva handlingsmönstret är någorlunda stabilt byts både personer och platser ut beroende på vem som berättar sägnen, var och när. Person- och platsnamn fungerar som utgångspunkter och ankare i berättelserna, de placerar händelserna i rum och tid; därmed blir sägnerna både lättare att komma ihåg och intressantare att lyssna på. Dessutom är person- och platsnamn berättartekniskt viktiga. Att nämna en specifik person eller en särskild plats som också åhöraren känner till ger berättelsen auktoritet och autenticitet. Kort sagt fungerar namnen som belägg för sanningshalten i händelserna som skildras.

Sägner har en förmåga att binda oss samman. Både i berättandet och berättelserna om personer och platser hittar vi gemensamma beröringspunkter och förklaringsmodeller. Därmed bidrar sägnerna till skapandet av en vi-känsla. Samtidigt handlar många sägner om företeelser, möten och personer som upplevs som annorlunda. Till en viss del skapas och upprätthålls alltså vi-känslan med hjälp av olika gränsdragningar, t.ex. mellan ”vi” och ”dom” eller ”här” och ”där”.  Därmed säger sägnerna mer om berättarna och deras föreställningsvärldar än personerna och platserna de handlar om.

* * *

För kulturarvsinstitutioner är berättelsers geografiska hemvist av central betydelse. Att plats är en viktig sorteringsprincip handlar inte bara om det ska vara möjlighet att hitta i de omfattande samlingarna utan också om deras teoretiska och ideologiska premisser. Under mellankrigstiden, då insamlingen av sägner var som intensivast, var särskilt folkminnesarkiven präglade av den s.k. historisk-geografiska eller finska skolan – en utpräglad diffusionistisk skolbildning. Med hjälp av sägenuppteckningar försökte man inte bara förstå hur kultur sprids utan också identifiera kulturgränser, novations- och reliktområden. Resultaten presenterades som utbredningskartor, t.ex. i den folkloristiska delen av Atlas över svensk folkkultur (initierad 1937 men utgiven först 1979) vari olika motiv från Britt Adenius och andras sägenuppteckningar om vattenväsen, varulvar eller spöken efter mördade barn prickats ut på Sverigekartor. Förhoppningen var att kunna jämföra de olika kartmönstren med varandra och då upptäcka generella kulturmönster inom och mellan länder. Vad var specifikt för olika delar av Sverige? En direkt förutsättning för Atlas över svensk folkkultur och andra karteringsprojekt var att berättelserna som Britt Adenius och hennes kolleger fick höra kunde platsbestämmas.

Kulturarvsinstitutioner bidrar således inte bara till att bevara och förmedla vårt kulturarv utan är också med och skapar det. Detta är särskilt tydligt när det gäller folkminnesarkiven som på sätt och vis skapat sitt eget material. Arkiven och deras utsända bestämde vad som skulle efterfrågas, vilka som skulle intervjuas och därmed vad som var folkminnen – ett äldre ord för immateriella kulturarv – och vad som inte var det.

* * *

Vad är det då vi idag möter i arkiven? Givetvis är det enskilda individers berättelser: sådant som de intervjuade återberättat eller ord som de vid mötet med upptecknarna satt på sina egna erfarenheter och föreställningar. Samtidigt – och självklart – är det bara ett högst begränsat urval av en försvinnande liten del av alla människors berättelser som finns i arkiven. Med tiden har dock flertalet berättelser som inte nedtecknats försvunnit. Urvalet som finns bevarade i arkivens samlingar har därmed blivit till helheter. Britt Adenius och hennes kolleger ”räddade” alltså inte bara kulturarv utan skapade det också genom att under sina resor noggrant välja ut, värdesätta och nedteckna vissa berättelser.

Berättelserna lyftes också ut från sitt ursprungliga sammanhang och placerades i ett annat. Det som arkiverades var ”bara” själva berättelserna – kulturarvet – men knappast något om personerna som framfört dem, sammangen som berättelserna brukade förekomma i eller ens de intervjuades uppfattningar om det berättade. I arkivet och dess söksystem fanns t.ex. ingen plats för rädslorna och oron som karaktäriserade många av sägnerna. Som en del av en kulturarvsinstitutions samlingar har de med tiden istället fått ett närmast romantiskt skimmer över sig – innehållet i våra arkiv och museer är ju vårt kulturarv!

Idag påminner arkivsamlingarna oss om platser som inte längre finns och kanske aldrig har funnits utan just är produkter av arkivens urval och platsskapande. Därmed inte sagt att de berättelser som Britt Adenius och andra samlade in saknar betydelse eller inte kan säga oss något om det förflutna; placerade i dåtidens forskningsteoretiska ramverk och betraktade som delar av vårt gemensamma kulturarv fungerar de trots allt som fönster till de föreställningsvärldar och den verklighet som omgav berättarna och lyssnarna.

* * *

Folkminnesarkiven är fortfarande kulturarvsskapande organisationer. Samtidigt har insamlingsverksamheten förändrats. Generellt sett har arkiven under de senaste årtiondena varit mer intresserade av samtiden än det förflutna, mer av levnadshistoriskt berättande än genrer som sagor och sägner.

Inget tyder dock på att sägner var vanligare förr än nu. Även om det visserligen är betydligt lättare att i backspegeln identifiera vad som är en sägen råder det inga tvivel om att sägner också berättas idag. I regel handlar också vår tids sägner om sådant som vi upplever som oförklarligt eller om personer och grupper som vi uppfattar som annorlunda. Ofta rör sägnerna sådant som oroar oss, ibland återspeglar de rena fördomar. Då som nu svetsar berättelserna samman grupper, samtidigt som de upprättar gränser.

Den som är intresserad av sägner idag behöver inte besöka ett arkiv eller museum. Sägnerna finns närmare till hands. Inte minst är sociala medier en guldgruva för den sägenintresserade. Faktum är att Facebook, Instagram och Twitter är outsinliga källor för den som vill studera vår tids motsvarigheter till allmogesamhällets sägner om häxor, tomtar och troll.

Text: Susanne Nylund Skog och Fredrik Skott

Susanne Nylund Skog är docent i etnologi och docent i nordisk folkloristik. Hennes forskningsintressen rör framförallt vardagligt och självbiografiskt berättande som hon undersökt ur genusteoretiska och narrativanalytiska perspektiv inom ramarna för flera olika projekt.

Fredrik Skott är fil. dr i historia och docent i nordisk folkloristik. Som forskare han bl.a. intresserat sig för arkiv, föreställningsvärldar, ritualer och digital humaniora.

Både Nylund Skog och Skott arbetar inom den statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen.

This site is registered on wpml.org as a development site. Switch to a production site key to remove this banner.