Samtal med baucircus

– Kan ni beskriva vad ni gjorde i bostadsområdet Sloalyckan och den tre år långa process som ledde fram till att ni återvände dit? 

– I grund och botten så finns det en tydlig utvecklingslinje, i alla fall i vårt huvud, från år ett till år tre. Det som framför allt ledde fram till arbetsmetoden för vårt första besök var att vi ville interagera med barnen genom olika verktyg. Vi började med att kartlägga platsen tillsammans och använde de figurer som barnen ritade för att berätta om hur de använde området kring Gruebäcken. Barnen visade på det sättet var vi skulle placera ut bänkar som vi byggde tillsammans, en bro, trappor och var vi skulle ställa de faktiska figurerna som vi skar ut i metall. En av de saker som kom upp under det första residenset var önskan om en rutschbana alldeles intill bäcken och det blev målet för vårt andra besök. De flesta besluten fattades på plats och i samråd med barnen och de fyra vuxna som hjälpte oss. 

– Det här, tredje, året, där vi fokuserade på kultur och vad kommunen försökte uppnå, valde vi att använda oss av ett annat verktyg. Där vi tidigare använt oss av kartläggning, färgläggning, direkt historieberättande med hjälp av fiktiva figurer och byggande, ville vi nu genom filmmediet försöka nå också de äldre barnen som inte varit intresserade av våra första inbjudningar och aktioner. Skulle de med hjälp av film kunna låta oss ta del av deras egna berättelser om hur de skulle vilja använda sin närmiljö och allaktivitetsplanen/konstgräsplanen, på andra sidan bäcken? 

– Vi ville hitta ett medium som införlivar deras berättelser och perspektiv, som på något sätt materialiserar dem, utan att på ett ytligt sätt bedöma eller värdera dem. Den svåra delen var att förhindra att själva filmmediet hamnade i fokus, vilket var precis det som hände. I stället för ett verktyg så blev det både föremålet för och målet med processen. Hur vi ska gå till väga för att uppnå det i en anda av samarbete, där ungdomarna har agens, vet vi fortfarande inte. 

– Vi hade hoppats att de skulle ta med sig kameran och röra sig bortom den inledande startpunkten. Att olika ämnen skulle dyka upp och föra oss till platser och rum som kanske är mer relevanta för ungdomarnas vardag så att vi kunde komma fram till en slutsats där. Kanske skulle det rentav föra oss till en annan del av staden. Men intresset var inte tillräckligt stort. Om vi försöker göra om det, kommer vi helt enkelt låna ut enkla och bärbara filmkameror som de kan använda under en vecka. Sedan kan vi samla in kamerorna igen och gå igenom och diskutera materialet tillsammans. Och på så vis kunna hitta en annan och kanske mer framgångsrik roll även för oss.

– Nu valde vi att filma de tillfällen när vi nådde fram till ungdomarna och resultatet blev en form av utsaga om eller dokumentation av våra försök att nå fram till dem och skapa delaktighet. Vi riktade blicken mot de rumsliga och socioekonomiska förhållandena i Sloalyckan. Och sedan fortsatte vi att arbeta med ungdomarnas egna idéer. Vi byggde upp en tillfällig scenografi bestående av orange staket, projektionsytor för film och lampor på ett sätt som observerar och lyfter fram andra kvaliteter av platsen. Som ett förslag eller uppslag som belyser andra potentialer som finns här. Vad säger det oss om platsen? Vad är det för rum som skapas runt allaktivitetsplanen? Och hur förhåller det sig till Sloalyckan? Och till strukturer längre bort? 

– Det finns ett teatraliskt sceneri här. Med bäcken. Skogslekplatsen. Den nästan naturliga amfiteatern som bildas runt den lilla kullen. Flera av de här aspekterna blev en del av den sista aktionen vi genomförde, för ett väldigt begränsat antal deltagare. Potentialen finns fortfarande kvar. 

– Vi såg fram emot att få använda vår arkitekturkunskap för att initiera ett samtal om hur vi kan involvera oss med, tänka kring och aktivera den här platsen. Inte för att bygga eller konstruera något eller peka med handen i en specifik riktning. Utan för att underlätta en dialog som överbryggar Sloalyckans förenings, kommunens, bäckens, våra och Art Inside Outs intressen. En dialog som kan tas vidare av de boende och öppna upp kanaler till beslutsfattare och skapa förutsättningar för nya former av ”rumslig föreställningsförmåga”. 

– Men då uppstår frågan om hur vi kan bjuda in på ett sätt så att en sådan ömsesidig dialog kan uppstå. Om hur vi bygger upp en fungerande händelsekedja, en kontinuerlig närvaro och tillit, av värdskap och relationer, som skapar utrymme för en sådan dialog och som inte låter sig begränsas utan blir jämlik och omhändertagande. Och hur vi skall gå till väga för att åstadkomma det och fördela det hårda arbete som krävs. Särskilt när vi försöker delaktiggöra unga vuxna eller tonåringar i relation till de särskilda sociala, kulturella och utbildningsrelaterade strukturer som ramar in deras vardag. Det var svårt och kan upplevas som ett misslyckande. Men det är genom misstag vi lär oss. 

– Ja, vår förhoppning den här gången var att de instruktioner och önskemål som formulerades tillsammans med boendeföreningen, skulle stötta er när ni återvände. Ge er något konkret och framåtblickande att reagera och förhålla er till. Men det var svårt att genomföra i praktiken, och verkligheten blev något annat. 

– Ja, kanske är detta en av de saker som vi – kollektivet av institutioner, residenskonstnärer och lokala intressenter – faktiskt kan göra utan att gå i en fälla som innebär att projektifiera konst, kultur och deltagande, särskilt när vi arbetar med segregerade platser och rum. Att möjliggöra en radikal omkastning av rollerna där alla berörda kan se sig själva i en position med tillgång till makt, och att skapa platser, rum och situationer där detta kan uppstå. 

– Men när vi inte lyckas nå ända dit och när deltagandet inte inträffar, är det då bättre att göra ingenting – ingen presentation, inget verk, ingen föreställning, inget resultat – än att göra någonting? Är det ens en möjlig metod, modell eller respons? Det är den sista och avgörande frågan som vi egentligen aldrig besvarade, som vi ryggade tillbaka inför. Det hela slutade med att vi ändå filmade, gjorde, visade, föreslog och byggde. Vi var frustrerade, men gjorde som vi brukar. 

– Det är en logisk slutpunkt på en deltagarprocess som har gått snett, men en som är komplicerad utifrån ett institutionellt perspektiv. Så ja, kanske skulle vi gjort ingenting och i stället fokuserat på att vårda och bygga vidare på relationerna (vilket i sig är att göra någonting) i stället för att göra något som i ärlighetens namn inte kändes varken särskilt välkonstruerat eller välsituerat. 

– Det sista sagt som en avslutande reflektion över vår ständiga drift efter att producera.