Om medskapande och handlingsutrymmen

Från kvarglömda till omskrivna 

Katja Pettersson och baucircus arbeten har ackompanjerats av högljudda mediala diskussioner om de platser där Art Inside Out tillfälligt slagit läger i Falkenberg och tematikens “kvarglömda” behöver nu kompletteras med omskrivna. För Gruebäcken och Sloalyckan har höstens pressbevakning varit omfattande och polisinsatser och “utsatthet” har stått i fokus. Tegelbruket 6 har samtidigt hamnat i centrum för en långdragen karusell kring pizzerian Lilla Napolis flytt och framtid.

Parallellt med mediabruset har konstnärerna arbetat med att kartlägga och aktivera platserna tillsammans med människor och andra varelser från Falkenberg. Deras arbeten experimenterar med andra kvalitéer och andra sätt att höra samman med varandra.

Om medskapande och handlingsutrymmen

I sin avslutande konversation pekar baucircus på hur själva tematiken för det här residenset bär på ett skav. Att en plats är ”kvarglömd” antyder att någon har varit där tidigare, att det inte alltid varit frånvaro av närvaro som präglat platsen. Genom Katja Petterssons och baurcircus arbeten framträder också en bild där det ”kvarglömda” avslöjar en olycklig förskjutning av makt- och ägandeförhållanden.

Gruebäckens båda sidor är en tacksam bild för att beskriva obalansen. På den sida som kantas av villabebyggelse löper en iordninggjord och underhållen stig. Trädgårdarna flyter nästan sömlöst från det privata fram till bäckens flödande allmänna vatten. På andra sidan är gränserna sylvassa. Bäcken kantas av ogenomträngligt gräs och sly. Låga blå staket tillsammans med nya servicehus har gjort rörelsen från miljonprogrammet Sloalyckans en gång i tiden öppna innergårdar, ned mot cykel- och gångvägen som löper utmed bäcken, allt mer kontrollerad och stel. Mitt och ditt. Aldrig vårt. baucircus kom att fokusera på människorna på den förfördelade sidan av bäcken och de boende i Sloalyckan blev under residenset deras medarbetare. Framförallt barnen, men också några engagerade vuxna.

Med enkla medel, som att röja ogräs och bygga utemöbler tillsammans med de boende, visar baucircus att en kreativ gemenskap är möjlig. De bidrar till att rikta blicken mot en grönyta som kan tas i bruk för att öka livskvalitet och samhörighet i området. En förhoppning är att arbetet de gjort tillsammans kan visa på handlingsutrymmen för innevånarna på platserna. Men det kräver förhandling, aktiv dialog och inte minst ett återvunnet förtroende till kommunen och det allmänna.

Tegelbrukets maktförhållanden är delvis andra. Även här finns det starka kommunala intressen, önskemål om attraktivitet, aktivitet och förändring, undertecknade intentionsavtal med Lilla Napoli och en framväxande ny stadsdel utmed Ätrans södra mynning. Den frånvarande makt som Katja Pettersson vill föra in i bilden är ekologins, bisamhällenas och växternas. Om vi tillåtit verksamheter här som förgiftat marken så till den grad att den måste forslas bort för att det ska gå att bygga här igen, är det då inte dags för oss att nu göra annorlunda? Kan vi förändra med ekologiska strukturer som grund snarare än som motstånd? Katja Petterssons förslag är att vi låter en bit av Tegelbruket 6 vara och där skapar en fytopark – samlingsbeteckning för att låta växter avgifta förorenad mark – där den framtida planeringen av platsen anpassas efter de förutsättningar som finns nu.

I parken vill hon skapa en gynnsam och läkande plats för så många organismer och livsformer som möjligt. En plats där människor och pizzeria kan samexistera med bisamhällen och andra arter och växter på deras villkor. Det är en typ av omprioriteringar som Katja Pettersson föreslår med sina prototyper ´Pillars of Creation´. Glädjande nog är det också en syn på Tegelbruket som fångats upp av Lilla Napoli och förts in i deras vision för sin framtida verksamhet här. Tillsammans med ägarna har hon satt deg och planterat idéer där deras intressen om en orörd och opolerad ekologisk samhörighet förs samman.

What if… 

Såväl baucircus som Katja Petterssons praktik vilar på en serie materiella spekulationer. Varsamma tester som föreslår någonting, prövar det, tar ett steg tillbaka, ser sig om, gör om, gör om igen, bjuder på en kopp kaffe och börjar om.  What if.. som Adam James bjöd in oss att fråga i sitt Live action role play på Rian designmuseum i slutet av augusti 2021. Det är inte ett arbete som går runt sin egen svans eller fastnar i självrefererande målbilder utan ett arbete som öppnar upp och bjuder in.

En grundförutsättning för att skapa förändring på de här platserna är närvaro och förtroende som gör att kritiska frågor om konst, materialitet, samhällen, gemenskap och makt kan ställas i tät dialog med lokala förutsättningar och bidra till att peka ut nya riktningar som är både robusta och förankrade. Konstnärernas möten med det lokala har under residenset varit många och fruktbara, såväl kommunala tjänstepersoner som entreprenörer och invånare har delat med sig av kunskap, tid och engagemang.

Och nu då 

ArkDes senaste rapport om det nationella politikområdet Gestaltad livsmiljö målar upp en obekväm bild av synen på deltagande i den svenska planeringsprocessen. Mindre än 11% av den allmänhet som tillfrågas tycker att de har någon möjlighet att påverka det som byggs och planeras. Följer det mönstret andra utvecklingslinjer kring segregation och förtroende för välfärdsstrukturer och samhällsinstitutioner så är den siffran många gånger lägre i ett bostadsområde som Sloalyckan. Bilden för det nödvändiga hållbarhetsarbete som vi nu borde vara fullt upptagna med är minst lika nedslående. Vi har välformulerade mål och policys som uppmanar till att säkerställa ekologiska hänsyn från planering till genomförande. Den faktiska utvecklingen går i motsatt riktning. Segregationen ökar, bisamhällen dör ut och vi gräver oss allt längre ned i den ohållbara utvecklingslogik som vi behöver frigöra oss ifrån.

Vare sig ett tillfälligt konstnärligt residens, baucircus eller Katja Pettersson kan lösa de här problemen men processerna visar ändå att det är möjligt att agera annorlunda. Om andra värden tillåts ha inflytande och får påverka, inte bara vad vi gör utan också hur vi gör det, kan det ge oss nycklar till en mer nyanserad framtid. Oavsett om det handlar om medbestämmande kring grönytorna i ett miljonprogramsområde eller att skapa nya boplatser för de bin som vi med dagens logik är på väg att manövrera ut. Att den föreslagna riktningen behöver tas om hand av alla som berör den och nu förvaltar den är avgörande för att den inte ska stanna av och tyna bort. Det kommer att kräva vår envishet och uppfinningsrikedom, vår självkritik och kontinuerliga samvaro.