livets kretslopp

17 juni, 2021

Petra Johansson: Hej Katja Pettersson, i Falkenberg kommer du att arbeta på Tegelbruket 6 som är en nedlagd tegelfabrik. På platsen planerar du för ett sorts zoo med nu levande och tidigare levande växter och djurarter, hur ser dina tankar om arbetet ut just nu?

Katja Pettersson: Med Rachel Carsons bok Tyst vår i tankarna, en bok som beskriver de förödande effekter användandet av bekämpningsmedel skapar, bland annat DDT. Carson menade att om myggor utrotas kommer även fåglarna dö – och därmed blir våren tyst (vissa länder använder DDT fortfarande). Boken skrevs 1962 och än idag dör insekter ut på grund av omfattande landskapsförändringar och besprutningsmedel från skogs- och jordbruk och även av invasiva arter som inte hör hemma på platsen. Gemensamt för alla invasiva främmande arter är att de på något sätt hotar mångfalden av inhemska eller ”ursprungliga” arter. De trivs och sprids i Sverige, just därför att de ofta inte har några naturliga fiender som håller dem tillbaka. Våren tystnar då insekterna försvinner, insekter som pollinerar växterna, insekterna som är fåglarnas mat och som följd att även fåglarna dör ut.

När jag besökte tegelbruket för första gången låg där en död fågel i gräset. Bilden har etsat sig fast på min näthinna den har blivit symbolen för innehållet av projektet. Döden som visar livets kretslopp ett liv som övergår till något annat, föda för insekter en påminnelse om det förgängliga, om historien och om framtiden som vi inte vet något om. Just nu samlar jag information om vilka insekt och växtarter som hör hemma på platsen. Genom att införskaffa mig kunskap om vad dessa insekterna föredrar att äta, vilka färger och växter de attraheras av, var och hur de föredrar att bo, kan jag börja skapa objekt som uppfyller dessa kriterier. Under en period har jag undersökt solitärbin som är de viktigaste pollinatörerna av fruktträd och bärbuskar. Det finns cirka 287 arter solitärbin i Sverige av dem är femton arter redan utdöda och ytterligare ett tjugotal är akut hotade och riskerar att försvinna från landet om inte åtgärder vidtas. Majoriteten av arterna lägger ägg i hålor i marken eller i sanden under stenar, medan något färre arter väljer att anlägga sitt bo i gångar i död ved. Jag har nu börjat göra materialtester i lera och sand som är material som har en stark koppling till platsen på grund av tegelbrukets produktion, sandstranden som ligger en bit längre bort.

Mitt mål är att skapa en plats där närvaron av insekter ökar och på grund av det kanske fåglar och fiskar som livnär sig på insekter också får en större närvaro, Jag vill skapa en plats där allt är natur, människan, djuren och växterna.

PJ: Invasiva arter, utmanövrerade djur och insekter är ditt fokus, men också sägner från platsen. Vad har du hittat under din redan påbörjade research?

KP: För att koppla människorna till platsen har jag valt att undersöka folksägner och folktro, berättelser som har förankring i Halland och Falkenberg. Jag har haft samtal med en person på Institutet för språk och folkminnen och läst in mig på sägner och berättelser. Jag fokuserar på återkommande berättelser med liknande innehåll som rör väsen, vilka material och metoder som omnämns. Parallellt har jag börjat läsa Katherine Ardens trilogi en Sci Fi bok som beskriver hur en levde nära väsen i Ryssland precis i skiftet när landet införde kristendomen. Denna bok har hjälpt mig att förstå hur sägner och folktro hjälpte i ens vardag, berättelser där sensmoralen med lätthet kan föras vidare från generation till generation som exempelvis om hur en ska ta hand om sin nästa; människa, djur eller växt.

Berättelser som jag har stött på från Falkenberg är bland andra om ett troll som sköt en stenbumling mot den plats där kyrkan ligger idag. Jag har även hittat flera berättelser där hustomtar blivit illa behandlade av olika personer och därför straffas den personen på olika sätt för resten av sitt liv. En annan stenbumling som vänder sig när den känner doften av nybakat bröd. Återkommande material är halm, stenar skållhett vatten, kroppar som antar andra former, öppen eld.

PJ: Du har besökt platsen och du också pratat med Werner Karlsson som arbetade större delen av sitt yrkesliv på tegelbruket. Vad kom ni två att prata om?

KP: Werner berättade om hanteringen av leran var den grävdes upp och att den maldes innan användning. Leran grävdes upp först nära själva tegelbruket och senare på ett fält lite längre bort. Leran lämpar sig för tegel för inomhusbruk då tegelstenarna inte tålde utomhusklimat. Werner berättade också att där leran blivit upptagen har det nu bildats små sjöar och detta har attraherat fåglar som inte tidigare befunnit sig på platsen vilket har gjort att Falkenbergsområdet är mycket fågelrikt. Han berättade även att torsken som var vanlig när han var grabb har nästan helt försvunnit. Vidare berättade han om vilken funktion tegelbrukets byggnader hade, att tegelstenarna torkades ovanför ugnarna, man hade matsäck med sig till arbetet då det inte fanns några restauranger i närheten. Jag ser fram emot att träffa Werner när jag kommer till Falkenberg i augusti då han erbjöd sig att träffa mig för en promenad då han berättar om platsens historia och hans specifika relation till den.

PJ: Residenset lyfter kritisk och spekulativ design bortom objektet, men du hävdar ändå objektets och gestaltningens betydelse, berätta gärna lite mer.

KP: Om objektet, materialiteten och gestaltningen tas bort ifrån processen är vägen längre för att skapa ett samtal och förhandling med invånaren, människan, växten och insekten. För mig är även materialen och formgivningen ett sätt att tänka och utveckla den information och tankar som uppstår i research processen. Material gör motstånd och gör att en måste arbeta i ett visst tempo, tänka ut alternativa metoder i bearbetningen och gestaltningen gör att en måste ta beslut hela tiden. Materialen och formgivningen är för mig de bästa verktygen för att utveckla och granska en tanke och resultatet ett fruktbarts sätt att ta del av andras upplevelse.

27 augusti, 2021

Davor Abazovic: Nu har du arbetat i residenset i en månad. Tegelbruket 6 är attraktiv plats i staden med flera intressenter men för att den ska kunna brukas måste jorden genomgå en avgiftningsprocess. Kan du berätta mer om detta? Och hur görs en avgiftning av marken?

KP: På platsen har det legat ett tegelbruk och på 80-talet gjordes den om till en förvaringsplats för råolja, bränsle till villor i Falkenberg med omnejd. 5 perfekta cirklar som utgjort grund för de fem oljecisterners som hållit oljan på platsen finns kvar som spår. När cisternerna monterats ned blev tomten en inhägnad plats där naturen sakta tagit över och brutit sig igenom asfalten och träd har blivit ett med de höga staketen. En kan skönja mänsklig aktivitet genom hål i staketet, temporära skateboardramper, vattencisterner som försett den tillfälliga campingen på platsen med vatten och brända parkbänkar.

Exploatörer har börjat rikta uppmärksamhet mot denna bortglömda plats då den ligger nära vattnet, är central och det är en plats som passeras naturligt under en promenerad eller cykeltur till sommarparadiset Skrea strand. Kommunen och exploatörer föreslår nya användningsområden för marken som parkering, camping, höghus och pizzeria. I arbetet med att hitta nya funktioner har undersökningar gjorts av jordmånen och testerna klassas som 3 på en skala 0–5. Om ett jordprov får utslag 0 kan platsens användas direkt men om den får klassning 1–5 måste marken förseglas alternativt forslas bort och nytt rent material måste tillföras. Om jordmånen klassas till 5 måste den deporteras till Holland eller Norge. I undersökningarna har det även upptäckts att ljudnivån från hamnarbetet överstiger en godtagbar levnadsmiljö för människor och därför har alla byggnadsprojekt stoppats.

När jag lyssnar på olika personer i Falkenberg framträder röster som drar åt olika håll, en stad som delvis styrs av och genom privata relationer och de komplicerade flöden som följer av de banden, beroende på om vem som ingår i gemenskapen eller inte. Vad Tegelbruket 6 kommer bli i framtiden är i mångt och mycket avhängt av Falkenbergs centrala personer.

DA: Lilla Napoli, den lokala och mycket populära surdegspizzerian i Falkenberg, är en av de aktörer som kan tänka sig att flytta sin verksamhet till Tegelbruket 6. Du har besökt Lilla Napoli och medan ni satte en deg samtalade ni om deras tankar kring denna plats. Kan du berätta vad ni pratade om?

KP: Vi talade om punk, personkemi, luftbubblor, jäst, mjöl, knivar, bin och hållbara system. Lilla Napolis verksamhet har expanderat sedan start och för att verksamhetens ”livssituation” ska bli hållbar behöver de en plats och en byggnad där de kan disponera tiden för rätt sak (idag har de ett matrix av kylar och förråd utspritt över hela staden) så att Lilla Napolis personal får en bättre arbetssituation, gästerna den bästa upplevelsen av sitt besök och en miljö som inte stör omgivningen. Det är ett stort antal arbetstillfällen som säkras i Falkenberg på grund av Lilla Napoli då deras utforskande arbete gör att industrin utvecklar sina processer. Exempelvis arbetar de just nu med att ta fram ett mjöl till sina pizzor tillsammans med en kvarn i Falkenberg så att de kan köpa närproducerat mjöl till sina pizzor. Det är mycket av Lilla Napolis verksamhet som speglas i platsen Tegelbruket 6. Vetet, lantmännens och RIAN:s silos/magasin på andra sidan Ätran och teglet som är själva byggstenen till pizzaugnen.

Vi talade även om att det vore fint att fortsätta samtalen kring att titta på mångfalden av arter på platsen. De arter som gör att det är möjligt att baka deras pizza, bin, vete, tomater osv. Deras verksamhet kan hjälpa människor att närma sig naturen och bli natur då de kan närmare studera insekter och fåglar när de besöker platsen och äter sin pizza.

DA: Kan du berätta för oss hur du kommer att fortsätta med Tegelbruket 6 utifrån alla de efterforskningar som du hittills gjort kring platsen?

KP: Jag arbetar med idén om att bevara den förgiftade marken. Att undersöka vilka växter som kan implementeras så att giftet elimineras. Fokus kommer vara på att få populationen av solitärbin att bestå och kanske växa sig starkare i området. Jag vill arbeta med de element som finns där. De växter som har sått sig själva och som mer och mer tar över platsen. Rundlarna där cisternerna har stått finns det ingen växtlighet på, kanske för att det är ett tätskikt som är bättre än asfalten som spricker upp på sina ställen och tillåter växter att bryta fram. Jag kommer arbeta för att denna plats främjar biologisk mångfald men också bär spår av sin specifika historia. Jag vill tillföra växter som solitärbin behöver för sin överlevnad.

I dagsläget går mina tankar åt att skapa spångar där människor rör sig och närmar sig naturen som en åskådare, separerad. Att förflytta sig ovan mark på spångar där en blickar ned. Att vara avskild från marken talar i det tysta om det giftiga och det sköra ekosystem vi har runt omkring oss. När AIO salong besöker platsen genomför vi en workshop, där besökaren upplever platsen och markera ut på en karta var de känner sig trygga och var det finns flöden, oro och stopp. Jag har även bjudit in Karolin Kent som är dansare och jag vill att hon ska utföra samma analys av platsen med sin kunskap om zoner och jordens dragningskraft.

Tillsammans med Hanna Smekal, landskapsarkitekt, och hennes kollegor vill jag därefter fysiskt utforska hur vi kan skapa en plats, en trädgård som ett tidsdokument där vi kan studera naturens förmåga att reparera sår. För att därigenom frammana en plats där oljerundlarna blir dammar, där människor går på spångar i en färg som bin inte ser och det finns boplatser som estetiskt tilltalar människan och som praktiskt hjälper utdöende solitärbin. Dit vill jag föra in material och objekt som talar om minnet av tegelbruket och leran. En plats för biologisk mångfald vars utformning talar till människan.

15 oktober, 2021

PJ: Under residenset i Falkenberg har du utvecklat flera prototyper eller verkförslag knutna till platsen Tegelbruket 6. Berätta, hur har du arbetat.

KP: Tegelbruket 6 ligger i Halland, i en del av Sverige där det finns mycket storskaligt jordbruk och där stora landytor används till ensidig odling, vilket inte främjar biologisk mångfald. Vi använder också bekämpningsmedel och slår blommor innan blomning vilket medför att solitärbin inte får någon föda. Om våra solitärbin dör ut kommer det inte gå att odla någonting eftersom det då inte finns några bin som pollinerar grödorna. Fokus i mitt arbete har därför kommit att bli solitärbin.

Under de tio år som det beräknas ta för växter att rena marken på Tegelbruket 6 föreslår jag ett promenadstråk med röda spångar (rött är en färg som bin inte kan se). Här kan vi människor röra oss, eller ”sväva”, och närma oss naturen som åskådare. Bina får boplatser i tre höga kolonner som har fått sitt nam ´Pillars of Creation´ av tre enorma rymdpelare av interstellär gas och damm fotograferad med rymdteleskopet Hubble på 7000 ljusårs distans till jorden. Jag vill koppla rymden till det lokala eftersom allt ingår i samma system. Bi-kolonnerna är gjorda av lera, glas och trä, material som härrör från Falkenberg och som bin föredrar i sina habitat. Bina kan ses som jordens pelare då de skapar möjligheten till liv.

PJ: I framtiden skulle du önska att en del av platsen bevarades och fungerade som en sorts stadsskog och en kunskapsplats där vi kan reflektera över vår kontakt, kunskap och relation till det som ibland kallas fler-än-människor (växter, djur och annat levande). Hur ser din vision ut för platsen?

KP: Karin Boyes dikt ”Dröm” innefattar min syn och min relation till platsen, och till jordens tillstånd i stort. Dikten har det svåra som inte är greppbart och det lätta, glada, fantastiska. Min förhoppning är att vi på denna plats kan göra en inre resa som liknar den i dikten.

En av de första berättelserna jag samlade in var från Werner Karlsson som arbetat på tegelbruket i princip hela sitt yrkesverksamma liv. Han berättade målande om människor han mött under åren, om tegeltillverkning, om hettan han fått utstå och de långa arbetsdagarna, om leran men också om unika fåglar. Leran grävdes upp utanför Falkenberg men den togs också precis utanför bruket och när bruket lades ned så fylldes lerhålorna med grundvatten och det bildades små sjöar som lockade till sig fåglar som egentligen inte har sitt naturliga habitat på platsen. När landskapet förändras lockas arter till nya boplatser och detta påverkar livet för djur och växter mer än vi förstår. Så om tegelbruket successivt förändras från en grå asfaltsplats till en grön park med blommande växter så skulle fler arter automatiskt dras till platsen. En plats där fauna (människan inräknad) och flora lever i samklang.

Min idé är att utforma en gynnsam och läkande plats för så många organismer och livsformer som möjligt. Tillsammans med Hanna Smekal har jag diskuterat möjligheterna att skapa en trädgård för rekreation där människor kan möta varandra och naturen. En plats för eftertanke kring det som varit och en omsorg om den framtid som vi går till mötes, där vi kan stärka människans band med naturens komplexa system. Tegelbruket 6 kan också bli en plats för forskning om hur marken kan renas med växters hjälp och hur en ökar beståndet av bin. Kanske också utgöra modell för andra förgiftade platser på jorden.

PJ: Som en återkommande och närgången gäst under stora delar av 2021, vilken relation har du själv utvecklat till platsen Tegelbruket 6?

KP: Jag tänker att platser har en själ med historia och minne, och att platser har en förmåga att kommunicera med oss om vi lyssnar in dess signaler. Var trivs växterna? Finns det några djur? Var ligger solen på? Vilka material omges jag av? Platsen har under arbetets gång kommit att betyda mycket för mig, jag fått en djupare förståelse för de möjligheter den rymmer och min kunskap kring biologisk mångfald, föroreningar, politiskt spel och medmänskligt engagemang har ökat. Jag upplever Tegelbruket 6 som en trygg plats där jag vill vara och spendera tid. Jag känner en stor tacksamhet till alla som delat med sig av sin kunskap om platsen.

I min fantasi har jag en förhoppning om att arbetet kan fortsätta, att vi kan vandra på röda spångar över vajande gräs, på behörigt avstånd från björkarna som hjälper bokträden att slå skott. Där vi kan se och höra bins aktivitet kring de tre höga pelare som är ett landmärke men också binas habitat. Att barnfamiljerna har fått en lekpark med en rund basketplan nära kajen, att varvets högljudda dunkande har tystnat så att bina inte blir skrämda och att oljecisternrundlarna förvandlats till lertätade dammar där vi kan studera grodyngels svassiga färd. En grön plats, med permanenta podier där tillfällig konst kan placeras, en plats med runda vattenhål sedda från ovan som främjar stadens fågelliv. En plats där Lilla Napoli bakar sin pizza i sin ekologiskt byggda restaurang med närodlade livsmedel. När vi går hem får vi en liten fröpåse som gåva från Falkenbergs kommun med blomsterfrö att plantera i trädgårdar och diken var 300:e meter så att bin har föda hela säsongen. En plats som gör att vi tillsammans skapar förutsättningar för att de arter som idag är rödlistade åter skulle bli livskraftiga.