Att följa Gruebäcken

Att välja vattnet som reskamrat innebär också att ett samtal startas. Det är väl så det mänskliga psyket funkar. Vattendraget animeras, får liv, och blir ett sällskap. 

Jag vet var Gruebäcken slutar. Bäcken rinner ihop med den betydligt större Ätran precis uppströms vårdcentralen. Men mötet mellan de båda vattnen hålls hemligt, för Gruebäcken är här kulverterad. Först efter viadukten under Lasarettsvägen möter jag bäcken innan den rinner in i sitt sista betongrör innan den förenas först med Ätran och efter ytterligare en kilometer det stora havet. Klart vatten mot brunt järnrik sjöbotten slingrar sig fram. Jag går på den asfalterade cykelvägen och studerar i lugn och ro små spår, en felskjuten golfboll, en vattenskräddares ringar på vattenytan, flera fotbollar som nog färdats med strömmen tills de fastnat bland kvistar. En liten klackning av betong skapar ett livligt porlande. Runt mig och bäcken står gröna mjuka slänter, träden skapar väggar som nästan sluter sig ovanför, och det är en grön sal vi färdas genom. 

Sen tar asfalten en annan väg och jag fortsätter på en liten stig längs med vattnet. Växtligheten tätnar närmst bäcken och på min andra sida gör sig nu trädgårdarna påminda. De pockar på uppmärksamhet och sträcker sig utanför sin egentliga tomtmark, sträcker armarna mot bäcken. De önskar städat landskap, ordnat och inrutat, vårlökar med distinkt blomning, exotiska buskar och en välkammad undervegetation. Ett ianspråkstagande och en kolonisering, med den bästa av viljor: att göra fint. 

Inifrån husen, gårdarna, på bäckens andra sida stiger nu ett suggestivt sorl. Ljudet från fotbollsmatchen bland grannskapets barn studsar mellan husväggarna och letar sig fram till det mycket mindre gröna rum jag nu rör mig genom. De mjuka slänterna är borta och bäcken pressar sig fram på den lilla yta den fått. Jag får pressa mig fram genom risig sly. Plötsligt mörknar det. Och ett annat ljud överröstar fotbollssorlet. Ett olycksbådande skriande och skränande. Mot mig skjuter en skur av vitt träck – jag riktar blicken snabbt uppåt och ser fågelbona högt uppe bland trädstammarna. Kajorna vill inte ha mig här, de har ungar och blir rädda. Alla grenar och stammar är vitprickade och en sur lukt förklarar varför inga småplantor orkar sig upp ur marken här. Marken är sank, mina gymnastikskor sjunker ner i gyttjan, hjärtat bultar, jag har nästan förlorat bäcken ur sikte. Men jag fortsätter och samtidigt som bäcken ännu en gång lydigt flyter genom ett betongrör får jag fast mark under fötterna.  

Här på parkeringen står ett gäng unga män, skrattar och skojar, ett mindre skolbarn går med lätta steg in mellan husen, det är fredag eftermiddag och helgen är efterlängtad. När jag gått förbi dem minns jag ljudet jag hör – de ger varandra elchocker, en ettrig leksak som ger stötar. Det är skräckblandad förtjusning i deras skratt. Jag tar mig ner till bäcken igen, in bland träden, och bäcken har återigen friats från sitt betongrör, flyter fritt. På en övergiven betonggrund ligger ett nedsparkat ruttet staket, två tomma helrör vodka och två cigarettpaket. Prydligt efterlämnat, som för att säga: I was here. ”Här satt vi och ordnade oss en ordentlig fylla. Vi hade det bra och njöt av livet. Ingen såg oss när vi satt nere vid bäcken, men vi lämnar ett spår, så vi vet att det hände.” 

Nu är det jag som känner mig som en kolonisatör. Jag går här med mina kommunala-tjänstepersonsögon och vill städa, tillgängliggöra, snälla till det, plantera och göra fint. Städa. 

Jag tar vad jag tror är ett sista avsked av bäcken som nu går in i kulvert och under en väg. Jag tänker att jag i alla fall vill slänga ett öga på området efter bäcken, en alsumpskog, och korsar vägen. En antydan till stig tar mig in, och vem får jag se om inte min vän: bäcken! Ett sagolandskap breder ut sig, jag följer en mjuk, säkert av katter upptrampad stig, genom vitsippsfloret. Bäcken kvillrar fram, slingrar sig, också den som en åmande katt, i solskenet som strilar ner mellan de skirt rosa alstammarna. Jag är helt ensam och på långt avstånd från det jag vet finns på andra sidan – en hårt trafikerad trafikled och ett fult matvaruhus med överdimensionerad parkering. Det är en nästan fånigt insmickrande plats och jag ler åt bäcken som visat mig denna hemliga skatt. 

Framme vid trafikleden är det dags att ta avsked igen. Jag planerar vilken väg jag ska gå hemåt och tar mig under vägen, svänger höger, mot brandstationen och börjar nästan skratta för mig själv. Här har jag passerat så många gånger, men inte sett att här kommer Gruebäcken fram igen. Den rinner under vad som ser ut att vara en gammal stenbro, där den gamla landsvägen nog gått och bäcken insisterar på att jag ska följa den en bit till. ”Okej, jag leker med dig, en liten stund till. Men sen måste jag gå hem, okej?”  

Nu är vi inne bland träden igen. Miljön känns igen. Trädgårdar på ena sidan. Spänger har lagts över vattnet. Komposter, vissnade blomsterkvastar och trädgårdsväxter som fått flytta hemifrån. På skogssidan är det igenvuxet. Små liljekonvaljspiror, som gröna lansar, letar sig upp, men allt är nästan bortträngt av en annan kolonisatör: parkslide. Det gör mig ledsen att se, och jag vet att det här är slutet. En kluckande gräsand flyttar sig undan mina steg och nu är jag framme vid tågspåren. Jag vet att på andra sidan finns ingen bäck, bara några dagvattendammar bland kontorshusen. Jag är långt hemifrån och behöver vända tillbaka. Men, som står att läsa i faktarutan så har Gruebäcken sin upprinnelse i åkermarken utanför staden. Jag tar ett sista avsked där Gruebäcken ännu en gång tvingas in i kulvert, och jag hoppas vi ses igen. Att den kommer dyka upp igen, när jag minst anar det. Jag vänder hemåt utan min lekkamrat och följeslagare. Går helt ensam bland helt vanliga hus, och träd och vatten, som inte har fått hemligt liv inblåst i sig.

* * *

Ordet bäck är av germanskt ursprung och att detta lilla vattendrag betytt något för oss under långa tider märks bland annat på de ordspråk som funnits i svenskan sedan 1500-talet. 

Månge bäckiar små, göra een stor åå.  
Then som årkar öffver sjön, han årkar och fuller öffver bäcken. 
Roopa intet häy förr än du äst öfwer Bäcken. Små bäckiar haa och sin Fisk. Det vore ännu bättre stämme i bäcken, än i åen. 

Antropomorfism syftar på personifikation av mänsklig karaktär på icke-människor, till exempel djur, naturfenomen eller föremål. Ordet kommer av grekiskans ανθρωπος (anthrōpos) som betyder människa och μορφη (morphē) det vill säga form. 

När ett väsen har människoliknande gestalt kallas det fysisk antropomorfism och när väsendet har ett människoliknande själsliv kallas det psykisk antropomorfism. 

* * *

Text: Hanna Smekal

Hanna Smekal, Landskapsarkitekt, Falkenbergs kommun, som arbetar med gestaltning och planering av det offentliga rummet i Falkenbergs kommun. Hennes hemvist är Hållbarhetsavdelningen på Kommunstyrelseförvaltningen. Några av hennes senaste uppdrag har varit arbete med den fördjupade översiktsplanen, framtagande av en hållbarhetsstrategi för en ny stadsdel och växtförslag till den kommande stadsparken. 

***

Tegelbruket 6

Tomten ligger intill Söderbron vid Ätran, mellan Skrea strand och stadskärnan. Falkenbergs tegelbruk var igång från 1904 till 1985. Intill tegelbruket låg även Falkenbergs kolimport och oljedepå. Det finns fortfarande spår i marken från oljecisternerna. Platsen har stått oanvänd i flera decennier och naturen har börjat ta tillbaka platsen.