Intervju med Eric Andersson
Konstnären och arkitekten Eric Andersson arbetar platsspecifikt och interdisciplinärt med bland annat situationsspecifika kartläggningar, visuella idéförslag och fysiska interventioner i samhällens marginaler. Utifrån verket ”Shadow population” (2020) samtalar Eric Andersson med Davor Abazovic, kulturproducent för Art Inside Out, om sina konstnärliga arbetsmetoder och de vägar dessa kan ta under residenset ”Skuggspel” i Rydöbruk.
Davor Abazovic: Ditt verk ”Shadow population” (2020) består av tre filmer och ett ljud. Du har beskrivit det som ett försök att använda Berlins lindträd som noder för kommunikation över artgränser. Hur synliggör verket dina arbetsmetoder?
Eric Andersson: Mitt arbete handlar mycket om att närma mig en specifik plats och spendera tid på den. Ur arbetet på plats utvecklar sig sedan en metod. Det som syns i verket ”Shadow population” är bara den sista delen av undersökningen. Själva arbetet utgick från olika former av aktioner i stadsrummet och undersökte relationen mellan människor, träd och eldlöss i kvarteret Moabit.
Artöverskridande relationer kopplade till plats är något som jag ständigt återkommer till och som jag tycker är viktigt. Inte bara för att få en större förståelse för de individer vi delar vår omgivning med, utan även för att bli uppmärksamma på vår egen roll i världen och hur livet i den skulle kunna se ut.
Liksom i Berlin kommer jag i Rydöbruk arbeta mycket på plats. Dels genom att driva runt utan förutbestämda mål, dels genom att göra mer planerade interventioner som kan hjälpa mig att förstå platsen och samtidigt skapa en kontext, som ett konstnärligt verk sedan kan växa fram ur.
DA: “Små förändringar tar plats under ytan” är orden som avslutar beskrivningen av “Shadow Population”. Kan uttrycket förknippas även med andra delar av ditt konstnärskap?
EA: Jag arbetar ofta med konsten som en tankeprocess, där jag testar tankar genom görande och där repetitiva aktioner på plats leder mig till nya förståelser. Dessa handlingar hjälper mig att känna mig delaktig i en plats historia och gör att jag kan se den i ett nytt ljus.
När värdefulla lager som inte var synliga från början träder fram kan små förändringar i förståelsen av platsen ta form, även hos andra än mig själv. Ibland kan sättet lagren lyfts fram på att skapa en reaktion, vilket jag tänker hänger ihop med att det alternativa och förbisedda har en tendens att ifrågasätta det som är förgivettaget och norm.
Detta leder till frågan om vilka vägar vi kan behöva ta för att göra andra värden synliga.
DA: I ”Shadow population” lyfte du fram skuggor och speglingar som bara uppstår och blir synliga i vissa ljusförhållanden, kanske endast när vi tar oss tid att titta noga på dem. Detta påminner om hur vi under residenset ”Skuggspel” vill närma oss Rydö för att se vilka mikrohistorier från bygden som träder fram och hur de gestaltas. Vilka tankar har du kring ditt arbete på plats i Rydö?
EA: Jag ser i Rydöbruk en koppling till min egen uppväxtort, Vedevåg i Bergslagen, där ett gammalt bruk grundat 1538 nu är på väg att avvecklas. Troligtvis kommer många av de människor som arbetat där aldrig att återvända till platsen. Någonting nytt kommer ersätta det gamla, samtidigt som ett lager av berättelser glöms bort.
Som konstnär har jag länge intresserat mig för omvandlings- processer, vad som funnits på platserna, vad som finns där nu och hur de förbereder sig på det som kommer att finnas där i framtiden. Vad det i nuläget finns för miljöer, händelser och möten som det i framtiden inte kommer finnas plats för just här.
Att arbeta med och förstå en plats är ofta svårt på egen hand, därför blir det värdefullt för mig att få ta del av residensets program, platsbesök, arkivmaterial och samtal. För att söka efter och levandegöra dolda lager av Rydö kan det bli nödvändigt att engagera fler i processen och utarbeta gemensamma metoder.
///
Om ”Shadow Population” (2020)
Projektet Shadow Population utgår från olika former av aktioner i stadsrummet och undersöker artöverskridande relationer i kvarteret Moabit. Ett försök att använda Berlins lindträd som möjliga noder för kommunikation över artgränser. Verket består av tre filmer och ett ljud som syftar till att på olika sätt lyfta fram det gemensamma i form av delandet av stadsrummet och dess fysiska element.
I kvarteret Moabit delar två helt olika grupper av djur – människor och eldlöss – samma resurser. Eldlöss hör hemma i Moabit och på kvarterets trädstammar ses de ofta forma stora ansamlingar bestående av från tio till ibland hundra individer. Genom användandet av dessa delade resurser definieras en geografisk gemenskap och nya relationer upprättas och omskapas kontinuerligt. Aktionerna som hittills genomförts kan ses som närmanden, försök till kopplingar som kan lyckas eller misslyckas. Små förändringar tar plats under ytan.
Eric Andersson i samarbete med Eirik Falckner (kamera/aktion) and Varg²™ (ljud).
