Queer historieskrivning 

Somliga berättelser når aldrig utställningsrummen, hur samhällsbetydande och drabbande de än är. Vissa för att ingen helt enkelt tänkt på dem, för att traditionell historieskrivning är begränsad utifrån sin tids normer och värderingar. Andra för att de aktivt valts bort på grund av stigma, skam och tabun. För att de utmanar. Synliggör sprickorna i fasaden. 

I mitt arbete med queer historieskrivning har nästan alla tips varit vaga. 

Säg inte att det kom från mig, men när jag var liten på 1960-talet var det två tanter som brukade åka med skolskjutsen till affärn. De bodde ihop och kallades för Blåbärsflickorna.  

Tre års research senare ledde det mig till Barbro Alvings brevarkiv, där fyra förtvivlade men förhoppningsfulla brev återfanns, skrivna på 1940-talet av Valborg Hansson Seger från Yttre Hertsånger i Västerbotten. Fyra kärleksbrev till Bang. Ett besök till det gulrosa huset på Blåbärsbacken och en återfunnen diktsamling senare kunde Blåbärsflickorna och deras hus skrivas in i historien. Snart samlades ett tiotal queers i olika åldrar och höll en lesbisk ritual på platsen, för att hylla de som gått före och skapat utrymme för oss som lever nu.  

2015 formulerade den dåvarande myndigheten Riksutställningar i en rapport att upplevelsen av historielöshet leder till “rotlöshet, ensamhet och frågor om identitet. De blinda fläckarna i historieskrivningen påverkar individer, grupper och hela samhällen”. Rapporten hette “Museerna och HBTQ” och sedan den gavs ut har det hänt en del. Men inte jättemycket. 

Även om hbtq-rättigheter vunnit mark i samhället, är frågorna ännu kontroversiella för många av våra museer. Museichefer som flackar med blicken när frågan kommer på tal, eller rakryggat säger att de inte kan göra sådana specialsatsningar för att “Vi är ett museum för alla!”. När museerna grundades under nationalromantiken, blev uppdraget att konstruera en enhetlig och framgångsrik bild av nationen Sverige. Allt brokigt och skavigt valdes bort, och få saker har skavt mer än hbtq-frågan. 

Fram till 1944 var det kriminellt att leva ut sin homosexualitet. Ända till 1979 ansågs vi sjuka och kunde institutionaliseras för våra begär. Vilket arkiv ville ta emot sådant tabubelagt material? Även i familjealbum och släktkrönikor har vi osynliggjorts. Aktivt dolts undan. Våra dagböcker och brev har bränts upp eller möglat av släktens skam på fuktiga vindar. Få av oss har haft barn som burit våra minnen vidare. 

Material som överlevt tolkas genom heteronormativitetens förvridna lins. Det är så normer funkar, de utger sig för att vara eviga sanningar och grumlar blicken. De präglar våra tolkningar efter vår tids föreställningar. 

Selma Lagerlöf var halt och kunde därför inte hitta sig en man på dansbanorna, istället försjönk hon i sagornas värld och levde ensam.  

Så lät det när jag gick på en guidad tur på Mårbacka för några år sedan. I själva verket hade Selma en enorm bekantskapskrets och två parallella kärleksrelationer med Sophie Elkan och Valborg Olander. Båda fick egna sovrum vägg i vägg med Selmas, med smidiga dörrar emellan. Olanders rum är fortfarande låst. Får inte ses av allmänheten. 

Män i frälsningsarméns fjällmission levde som bröder, de bodde och arbetade hela livet tillsammans.  

Att bli frälsningssoldat var en av få möjligheter för samkönade par att leva tillsammans utan att bli misstänkliggjorda. När jag besökte Frälsningsarméns arkiv i Stockholm 2016 berättade en pensionerad officer om flera exempel på homosexuella frälsningssoldater som blivit avslöjade och återkallats från missionsuppdraget. Jag lovade att inte säga till någon att han berättat det. 

Bus-Ida! Jodu, hon klädde sig i kostym och slips och bjöd upp flickor till dans. Ingen hade något emot det då hon var bra på att dansa, men hon var allt lite galen.  

Könsöverskridande, att klä sig i det ”motsatta” könets attribut, ses som ett tecken på psykisk ohälsa eller en barnslig lek. Ifall Bus-Ida var queer vet jag inte. Den enda nu levande person som verkade veta det valde att inte prata med mig, av risk för att själv avslöjas som hbtq-person. Det var år 2020. 

Självklart fanns det människor som levde normbrytande utan att de var vad vi idag kallar för “queera”. Ibland vet vi inte. Vi kan ju inte hitta på att ett skelett vi grävt upp var bög, det är att skända dens minne! sa en auktoritet inom svensk arkeologi till mig en gång. Hur många queera skelett har ni skändat genom att göra dem hetero? svarade jag. Nå. Vi behöver inte hitta på. Vi måste bara sluta se det queera som kränkande, sluta ta det normativa för givet, och träna våra ögon att se det queera när det finns rakt framför näsan.  

Ett sätt är att involvera de som redan finslipat sin queera blick. Då de flesta etnologer, arkivarier, museologer och arkeologer inte tänkt tanken, har queers ofta haft den känslan. Kalla det intuition, “gaydar” eller en uppövad överlevnadsinstinkt för att hitta sina gelikar. Men vi hittar ofta varandra, trots de decennier som skiljer oss åt. Något i blicken på ett foto. En vag formulering i ett brev. En estetisk detalj. En släkting som de äldre talar om i brutna meningar. Som får oss att ana och ofta leder oss rätt.  

2018. Jag arbetar med projektet ”Myter och verkligheter. En lesbisk odyseé”. På chans söker jag igenom Riksarkivets webbförteckning av personarkiv. Sållar ut de ogifta kvinnorna och ögnar arkivförteckningar på jakt efter den känslan. Om skulptrisen Ida Matton (1869 – 1940) från Gävle, står det att nästan alla brev i arkivet författats av släktingar. Rad på rad av bröder och mostrar. Slutligen: “Många brev kommer även från väninnan Elyda Russell, som under vissa perioder skrev i stort sett varje dag”. Inte mindre än 115 brev från Elyda. Ett foto där Ida har den blicken. Till Carolina Rediviva på Uppsala universitetsbibliotek far jag och efter två dagars huvudvärk av att uttyda Elydas handstil, i ett brev från 1903, finns meningen som övertygar: “I had a restless night – as I felt very queer in my inside and wanted my chaufrette vivante (värmeflaska) so much. It felt lonely and cold and miserable in my big bed – I wish I could have you all the time.”

Fler foton, diskret formulerade men av begär drypande formuleringar och skulpturer av kvinnor med antydningar till hemligheter och åtrå, och för mig är saken säker. Tillräckligt säker. Lika säker som museer varit över otaliga människors heterosexualitet. Ida Matton var en av mina föregångare.

Genom tiderna har mängder av hbtq-personer haft historisk betydelse. Många samhällsviktiga personer har levt queert. Och även de som levde vanliga liv kan utgöra dyrbara skatter. De queera mikroberättelserna och personskildringarna hjälper inte bara de nya generationer av queers att identifiera sig med historien, de gör också att vi kan måla den större samhällsbilden. 

Hur levde människor i en värld som fördömde dem? Vilka strategier hade de för att skapa ett gott liv? Vilka ritualer och traditioner skapade de istället för vigslar och släktkalas? Hur hittade de varandra? Hur säkrade de upp för sjukdom och ålderdom då de inte hade en traditionell familj med barn som försörjde dem? Genom det normbrytande får vi syn på strukturerna för det allmänmänskliga. När vi blottlägger samhällets utkanter ser vi dess kärna.  

Ett museum är en plats som samlar, vårdar och visar. Men också en plats som sätter våra liv i en historisk, platsbunden och tematisk kontext. Som väcker känslor, skapar identitet, sammanhållning och ibland konflikt. Som visar vad som är viktigt, relevant och värt att berätta. Museer är maktcentra som präglar vår bild av historien, men också vad vi kan drömma om gällande framtiden. Det innebär också ansvar. Det är en lyx att kunna identifiera sig med historien, ett privilegium att läsa om sin hembygd och känna att ”den har med mig att göra”. För oss som inte passar in i normen kan det till och med vara livsviktigt att kunna relatera till berättelserna om hur det är, och har varit, att vara människa.