Om berättelser och brus
På det rymliga loftet som gjorts till min ateljé här i Rydöbruk ligger boken Tusen och en natt. Det är en samling österländska berättelser samlade inom ramberättelsen om Schahrazad, vesirens dotter, som gifter sig med kungen. Schahrazad får honom att bryta sitt destruktiva mönster att mörda sina nyblivna gemåler morgonen efter bröllopet genom att varje kväll berätta en ny saga som hon lämnar oavslutad, så att han låter henne leva för att få höra fortsättningen. Hon berättar 1001 sagor för honom och efter det har han vant sig av med sin blodiga vana.
Lagren av fristående berättelser som innesluts i en ramberättelse inspirerar mig och jag ser att det utgör formen till det jag ägnar mig åt i Rydö under hösten.
När vi nyligen anlänt till Rydö besöker vi barnen på skolan och träffar några av dem som utgör ett tillfälligt “politiskt skolparti” – De stöttande demokraterna. De har tagit initiativ till “Veka-dagen”, en friluftsdag i naturområdet Veka, då vi är med och fiskar vattenkryp och täljer rönnpipor. Jag bjuder in barnen till Bruksmuseet och de får presentera sitt parti. Vi börjar prata om sådant som hänt i deras liv och deras iver att berätta stannar kvar i mitt medvetande.
Alla livsöden som finns att ta del av i Rydö skapar tillsammans en väv som utgör ortens identitet. Det handlar kanske inte främst om att underhålla en officiell historia utan snarare om en omsorg om varandras upplevelser. När barnen berättar om viktiga saker som hänt i deras liv upplever jag dem som både specifikt personliga och samtidigt allmängiltiga. Det är de här upplevelserna som formar dem som personer och som sedan blir till varpen i Rydöväven.
Att befinna sig i Rydö är som att konstant slungas mellan nutid och dåtid – en överraskande upptäckt av den dristighet och det kurage som löper som en ryggrad genom bygdens invånare, men också en påminnelse om en småorts ibland snäva perspektiv. Minnen av min barndoms platser för lek i skog och trädgårdar bubblar hela tiden upp när jag passerar en träddunge med lockande klätterträd eller en upptrampad passage i en häck. Jag vet inte om det är för att jag har tillbringat tid med barnen i Rydö skola eller om det helt enkelt är miljön som aktiverar leknerven.
Tack vare Bruksmuseet vid Nissadalsvägen har många historiska berättelser samlats och förmedlas kontinuerligt på olika vis. I en liten ort som Rydö är ett museum som detta ett viktigt inslag. Alla känner till det och många följer det på sociala medier, även om jag upplever att det kanske främst är den äldre generationen som är frekventa besökare. Men trots det verkar museet ändå ingå som en naturlig del i barnens världsbild.
Augmented reality – förstärkt verklighet. Man kan fråga sig vad förstärkt verklighet egentligen betyder. Som om den verklighet vi redan befinner oss i inte är tillräckligt intensiv. Kanske är alternativ verklighet mer beskrivande för vad det egentligen handlar om. I bruksorter dominerar ofta den del av historien som är knuten till bruket, även långt efter att bruket är nedlagt. I alla dessa små orter som allmänt ses som bruksorter i förfall är det historien som skapar identiteten. Och ur ett urbant perspektiv ses det ofta som att dessa orter stannat upp och befinner sig i det förflutna, medan staden utgör framtiden. Men om man tar ett steg tillbaka och betraktar det på håll, kan man istället se det som att bruksorterna ligger långt före, för de har redan upplevt en uppgång och fall och är nu mitt uppe i den omställningsprocess som till följd av industrialiseringens påverkan på klimatet ligger framför oss alla. Det känns viktigt att ge utrymme till barnens röster i detta narrativ. Jag vill att deras röster ska bli en levande del av bygdens historia i dåtiden, nutiden och framtiden och jag vill att barnen som berättar ska få sin egen plats längs den väg som leder genom Rydö. Med hjälp av augmented reality-tekniken går det att placera ljud på en specifik plats. Man kan röra sig runt på platsen eller gå därifrån, men ljudet stannar kvar. Varje barns röst får en plats där vi kan ta del av deras berättelse. Vi kan promenera längs Rydös huvudgata, Nissadalsvägen, och röra oss genom en väv av berättelser.
I skogarna utanför Rydö, i närheten av Sandsjön promenerar jag förbi en äng som ligger i en svacka omgärdad av träd. Där nere står två tranor och sjunger. Akustiken är fin och ängen är nästan som en scen. Det finns till och med en slänt där publiken kan sitta. Jag tänker att det vore en fin plats att förmedla berättelser på. De som bor i trakten och de som dött i trakten – en egen berättarscen mitt i naturen. Ett kollage av berättelser, olika narrativ som smälter samman i någon form av komposition, inramad av en mässingsorkester.
Genom att bjuda in de som bor i trakten till ängen i Sandshult aktiveras platsen. De berättelser som utgör kollaget som framförs där skapar i sin tur en ny berättelse. Andreas som äger marken där ängen ligger blir också involverad i processen. Han beskriver gården som sin identitet – han är sin gård. Allt som händer på hans ägor blir också en del av hans identitet.
Att berätta med konst, utan att använda sig av det skrivna ordet är både underbart, roligt och förfärligt svårt på samma gång. Det är något jag ofta brottas med som konstnär och som jag undersökt under tiden i Rydö. Blir det en begriplig berättelse om jag aktiverar och omtolkar arkivljud? Vad berättar teckningar som är gjorda på och av en plats? Går det att förmedla något genom att låta missionshusets orgel ljuda över landskapet eller ackompanjera människors röster? Vad är det för en berättelse som växer fram när en orkester spelar på en äng? Vad blir den nya berättelsen när några skolbarns röster bildar en ljudkropp? När blir berättandet bara ett brus? Och kan det bruset också berätta något?
