Text – Varbergs havs- och vattennätverk

Det första mötet ägde rum på Naturum Getterön och i det våtmarksområde som bildades där på 1930-talet. Andra mötet genomfördes utanför Kallbadhuset och på Konstnärernas kollektivverkstad i Hamnmagasinet. Det avslutande mötet skedde i Apelviken. Därifrån vandrade vi genom ett landskap präglat av sand, marhalm och vresrosor tills vi nådde öppen gräsplan med utsikt över havet. När mörkret lagt sig gav vi oss av till restaurangen Majas vid havet där det sista samtalet ägde rum.

 

 

Vad vet ni om havet som omger Varberg?

Min första tanke är att det består av vatten. Men det är ju även mer, biomassa kan man säga finns i havet, och det är ju allt från växtplankton, fisk, och tång. Havet växer, det är ju liv i havet, så det är rätt komplicerat. De som bor här är individer som andas med gälar mycket och så finns det även de som andas med lungor, som tumlare, sälar, fåglar.

Det är olika djupt. Om man drar en linje mitt i Kattegatt så är danska sidan väldigt grund med bara sand. Den svenska sidan består av väldigt olika djup. En 10–15 km ut är det djupt hela vägen, sedan finns det grundbankar som Fladen, som bara är fem meter djupa.

Det är olika temperaturer. Jag har badat vid de varma strömmarna utanför Ringhals, tre mil norr om Varberg. Där är vattnet varmare, upphettat av kylvattnet från aggregaten på kärnkraftverket. Det blir ett slags mikroklimat där de har hittat fisk som var lite större och andra arter än vad där normalt skulle vara.

Vem känner havet och åarna?

Ska vi vara väldigt kreativa, så kom vi fram till att det är ålen och laxen som känner havet och åarna. Från Sargassohavet och upp i åarna.

Tror att vi alla känner havet, åarna och sjöarna, men på väldigt olika sätt. Jag känner mina vikar, vågor och vet var stenarna jag inte ska surfa på ligger. En fiskare vet var fisken och fisket finns.

Det är det där med havet som element. Även om man är född i vatten så är mötet med havet något speciellt. Första gången jag klev ned i en eka och kände hur den rörde på sig. Det kroppsminnet finns fortfarande kvar. Hav är hav och det ska ha en horisont mot öster. Åar är mer stillsamma.

Hur känner vi dem och var kommer vår kunskap om dem ifrån?

Vi pratade om var vår kunskap kommer ifrån. Morbror Robert gav sig ut på de vida haven tidigt i sitt liv och för mig som liten grabb representerade han äventyret. Det var ingen tvekan om att jag skulle bli sjöman som Robert. Han fanns där någon- stans bakom horisonten. Han seglade bland annat med ledjbåtarna över till Brasilien under kriget.

Jag kan kontra med att när jag kör ut med min båt så ser jag inte ytan utan jag ser botten. Var det grundar upp, djupet.

Har du pratat med andra fiskare om det?

Jag tror att de ser något liknande, men vi pratar inte om det. Det är yrket som gör det. Erfarenheten. Tillsammans med kunskap från min pappa och farfar. Inte bara från ekolodets skärm.

Kanske kan man jämföra med en lantbrukares “koöga”, att lära sig urskilja individuella kor ur en stor massa?

Havet är så farligt och kan vara så vredgat. Kanske är det svårt att förstå från land hur det kan vara där ute. Om jag idag ska ge mig ut i ekan så har jag med mig dubbla batterier, bensindunk i reserv, åror, ankare, telefon… för det att jag har sån respekt. Vi pratar lyriskt om havet men vilken förödande kraft det samtidigt bär på, som i en brottsjö. Men den kraften är också en tjusning.

Vilka är havets viktigaste värden?

Som jag ser det, så är det helt enkelt en näringskälla för mänskligheten. Det är en resurs som tyvärr inte förvaltas. Människan har också levt med transporter på vatten mycket mer än på vägar och det har gjort att samhällen fungerat.

Lokalt för mig så betyder havet allt. Jag har inspelningar på vågskvalp som jag kan ligga och meditera till och jag tror att jag har havets salthalt i min kropp.

Halland är ett kustlandskap med stora resurser från havet. Ni pratade om miljö och då tar jag ett exempel; Att havet är så beskaffat att om du slänger i något i det så tror du att det är borta. Jag har fått kylskåp och färgburkar i trålen, från lastbåtar som målas och när det var färdigmålat så sparkar man i burken och förstör hela fångsten för mig.

Jag vet från sjömän i Danmark att man förr kallade havet för havets hylla, att man slängde i saker och så hamnade det på hyllan. Heter det så här också?

Nej, men det fanns platser med ”gravar” där man kunde slänga vad som helst. Framförallt i Östersjön. Tycker annars att det har bättrat sig, på de vatten jag har varit.
För mig är havet också en symbol för ett fungerande livssystem, liv och en näringskedja som faktiskt skulle kunna fungera. Vi pratade om skillnaden av att vara i havet och att titta på det. Vi pratade om förvaltning, ett jättetråkigt ord, men hur jäkla viktigt det är, hur vi tillsammans hittar sätt att förvalta havet som gör att vi på alla nivåer tar större ansvar.

Vi måste vara rädda om havet, vi skräpar ner det, men vi har ändå en slags tillit till havet, det är så stort, så djupt. Det är skräckblandad förtjusning. Vi vet så lite om vad som finns i djupet.

Det sägs att det är 93% av havets djup där människan inte har varit. Det är ganska crazy! Om vi går tillbaka i tiden fanns det fantasier om vad som fanns ute på havet, de här sjöodjuren. På sitt sätt är det fortfarande relevant idag, när det endast är 7% där vi har varit eller upplevt. När vi ser på sjökort från djupet så är det fortfarande idéen, fantasin, om hur det ser ut. FN har bestämt att 2020-talet är havets årtionde. Det är ganska intressant att det var så mycket fokus på att vi skulle ut i rymden och att det nu är mer fokus på att komma ner i djupet.
Jag läste att i Japan så funderar man på att dumpa radioaktivt avfall i havet. Även om det blir väldigt utspätt så kanske att lite radioaktivitet sprids.

Hur påverkar det växtlivet och hela faunan?

För kärnkraftens slutförvar så är det egentligen bara Finland och Sverige som har någon klar idé. Är det havet som kommer att bli en skräphög, en hylla, igen? Då kommer de här monstren som du pratade om, då kommer de att uppstå, helt nya fiskvarianter som ser för djävliga ut.

Då kommer vi in på en annan sak, varför inte utnyttja vattenkraften – vågkraften? Debatten om vågkraften är ju noll, det är ingen politiker som tar upp detta. Pågår det någon utveckling av vågkraft?

Det gör det kanske, men det är en oerhörd resurs som havet har.

De har testats på många håll, de är väldigt nära en lösning. Det bygger på en enkel teknik, att en boj höjs upp och ner. Men vi glömmer bort slitaget från havet. Så snart det blir storm så slits den åt andra håll. Teoretiskt ska bojen går upp och ner och alstra energi, men sen gör den inte det.

Det finns någon form av längtan som är förknippad med havet, för mig personligen. Man har horisonten, vad finns bakom horisonten?

Vilka är de viktigaste frågorna gällande havet eller åarna som vi ur ett lokalt perspektiv måste ställa oss idag?

Hur ska vi få vattnet att må bättre? Det tycker jag är kärnfrågan. Åarna, inne på land påverkar haven i allra högsta grad, havet blir slutpunkten för rätt mycket, både skräp och miljöförstöring. Vi behöver se mycket mer av återställda våtmarker på land som bidrar till att reducera effekten från utsläpp av gifter eller kväve.

Just att ta tillvara på lokal kännedom, lokal kunskap, det tycker jag många gånger är en brist. Det är politikerna som bestämmer och det är inte alla alltid som vet allt, men inputen från den lokala kunskapen är viktig. Det hänger ju ihop allting, åar och havet. När det gäller havet så är det förvaltning, när det gäller livsmedelsförsörjning så är det förvaltning, men även miljö, miljötänk i havet, är beroende av oss och vår kunskap.

Hur ska man ta tillvara den kunskapen?

Det där ordet förvaltning, men lägg till någonting, samförvaltning. Då är det många olika grupper som är med. Lokal kunskap, politiker, länsstyrelsen – vi har haft ett sånt samarbete i fisket nämligen i många år, det försvann 2009, och vi löste många frågor där, hade kontakt med andra samförvaltningar och hjälptes åt och löste många frågor. Det är ett sätt.

Men det är väl också ett sådant nätverk som det här? Många olika kompetenser som kommer ihop. Det är också en form för att krocka en massa kompetenser.

Absolut.

En annan fråga: Hur kan vi använda oss av havet och naturen för att läka psykisk ohälsa, främst bland unga?

Jag tycker att vi har en så fantastisk resurs i Varberg och i hela det här området. Man förstod det förr i tiden om man kollar på Kusthotellet, ett hem, ett sjukhus, dit personer från hela Sverige skickades för att bli friska från tuberkulos. Då var man säker på att havet kunde läka de lungsjuka och jag är lika säker på att havet kan läka psykisk ohälsa. Det är en fråga som jag inte tycker lyfts tillräckligt.

Det finns sorgliga delar av den berättelsen också, men jag tycker att man borde kunna lära av historien och göra det bättre och utveckla.

Det var mest rika människor som hade råd att åka på sanatorium och sedan skickades det framför allt barn från mindre samhällen och städer där man med allmänna medel betalade för deras vistelse i Varberg. Men det började med att dricka brunn. Man kom hit för att dricka källvatten.

Så att det är också religiöst?

Kanske. Det har funnits religiösa idéer om där vatten springer, där vatten kommer under marken och att det ska vara helande och en samlande punkt.

De körde vatten från Apelviken upp till torget i Varberg.

Det här exemplet, det går också samman med de värderingarna av havet ni alla beskrivit. Det är intressant att ingen talat om havet som resurs i förhållande till pengar/ekonomi. Vi vet alla att det är den starkaste värderingen av havet – om du har ett hus med havsutsikt så är det högre värderat. Det tycker jag är relevant, att det är näring till själen, och tankarna som nämnts hela vägen runt bordet.

Och samtidigt, för att förklara det för kommunens och myndigheternas ekonomer så måste man ändå sätta en peng på hur mycket det är värt. Så att de också blir med på banan.

Jag upplever i den här nya stadsdelen som byggs i Varberg att vi planerar på ett sätt där vi lever för att titta på havet för att generera dyrare lägenheter och bättre inkomster istället för att leva med det. På alla bilder som produceras för att visa hur fint det ska vara i Västerport så är det solsken. Det blåser aldrig, det regnar aldrig. Den som bott här vet att det blåser västanvind 85% av alla dagar och genom de säljbilderna, föreställningarna om livet vid havet, byggs den kvaliteten bort. Den suddas ut och ersätts av andra värden.

Det har gjorts konsekvensanalyser på allt möjligt för Västerport, t ex fåglarna från Naturum, och det är ju jätteviktigt, men det finns lite om just vinden och ingenting om nedskräpningen som det innebär när folk kommer bo i ett samhälle tio meter från havet.

Hur ska man stoppa den nedskräpningen?

De frågorna handlar väl om hur man kan skapa ett mer jämlikt samhällsbygge och havet, eller ömsesidig kanske? Här pratade vi faktiskt pengar litegrann. Vi har haft ett
val, miljöfrågan har inte haft något som helst värde, det har bara handlat om pengar och inte minst energi. I framtiden behöver vi växla energi och då är kanske vattenkraften högintressant och det kan komma i konflikt med naturvärden. Så då kan en fråga bli: Hur förena framtida energibehov med miljövärden?

Vi har utbyggda älvar idag som vi ska vara väldigt rädda om ur många aspekter. Men inte utan att vi är rädda om livsvillkoren i våra åar. När det gäller kärnkraften, så pratas det nu om flyttbara reaktorer, att man ska kunna koppla in på nätet var de behövs. Vad är det som säger att vi inte får flyttbara vattenkraftverk, att vi stoppar ner dem i Viskan, med dämningar och avbrutna vandringsstråk som följd. Om vi inte tänker till från början blir det på bekostnad av någonting.

Läste om sillbestånden i Östersjön. De flesta finns längs svenska kusten och är illa utsatta men i Rigabukten växer sillen till, de har för mycket sill. När jag läser mellan raderna tolkar jag det som att de har ett annat fiske än vi har här med en större portion handkraft. Orkar vi gå tillbaka till det, kan vi hitta vägen där så vi går hand i hand?

Det stämmer, men fisket har också ökat enormt på den sidan. De har köpt stora båtar från Norge, Sverige och Danmark. Men Östersjön är problematisk, det är ingen storlek på torsken, den är mager. Jag tänkte på det när jag hade tre barn, bil och nybyggt hus. Hade jag rott ut med en eka och pilkat så hade jag varit miljövänlig, men jag fick ju driva mitt fiske så gott jag kunde för att leva. Man kan ställa motfrågan: Vad får maten kosta? Ju billigare vi ska ha vår mat ju sämre blir den producerad. Konsumenten har ett ansvar med, köper vi inte det så är det ingen som producerar.

Det mynnar ut i – hur ska man stoppa de ekonomiska intressen som exploaterar naturen, det är väl det allra viktigaste? Får jag berätta kort om vattnet? Här i Kattegatt har vattnet samma salthalt som i fostervattnet och därför tycker vi att det är så skönt att bada och då ska vi vara rädda om det. Det varen forskare som sa det till mig.

Så avslutar vi där vid början.

 

Är hydrofemnisim ett begrepp som kan hjälpa oss att på ett nytt sätt förstå vår relation till havet och åarna?

Vatten strömmar oavbrutet genom våra och andras kroppar, arter och material. Vi förbinds alla av vattenburen cirkulation. Hydrofeminism är ett sätt att beskriva de relationer som upp- står ur den cirkulationen. Den kräver samtidigt ett nytt sätt att förstå vatten som något som går på tvärs med nationella grän- ser, sammanbinder olika arter och kroppar. Ett sätt som antyder att det finns ett större behov för solidaritet mellan vattenkroppar.

Vad tänker ni om det perspektivet och den tillgången?

Jag tänkte så här när jag hörde ordet, att allting kommer ju från vatten. Livmodern är vatten.

Vi började också någonstans med livmodern och det är feminismen som ledde oss dit. Och så pratade vi om haven som hör ihop och olika samhällen som bor på havet.

Vi började på det religiösa planet. Allting kommer ifrån vatten, så det var inte svårt att hitta det där, att vi har samma vatten, vi har ju bara ett vatten.

Vi pratade om ekosystem, hur en faktor kan påverka ett helt ekosystem, hur allt vatten hör ihop. Vi pratade om maktrelationen, om hur vi länge ställt oss människor över djur och natur. Vi behöver hitta ett mer cirkulärt sätt att se på tillvaron.

Är det relevant för ert lokala sammanhang att tala om hydrofeminism?

Jag tycker det är fullständig idioti. Havet och vattnet är något mycket större än de sista 10, 50 eller 100 åren bland människor och olika sådana teorier. Jag känner inte till varför det skulle vara bra med feminism i havet.

Jag tänker att hydrofeminism handlar om solidaritet mellan alla människor, naturen, djuren och hur vi hör samman, så jag håller inte med dig. Sen handlar ju det om dina tolkningar. Vi pratade också om andlighet, det stora perspektivet av vatten, men också det där konkreta; man tvättar sig, det vardagliga. Vatten är mångdimensionellt.

Jag tycker också att det är ett sätt att börja prata om solidaritet. Att det finns något väldigt påtagligt vardagligt såsom alla människor men även andra varelser använder sig av det samtidigt som det finns de där större metaforerna i beskrivningen av hur vattnet för oss samman.

 

 

Vattennätverket:

Bertil: Jag har varit fiskare i hela mitt liv. Jag har jobbat ute på havet i 52 år och upplevt elementen. Jag måste ha vatten i närheten av mig. Jag ser havet varje morgon när jag går upp, jag tittar på det och ser färgerna. Det betyder mycket för mig och jag har haft min näring ifrån det, på samma sätt som mina förfäder haft i hundratals år.

Mats: Ju äldre jag blir desto trevligare har det blivit att titta efter fåglar, växter och skiftningar mellan årstider och ljus. Jag har jobbat med lantbruk och sen som hotellchef, men tröttnade på mitt jobb och sa upp mig. Så flyttade vi hem till Tvååker och jag började söka jobb, men hittade ingenting. Under den tiden fick jag mer tid över för att läsa på om klimat- och naturfrågor, så då kände jag att jag också ville försöka göra någonting.

Agnes: När jag och min familj flyttade till Varberg för 6 år sedan så var det verkligen som att flytta hem, för att jag fick komma nära havet. Idag är havet mer än bara vatten som rör sig, en strand eller en fysisk plats, det är nästan som en vän. Varje gång jag mår dåligt, är stressad eller trött så kan jag alltid ta mig till havet och så finner jag ro. Så när vi flyttade hit började jag med allt vad vattensport heter och jag är väl här idag för att representera alla oss surfare i den här stan.

Gunilla: Jag är född vid havet och när jag var liten var jag ute med vår eka och farfar och fiskade. Sen har vi båt nuförtiden och är ute och badar mycket. Vi har en ö, Knarrskär, som vi brukar kalla för vår, där är vi ofta. Jag måste ha havet nära annars känner jag mig inte hemma. Jag har aldrig flyttat från havet och bor kvar i mitt föräldrahem som är från 15- eller 1600-talet. Kanske sitter det kvar i generna.

Hans: Jag har jobbat med reklam hela mitt liv och har inte kunnat sluta helt med det. Så nu arrangerar min fru och jag cykelrundor under temat Lära-Smaka- Cykla. Det går ut på att vi cyklar ca 1.5 mil med start i Varberg och under vägen bjuder vi på havsmat. Det är mycket tång, vår nya näring. Rökt, picklad, friterad. Tanken med det vi sysslar med är att hitta nya maträtter som kan stötta den blå näringen och havet i allmänhet.

Lina: Jag arbetar som projektledare i kommunen och då även för Lassabackadeponin som ligger intill Getteröns naturreservat. Jag har lett det arbetet från idé till vad som ska bli ett attraktivt och intressant utflyktsmål med höga naturvärden. Jag är ingenjör och utbildad ekosystemtekniker. Den här medvetenheten om att systemen på jorden som gör att vi kan leva här är i rubbning och att vi människor ändå fortsätter att tanklöst överskrida planetens gränser på ett sätt som äventyrar vår framtid berör mig. Getteröns naturreservat och Lassabackadeponin ger mig hopp, här har människor sedan 1930- talet, både i sin okunskap och med stor kunskap, skapat något gott för naturen.

Eva: Jag är bildkonstnär. Under min uppväxt var vi på Orust så då var det havet som gällde för mig. Jag var mycket ute och tecknade. Sen när jag började på konstskola så blev det mer politik, men då fortsatte jag att teckna natur – det var mitt sätt att protes- tera. Vatten var för mig både yta, djup och rörelse, och jag gick ned i det där tecknandet av vatten, som blev till tredimensionell grafik. Sen hamnade jag i Halland. Jag gifte mig till en gård, och fick då en relation till landskapet här och till den sjö som nu är vattentäkt till Varbergs stad.

Elvira: Jag är uppväxt på Läjet. Jag har kanske annars inte känt att det här är min plats på jorden, jag håller på med kultur och pluggar teater i Göteborg. Men just kring havet så har det ändå känts som hemma. Jag skulle säga att miljöfrågor står i fokus för ungdomar idag, men de kanske inte är en del av det konstnärliga uttrycket än. Fast det beror också på hur vi definierar oss själva och naturen, mycket i teatern handlar om att lära känna sin kropp och förstå hur vi människor funkar och det handlar väl också om natur.

Bo: Jag är född och tillbringade mina första år vid Åsbro, 15 meter från vattnet. På somrarna var jag upp i Krogsered, och efter sysslorna fiskade vi. Jag känner än idag hur viktig den miljön är för mig. Var också med och startade Varbergs vattenskidklubb. Parallellt utbildade jag mig till VA-ingenjör och började jobba i Varbergs kommun. Träffade Gunilla och flyttade ut till Årnäs. Lockade naturligtvis att skaffa båt för att ta sig ut på öarna. När jag började snorkla där ute var det ett levande hav med krabbor och tång och mångfald. Idag är det närmast dött.

Lars: Jag föddes ute på Trönningenäs på en av gårdarna. Flyttade härifrån som tonåring, först till Göteborg. Pluggade lite, testade olika saker, blev på något vänster arkitekt. Har ägnat mycket tid åt arkitektur- och stadsplaneringshistoria och inte minst åt relationen mellan kultur, bebyggelse och landskap. Så småningom blev det mer konst. Bristen på hav var inte den enda anledningen till att jag flyttade tillbaka till Varberg, men den bidrog till det beslutet. Nu upplever jag oftast havet i kanot eller när jag är ute och simmar i det.

Jan-Olof: Jag växte upp i Sibbarp och bor nu på föräldragården i Tvååker. Jag har hamnat som ordförande i ett vattenråd härifrån Varberg och bort till Falkenberg. Så vi har ett slags ansvar för allt vatten från de djupa skogarna i Halland, Dagsåssjöarna och de här vattendragen som går ut här mellan Himleån, Getterön och Naturum – där går vår gräns då, Himleån och så söderut till Ätran. Alla de vatten som finns där och ut i havet.

Noter:

Havs- och vattennätverket består av: Agnes Lindh, Bertil Andersson, Bosse Eierborg, Elvira Blomquist, Eva Skogar, Gunilla Eierborg, Hans Klaive, Jan-Olof Andersson, Lars Fridén, Lina Gyllensvärd, Mats Petersson.

Texten är baserad på transkriptioner av de samtal som förts i vattennätverket men publiceras här i en bearbetad och förkortad form. I det avslutande samtalet om hydrofeminism deltog fler än nätverket. Den träffen utvecklades i dialog med Stina Nyberg.

Foton: Martina Hilar

Frågorna: Vem känner havet och åarna? och Hur känner ni dem? är inspirerade av marinbiologen Rachel Carsons tankar och av curatorn Stefanie Hesslers arbete. Frågan och beskrivningen av hydrofeminism är baserad på Astrida Neimanis forskning.