V ä g a r – Ingela Strandberg

Så går vi ut och in
genom detta landskap

Ibland som nybyggare
Ofta som tiggare

Ibland som levande
Ibland som döda

Vad tigger vi om?

Om landskapets själ

Vi söker oss till vägar
vi inte känner till

Lockas in i skogarnas mörker

Lockas ut till havet

Vägarna
vill att vi ska vika av runt
ännu ett hörn för att se
en sjö en bäck eller bara
ett annat ljus

Vi kommer aldrig ända fram

Det finns alltid ett stängsel någonstans

Någonstans ett stängsel
som lockar oss att krypa

Att leta längre in men där
är ännu ett slut
vi inte kommer förbi

 

Landskapet lockar
genom att stänga om sig

Vi tar oss förbi
det ena slutet
efter det andra
och tror oss ibland ha hittat
det vi sökte

Men vårt öde är att aldrig
finna det     inte helt

Bara i korta ögonblick

Vackra
Skrämmande

Vi vill ju in till det innersta
där vi nästan är
men skräms av landskapets uppriktighet

Vi måste hitta en plats

En enda

En plats där vi kan vara
en fortsättning
på en fortsättning
Vara drömmen
Hitta en plats
där det finns en dörr att stänga

Ett fönster att hänga ljuset i

En trappa att gå uppför och nerför

Och någonstans ett vatten
vi kan kalla vårt

En rundel
blommor
hör till

Reseda kanske

En ros
och några pålar i marken
Några pålar i marken
för att visa att vi finns

Att vi bebor

Att detta är vår plats

Pretentiöst och mäktigt
kallar vi den vår
och landskapet svarar
med att inte svälja vattnet
på åkrarna och vi ser
att mot landskapet har vi
inget att sätta mot mer än ännu en påle
i marken

 

På den här vägen
gick en gång mina två mostrar
och två morbröder för sista gången

De vände sig inte om

De såg bara framåt

De skulle till Amerika

Bakom dem låg stugan de fötts i

Källorna blänkte
Bäcken porlade

I ladugården andades
det svarta stoet oroligt

Den blanka buken rörde sig våldsamt
in och ut in och ut

Som om hon anade en slaktare

De fyra barnens mor stod
vid narcisserna med ryggen mot vägen

Fadern gick genom hagarna
där barnen en gång lekt

Han vred sina händer

Han måste gå hemåt
Men han ville inte se dem gå

Modern bad till sin Gud

Varför prövas jag på detta vis?
Har jag inte gått till ditt hus, Herre

Till fots varenda söndag
Vad har jag gjort för ont?
Varför straffas jag?

Ute i hagarna
tog fadern fram brännvinet
ur rockfickan och lutade sig bakåt
under furorna och drack och förbannade
fattigdomen och Amerika och allt
som tog deras barn ifrån dem

Men nu måste han gå hem
Hästen skulle tas omhand
och hönsen in till kvällen

Emma och Clara
Carl och Alfred gick nerför
vägen för sista gången

Vägen
såg dem

Hörde deras namn ropas

Vägen lät tystnaden mellan de fyra
omsluta gruset och gräset

Därhemma vid stugan
skulle syrenerna just slå ut

Vägen bad de fyra att vända
Skrek åt dem att gå tillbaka

Men de fortsatte att gå

Långt där borta låg Amerika
och väntade på dem

De var på väg

 

Tidigt om morgnarna
drar de första
timmerbilarna förbi på väg 153

Jag tycker ibland att de sjunger

En entonig vacker sång
som av havets sirener

Lockande
Skrämmande

Kom ihåg
att allt går att sjunga

Sorg glädje ensamhet

Timmerbilarnas sång
går i moll men tvingas
av solen in i dur
nerför den svåra vinterbacken
vid sjön Svarten

Om våren flyger tranorna
ovanför sången och lägger
en stämma över

Allt går att sjunga

 

Vid Subbe fyr står jag ibland
och ser havet vränga sig ut och in
och upp mot land och över stenarna

Havet, kontemplationens mor
tar hand om alla tankar
Häver sig över all tvekan

Fyren är en plats för längtan

Dit når inte torgets grälla
utstyrsel och de mångas röster

Havet kallar på mig

Jag går på vattnet
just där ett silvrigt
sillstim vänder ner i djupet

Jag sjunger

 

En plats är mångas minnen

Alla olika men i grunden
tvingade av ett enda: Naturen

Naturens nycker övergår
människans förstånd

Vetenskapen har nu funnit
ett språk mellan svampar

Ett språk som liknar människans tal

Tänk,
där står svamparna i Åkullas skogar
och i Hästhagabergen
och samtalar om våra vansinniga
projekt

En gång gick havet ända hit
till min plats i Grimeton

Svamparna vet
att det ska komma tillbaka

Vattnet gör som naturen vill

När månen drar i det följer det efter

När människan gjort sitt
kommer havet att ta över
Skölja allt och släcka alla
våra inombords bränder

 

En väg går hem eller bort eller tillbaka

Genvägen är en sen väg

Du ser den först som i en dröm
eller i en stor trötthet

Men tveka inte att gå den

Vem vet vad du får se

En varg     en häger

Eller en bäck du inte visste om

Ett friskt vatten som porlat dig förbi
och som du behöver fast timmen
är sen och natten skrämmer

Naturen ska ta hand om dig

Var inte rädd för den sena vägen

 

 

Ingela Strandberg är född i Grimeton 1944, där hon också bott större delen av sitt liv. Efter journalistexamen arbetade hon ett tiotal år på Hallands Nyheter, men övergick sedan till att skriva skönlitterärt. Senast utgivna diktbok är ”ingenstans mitt segel”, Norstedts 2022. Har också skrivit egna sånger och utgav år 2000 ”Låt dom aldrig ta dig”, Alwa Musik. Hennes texter har belönats med bland annat Werner Apenströmpriset och Svenska Akademiens Bellmanpris.