Skogens lager

11 april 2022

AIO: Ditt arbete ”Drifting Woods” pågick under flera år och vävde samman kunskap från en stor mängd perspektiv och källor. Hur hanterar och närmar du dig en plats olika lager – t.ex. ekologiska, biopolitiska, ideologiska, geologiska, geografiska, sociala, historiska etc?

Pia Rönicke: I filmverket ”Drifting Woods” söker jag efter skogens olika lager på en bestämd plats. Arbetet var till stora delar ett utgrävningsarbete, där jag undersökte hur och varför skogen i Gästrikland har kommit att bli skogsplantage och produktionsskog. Skogens naturliga förflyttning/drift är tätt förknippad med att fördriva. Flyttande praktik, nomadisk försörjning och livshållning, har genom historien drivits bort från den här skogsterrängen. Kartläggningen av skogen, dess territoriella avgränsning och ägarskap, är en del av den fördrivningen. I arbetet med filmen involverade jag en lång rad lokala aktörer, som alla kände delaktighet för platsen och skogslandskapet. Jag samtalade med skogsaktivister, skogsägare, så väl som biologer, kulturhistoriker och konstnärer. Att återaktualisera skogen som en historia som existerar även utanför den exploaterande ekonomins logik och att försöka tänka som den – i ett ömsesidigt tillstånd – blev en bärande del av verket och för mitt arbete med det. Genom den här förståelsen av ömsesidighet, som jag i en slags aktivistisk strategi försökte ta med mig in i den planterade skogen, hoppas jag få de enskilda delarna att tala med varandra.

AIO: Samlande är också en viktig del av din metod. På ett annorlunda sätt än för den tidiga naturvetenskapens föreställningsvärldar och dess sökande efter kategoriska avgränsningar. Vad skulle du vilja samla in i Laholm?

PR: En anledning till att jag intresserar mig för naturvetenskapliga samlingar är för att de rymmer kunskap och inneboende föreställningar som skiljer sig från dess upprinnelse eller tillkomst. Ett ark med växter i ett herbarium kan tas ut ur sitt historiska sammanhang och berätta något om vår samtid. På samma sätt kan en insamling som görs i dag kommunicera med framtiden. Det här tidsförskjutningarna fascinerar mig. Åns samman- och inflätning med de kringliggande områdena är den samling jag vill titta närmare på i Laholm. Jag funderar på hur lyssnare kan förstå sig själva i förhållande till åns utsträckning. Kommer vi att berätta andra historier om vi sätter vår direkta förnimmelse av omgivningen i fokus? Det är jag nyfiken på att undersöka.

AIO: Du återkommer till vikten av lyssna aktivt på det som omger och flätar samman oss. Vad vill du lyssna efter i Laholm och vad vill du göra med de insikter som du samlar på dig?

PR: Jag upptas just nu av lingvisten Una Canger och hennes läsningar av det mesoamerikanska språket Mam. I artikeln ”What the Eye Sees” (1986) närläser hon dess ordföljd och prosodi, det talade språkets rytm och melodi… Det är ett språk som bygger på förnimmelser som uppstår ur hyperlokala positioner. Mam har nästan lika många ord för att ligga ned (sitta eller stå) som det finns föremål i världen. Språket kännetecknas av precisa sätt att befinna sig i världen på, inte genom ljudlig frasering utan med hjälp av orden själva. Det som i germanska språk är en neutral position (att stå) är på Mam en både specifik och varierad relation till närmiljön. Dess ordförråd, i Cangers läsning, uppstår inte ur människans förhållande till den omgivande världen och allt levande, utan ur varje enskild situations säregenhet. Det går också att beskriva det som att Mam definieras av närhet, via siktlinjer, hörselns upptagningsavstånd, och av hur vi befinner oss i relation till övriga livsformer. När jag talar om att vilja “lyssna till” Laholm frågar jag mig därför samtidigt, hur lyssnar “vi”? Vad betyder det att lyssna och från vilka positioner gör vi det? Är det möjligt att expandera vårt lyssnande, på ett sätt där det inte är neutralt utan väver in hur vi som organism befinner oss på en plats? Jag är också intresserad av att rubba det inlärda språket, det språk som förankrar oss i världen, eller det språk som frikopplar oss från den.

Att lyssna är på det sättet också en uppfordran till språket som påverkar vad vi, en, de, kommer att höra. Jag är medveten om att det här är abstrakt och exakt hur det här spåret kommer att konkretiseras och utvecklas, eller med stöd av vilka lokala insikter det sker, kan jag inte säga än. Det krävs att idén stöps om till handling. Men helt säkert kan jag säga att jag kommer att lyssna, i närheten av Lagan, ensam och tillsammans med andra.