Platserna är också deras nu – av Tove Möller

I alla fall; havet är en kant. Jag brukar inte längta dit. Jag brukar inte åka dit. Alltså det är fint där, det är inte det. Men nu börjar jag där för att ha en riktning. Med havet i ryggen. Passerar dom slättigaste bitarna av kommunen. Landet. Marken. Mellan åkrarna. Åker efter åker som bildar ett rutnät. Gård efter gård. Det går att tänka; här var det hav, här var det hav, här var det hav där en passerar. Mot inlandet, mot skogen. När träden kommer finns det plötsligt massor av håll och riktningar. Vid stranden och slätten finns det ingenstans att ta skydd. Så kändes det när jag växte upp och så känns det fortfarande. Jag brukar följa Lagan baklänges, uppströms. Det är där jag har mina platser. Jag ska försöka dela med mig av dom.

Jag lärde känna C när vi var runt 14 år gamla. Hon blir en del av historien för hon är en del av platserna. Hon bodde intill Lagan, i ett hus utanför Knäred. En bit bort från hennes hus låg en vattenkraftstation. En plats som kändes öde, men inte alls var det. Vattnet håller den vid liv, turbinen och allt som hör till. Stundtals kommer någon för att kontrollera att allt är som det ska. Ljudet av el som blir till låter farligt. Det kändes som en farlig plats, eller det var en plats vi kände respekt för. Jag tror att det var så att jag berättade för min pappa att vi hade hängt vid kraftverket nära där C bodde. Han sa att det ju fanns flera stycken hela vägen upp till Småland.

Vi åkte runt på min moppe. Jag körde, C satt bakom. Vi letade upp fler kraftstationer. Vi hittade fram till dom från håll och via stigar som fick det att kännas nästan väglöst. De kändes som slott i skogen och det var något svindlande för mig. Enorma byggnader, mitt i ingenstans, med så mycket luft i sig. Att stå utanför att titta in, med fönstren så högt upp att allt vi såg var bara luften i rummen. Kaklade väggar i enorma tegelhus och delar av maskineriet. Och så ljuden från en plats där natur möter maskiner. Fågelkvitter, forsande vatten och starkström.

Det gick att gå över luckorna på gallerspångar. Där vattnet kunde forsa under fötterna. Fast oftast, nästan alltid var luckorna stängda. Men det gick liksom att känna kraften från vattnet. Det pressar på, det vill förbi. Det var svindlande att tänka på alla arbetande kroppar som fått alla delar på plats, att vattnet under full kontroll letts om till den platsen. Eller var det full kontroll? Så känns det i alla fall fortfarande. Fast nu tänker jag också på hur de där fisktrapporna är uttorkade ut och hur det gör att ån blir uppdelad med gränser. En mur i vattnet. Typiskt folk. När jag senare fick körkort och körde till platserna med hund och bil tyckte hunden inte om att gå över gallret. Kanske är det obehagligt att sätta tassarna på det där gallret eller så fattade de att den där kraften vill förbi, igenom. För vatten vill väl alltid förbi och igenom?

Alltid öppnade sig landskapet lite, där vattnet kontrolleras, släpps på eller hålls igen. Inte öppet som på slätten men lite vy fick vi. Skyltar varnar för livsfara, om att luckorna är fjärrstyrda och kan öppnas när som. Jag hade hört om en fotograf i Karsefors som en gång gick för nära och drogs med av strömmen. Vi utmanade aldrig det där. Även om den där platsen under luckorna lockar på ett, jag vet inte, “Stand by me” sätt. Vi åkte dit. Låg där och solade. Hade med oss fika. Planerade hur våra liv skulle bli.

Ibland kom det nån bil, någon person. Alltså nån som jobbade, som gick in i byggnaderna. Vi gömde oss. Då kändes det plötsligt så förbjudet att vi var där, vid våra slott som vi inte hade nycklar till, och de som hade nycklar kändes som inkräktare. Fast jag tyckte att luften i byggnaderna verkade så onödig. Vi borde få bygga till en våning där vi kunde bo, inne i byggnaderna. Där fanns ju redan väggar, tak och massor av utrymme.

Min pappa berättade också att någonstans där ute där vi rörde oss fanns en ättestupa. Dit äldre folk åkte förr när de var klara med sina liv. För att inte bli en börda för andra. Det kändes så otroligt sorgligt. En annan plats att känna vördnad och respekt för. Vi körde runt med moppen på stigar och skogsvägar och letade. Ville förstå vad det var för plats. Hög och brant nog för att få ett sånt rykte om sig. Vi hittade den, fast underifrån. Längs Lagan på en stig vid vår favoritkraftstation. Hala löv och spindlar i obehaglig mängd fick oss att hitta en väg runt. Inte bara rakt upp, för det var och är brant. Skogen kändes nog vild. Det var innan jag lärde mig om skogsodling. Innan jag började tänka på den mer som en industri eller som en åker. En trädåker.

Vi tog oss i alla fall upp och bestämde att det här måste vara platsen. Utsikten var som en utsikt i en skog på en höjd. Träden skymde det mesta av sikten men där nere vi skymtade delvis kraftverket och Lagan.

Jag åker fortfarande dit, men mer sällan nu. Men jag bär dem med mig, har dem i mig. Om någon vän är på besök och vi åker dit säger jag att platserna också är deras nu om de vill ha dem. Och vi är platsernas.

Text: Tove Möller

Tove Möller växte upp i Laholm och har nyligen avslutat masterutbildningen vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. 2019 tilldelades hon Lars Johansson-stipendiet 2019.