Vid spångens ände – AIO redaktion

Sol, duggregn, dimma, vind och lä turas om att göra oss sällskap ut på den sura högmossen, ut bland krumma tallar och över torv som under tusentals år byggts upp av vitmossa. Vattnet härifrån filtreras på sin väg ned mot Lagan, vidare mot Laholm och havet. Det är bara några punkter i ett komplicerat och sårbart vattenflöde som utgörs av flera sammankopplade ekologiska system som uppkäftigt bortser från var gränsen mellan Halland och Småland är dragen. Kaffet i termosen är fortfarande varmt när vi når fram till spångens ände.

Under residenset fick Sverige en ny regering. För svensk klimat- och miljöpolitik innebär det både ett skifte i inriktning och omfattande förändringar. När miljöfrågor väl diskuterades under valrörelsen handlade det främst om höga el- och bensinpriser och löften om vidlyftiga satsningar på kärnkraft. Ingen ska behöva ändra sin livsstil av miljöskäl, slår vår nytillträdde stadsminister senare fast. Samtidigt meddelas att Miljödepartementet läggs ner och att politikområdet i stället inordnas under ett Klimat- och näringslivsdepartement. I media varnar forskare och experter för att det här historiska beslutet kan få förödande konsekvenser för Sveriges miljöarbete och avgörande klimatomställning.

Litteraturgenren Cli-fi (klimatfiktion) växte fram under samma decennium som den här politiska omkastningen utspelar sig. Forskare i det tvärvetenskapliga nätverket ”Narrating Climate Futures” (Lunds Universitet) har fångat upp genren när de fört samman vetenskaplig förståelse av klimatets förändring med fiktion och narrativa verktyg för ”storytelling”. Ur det arbetet framträder alternativa berättelser om framtider, bilder av hur våra liv kan komma att förändras och spekulativa beskrivningar av hur vi kan agera för att bygga och ta ansvar för en långsiktigt hållbar samhällsutveckling. Liknande samspel mellan forskning, fiktion och konst går att spåra även tillbaka i historien och till tidigare politiska och ideologiska skiften. Som i William Morris News from Nowhere, Harry Martinssons Aniara eller i Margaret Atwoods The Handmaid’s Tale.

Alla de här omställningsberättelserna skissar fram nya föreställningar om vår tillvaro. De pekar också ut politiska riktningar som i sin tur kan rama in handlingsutrymmen, föreslå andra sätt att dela upp ansvar mellan individ, kollektiv och samhällsinstitutioner och som kan formulera nya relationer mellan oss och allt det vi är en del av. Cli-fi öppnar upp både för att vi ska närma oss förståelse för global förändring och genomgripande ekologiska system och för att vi ska bli skarpare när vi läser vår egen närmiljö och vår roll i den.

De fyra konstnärer som medverkat i Mellan regnen skriver inte Cli-fi. Men genom djuplodande, tvärvetenskapliga och lokalt förankrade undersökningsmetoder reflekterar de på ett snarlikt sätt över ekologiska sammanhang, historiska linjer och trassliga relationer. Gemensamt för dem är en fascination för att gå in i utsträckta rumsliga sekvenser och oväntade tidsrymder – som sandkornets tid och rörelse, havets och havskulturens, åns, mikrobernas eller sedimentets. De rör sig också fritt genom skalförskjutningar och sammanbinder subjektiva horisonter till nya kollektiva rörelser och förbindelser. Hur lyssnar vi tillsammans med en å och en flodpärlmussla? Kan vi göra konst för och med mikrober? Vem bor i sanden? Vem känner havet? Hur lär vi oss tillsammans? I nya ekologiska allianser? Genom att stanna upp, synliggöra, bjuda in och lyssna till vår omgivning frammanar de bilder av framtiden där vi lever i samklang med vår omvärld.

Att lära känna en plats tar tid. Och att sätta sig in i plats- och situationsbundna frågeställningar, platsspecifika nyanser, andra arters levnadsmönster och villkor kräver långsamt insamlad kunskap från de människor som lever och verkar här. Tid som inte ryms i ett residens. De fyra processernas som konstnärerna nu påbörjat mellan regnen fortlöper, de vidareutvecklas och förhoppningsvis fortplantas de i samma lokala nätverk som de uppstått ur. Konsten de lämnar kvar rör på sig. Den scannar av, läser in och lyssnar på de här båda kustmiljöerna på andra sätt än de vi vant oss vid. Den rör sig bortom politiska symbolvärden och kortsiktiga budgetförhandlingar. Utan att komma med några färdigpaketerade lösningar föreslår den förhållningssätt och perspektiv som vi kan inta för att närma oss framtiden med, sätt att prata och interagera med varandra, andra arter, vattenflöden och organismer. Nu är det upp till oss att ta hand om dem.

I mötet mellan å och öppet hav stannar vattnet upp. Mot horisonten en krusning utan riktning.