Lyttekoret 1

Under två månader träffades Lyssnakören längs floden Lagan. Det var en löst hopsatt grupp, men alla var de intresserade av den naturskapade världen och dess förbundna element. De representerade olika positioner som exempelvis planekolog, konstnär, politiker, landskapsarkitekt, lärare, aktivist, ingenjör, författare, biolog, forskare osv. Gruppen bildades för att under- söka hur planering (vår tillgång till den naturskapade världen) kan överskrida avgränsade zoner och tänkas på i mer förgrenade perspektiv. Gruppen möttes av ett par frågor: Hur upplevs flodbädden från flodens perspektiv? Kan ni föreställa er floden om 100 år? Om ni kom hit som ett kollektiv, hur skulle ni då uppehålla er här?

Deltagarna i Lyssnakören:

Caroline Mårtensson, konstnär
Sara Bauer, landskapsarkitekt
Gerard Harries, författare, landskapsarkitekt
Linda Sivertsson, byggnadsingenjör
Pia Rönicke, konstnär
Viktor Melin, ingenjör

Längs med Lagan träffade vi:
Margareta Lindgren, biologilärare, politiker, aktivist
Rebecka Thise, planekolog, biolog
Niklas Wengström, biolog, forskare
Per Ingvarsson, vattenmiljöingenjör, förkämpe för Lagan

 

 

Prolog

Här vid flodens mun landar och lättar skrattmåsarna, de flyger i cirklar och faller till ro, de stiger igen, precis som ljudnivån. De kallar. Här vid flodens mynning tillåts floden flyta över sina bräddar. Hon har satt sig för att lyssna, för att inte bara vandra rastlöst runt. Här vid flodbrädden bedriver hon rovdrift (också på sig själv).

Floden är orolig, den samlar och sprider sig.
Den längtar efter att låta sig upplösas, att kasta sig i havet och få nytt liv.
Här på kanten dör floden, där fågellivet samlas.

Skrattmåsarnas skrik är upprörande och överröstar motorvägens vrål från skogsbrynet. Skriken följer henne när hon sätter sig i rörelse. De följer henne ut ur reservatet. Hon hade kommit för nära måsarnas territorium, det enda de egentligen hade för sig själv. Hon är en skugga över idyllen, men så fort hon kommit utanför deras inhägnad blir det lugnt igen. Cirkelrörelserna var tilltänkta henne, de var varningar som hon ignorerade.

Vattnet över tid. Ristad i sten.
Is smält gröper sten föder liv strypt Jord och bröd. fisken till
Litet frö
Åarnas framfart, bestämda efter inlandsisens tillbakagång.
Dags att låta naturen avgöra vår riktning.
Lyssnande.

Vad är lyssnande egentligen? Hur lyssnar vi och med vilka apparater? Har lyssnande något med öron att göra eller lyssnar vi genom alla sinnena, genom språket, genom där vi befinner oss, den platsen, de kulturerna? Hur lyssnar vi tillsammans? Som i en kör.

Vi träffas för att lyssna gemensamt, för att höra mer, för att lösa upp gränserna. Vi lyssnar var och en för sig, under tystnad, för att dela med oss på tvärs över disciplinerna.

Lyssnande är snubblande, tyst, överrumplande.

Grus, sand, sediment

Gräv hårt, begrav djupt
Förbli stilla

I det oroliga vattnets brådskande mörker,
något
öppnas, något stängs, förblir stängt

Vatten tecknat, partiklar, alger, bakterier, fytoplankton
Filter, föder, filtrerar, släpper, mjukt skal,
hamrat hård, sluter sig

Ge och ta
Renas, renar, symbiotisk
Minnen överförda till vatten
Absorberad som gas utvunnen och bedragen
Stenens bedragare
Jordens
Människans

Skapare av vålnader, absorbent av tid, vårdare av fallna ting

Lyssnakören lyssnade på Lagan, samtalandes och under tystnad, motströms och medströms. Lyssnakören lyssnade på Lagan vid kraftverket Karsefors, i tystnaden från det tidigare vattenfallet, kring energinätet som Lagans kraftstationer är kopplade till. Lyssnakören lyssnade på Krokån som rinner ut i Lagan. På vattenfallet och den dånande strömmen. Lyssnakören hamnade till slut vid Lagans utlopp i ett tidlöst rum. Och före- ställde sig allting på nytt, igen.

Men Lyssnakören delade också på sig och gick, var och en för sig och med andra, utmed andra stråk längs floden.

Det är en oavslutad resa.

”Jag berättar detta för dig, för att ett samtal är en resa och det som ger den värde är ängslighet. Du börjar förstå resan för att du har haft samtal, inte tvärtom.”

Anne Carson, Plainwater

Tomtgränser, staket och zoner

Husen är tomma. De tomma husen står i det höga gräset. Det är inte längre trimmat och tätt utan mossa och maskrosor. Frökorgar sticker upp ur gräset, de är nära att brista. Husen är skelett. De är inte tomma. De är som celler och det som finns utanför tränger också in. Nu när det inte längre finns några vak- ter. Förra gången hon gick här fanns det fortfarande tomtgränser. Husen hade staket, häckar och skarpa kanter.

De går i det höga gräset. Rebecka låter fingrarna svepa över gräset. Gräset är kraftigt. Det har vuxit och konkurrerar ut så mycket annat, dock inte brännässlorna. Längs med ån står pilträden. De hänger ut över strömmen. De kastar sina frön varje vår och skickar dem vidare längs vattenvägen. Språket, med vilket vi benämner allting, är en barriär vi inte kan kringgå. Vår blick har stelnat i systemen. Allt levande mäts utifrån sitt bruksvärde. Naturen får våra hjärtan att slå lugnare, men när nyttan tas bort, vad finns då? Är det inte så att andra arter också utnyttjar varandra?

Hennes röst blir lättare när vi står mitt i det. Vi uppfylls av de möjligheter som platsen rymmer. En liten fläck öster om motorvägen. Vid åns kant står livet tätt. Rötter göds av ån. Vi föreställer oss hur långt flodbrädden kan sträcka sig. Floden är också en förgrening, en öppning. Flodens rörelse är detta nu. Vattnet är aldrig det samma. Floden är en bostad, en skiljeväg. En flytande gräns som inte låter sig inhägnas. Floden är en gräns som flyttar på sig. Floden känner brädden passera förbi som en konstant växlande horisont. Över tid slipar floden den avgrund som den strömmar igenom.

Flodens spår är också ett språk.

Att kategorisera betyder att namnge offentligt: …

”Ljud som skiner upp som skratt och luktar av blod är en annan besvärlig gammal kategori”

Anne Carson, Plainwater

7 September, 2022

När vi närmar oss Hjörnered och platsen där vi ska möta Pia och Caroline kör vi förbi en skylt: ”Sakta ner så du hinner se allt” Utan att veta det då sammanfattar det bra vad dagen kom att handla om. I två kanoter gav vi oss ut för att ta oss an Lagan från Lagans perspektiv, så lätt det går när man är människa och inte vatten. Den dubbelheten kommer vi aldrig ifrån. Men med ambitionen att bli en del av de krafter som pågår med eller utan oss. Uppströms och nedströms. Vi började uppströms, ”jobba först, vila sen”. Vi paddlade på och märkte att när det blåste mer då tog vi i mer. Kämpade hårdare mot de naturkrafter som ville åt andra hållet. För vi hade ju ett motsatt mål.

Är Lagan vattnet, eller är det årummet med strandkant, vatten och luften? Är Årummet ett sår i naturen från vattnets framfart? Eller en pulsåder? Lagans vatten känns som en kraftfull men trygg organism med pondus. Den är tyst, men hörs när den förhåller sig till sin omgivning. Slår mot bergväggar, kluckarmot stenar, och återsamlar sina vattendroppar från lövträdens svajande grenar. Utmanad av människans kraftverk svarar den med att svämma över människans byar.

Här nere på sandbotten lyser det. Strålarna träffar botten, som är lugn. Men på ytan rasar det. Här har flodpärlmusslan befunnit sig längre än vi kan föreställa oss. De väntar, men också för dem håller tiden på att rinna ut. Det känner till det som vi inte vill se, att också för oss är tiden knapp. För vi förvandlas nämligen till dem. När vi ligger här nere kan vi känna flodens ström. Det är strömmar som får oss att leva. Strömmar är energi som är i rörelse, som är nödvändiga för oss. Med strömmen kommer laxen. De trivs med motstånd, i motströmmen finns de bästa avelsplatserna. Här, på denna särskilda plats, minns de, för kommande generationer, framtidens resa. Som små larver hoppar vi över till de unga laxarna och lever vidare i deras gälar.

Men alltför länge har vi varit isolerade, så därför är vi hemlösa.

Vi är flodens pärla, stilla existenser som trivs med strömmen. Allt det vatten som till slut rinner bort smyger sig över våra ryggfjäll. Här slumrar vi och väntar på att det ska börja skälva och att stenen bryts igen. Vi var här när grunden höggs. Skakningarna var helt annorlunda än den kraft som kommer från floden.
Så ser de oss, människorna, som utbytbara, de ser ingen skillnad, de förstår inte att vi är en del av den här platsen. Vi är floden och när flodens vatten hålls tillbaka och blir stillastående dödas vi sakta. Floden är den livskraft som ni drar ur oss. Och vi bor inte längre i en flod utan i stumt vatten.

Hon ligger i huset vid havet precis bakom motorvägen och tittar på hologrammet på väggen. Nu ser hon det. Det är ett skepp på skinande vågor. Eller ligger skeppet på havets botten?

Efter sommaren, som hade varit oändligt torr, piskade regnet nu ner. Hon hade ställt den frågan, kan regnet som kommer nu gottgöra sommarens torka? Är det möjligt att förstå allting i kvantiteter. Det är svårt att inte tänka på det som hämnd, ännu ett mänskligt kännetecken.

Utmattningen ville liksom inte släppa sitt tag om henne. Hon försökte halvhjärtat planera sig ur det, hålla möten, skriva saker i kalendern, men alltihop verkade förgäves…
Det fanns tre speglingar i hennes nya sovrum som fick det slutna rummet att verka ljust, som tre utgångar till en helt annan plats än denna, där hon befann sig.

Hon kunde inte låta bli att spegla sitt tillstånd i flodens. Floden som hade krympt under sommaren, vars tydliga kvar- leva fortfarande gick att se på stenkanterna. De sa att det hade varit den torraste sommaren på 500 år. Det hade drivit energipriserna i höjden. Ändå var det möjligt att utvinna kraft ur floden, medan den sjönk. Vattnet hade dämts upp och när volymen hade nått ett visst mått och priserna på elnätet var som högst släpptes vattenmassorna fria.

Hon berättade för mig om sina promenader längs med floden och vad den gjorde med henne, att hon hade börjat känna sig mer och mer dränerad. Det fick mig att tänka på stillaståendets energi. Det var som om det stillastående vattnet var fyllt av frustration, latent aggression. Hon sökte tystnaden, lugnet, men detta stillestånd i floden var snarare oroande.

Karsefors, 20 September

Möte med Margareta. Förbindelsen till energinätet. Det pratade de om på promenaden längs Karsefors. Vi är förbundna vid nätet, som skickar strömmar härifrån ner genom Europa. Energier förflyttas, vi är alla en del av samma energi. Det låter vackert, men hur mycket går egentligen till spillo på vägen.

girigheten, ändlösa kontroverser, själviskhet utan
självreflektion
fundamentalism, byråkrati, hopplöshet och
otillräcklighet
stelbent ekonomi och ensidighet. vem var först
vem behöver vem. förändring och helt orimlig förändring

enkelhet

Spegeldammar
Omvända vägar för vattnets framfart.
De äldsta flodpärlmusslorna (minns de tidigare möjliga vandringar?) har upplevt vattnets fulla kraft. De äldsta av dem utvecklades under övergången från jordbruks- samhälle till industrisamhälle och har levt parallellt med denna tidsålder, överbryggar mänskliga generationer. Den gamla framfarten, vattenleden – lik en ruin. Vegetationen omfördelas, finner nya utrymmen.
Kartlav, stinksvamp, brunsopp. Vilka kommer därefter?
Före?

Vattnets rörelse skapar rotation.
Stenar gröper ur stenar, blir trädgårdsprydnad. Trädens samverkan med liv under marknivå. Trädmigration utan mänsklig påverkan?

”Vägen som floden gav sitt namn åt; var utan namn, den var gömd, vägen var att bära utan att äga, att agera utan att tillägna sig, att utföra arbetet och släppa taget om det, för detta släppande är floden.”

Fritt översatt från Ursula K. Le Guin, LAO TZU TZU TAO TE CHING, A Book about the Way and the Power of the Way

Hon var inte tillräckligt flod ännu, men hon jobbade på det.

Vardagen vid datorn. Vi jobbar med att gestalta verkligen, ta hand om platser, komplexiteten. Men tittar själva mest på linjer i datorn, i bästa fall en 3D-modell. Hjärnan känns tom och platt, den fylls på av bladens färger och vattnets brus. Byggs upp igen.

Med vanan att använda blicken och läsa in platsen utifrån det visuella utmanade vi oss med att istället lyssna in vår omgivning. Vatten låter inte. Vatten klånkar mot bergsväggen och kluckar mot ekens grenar som hänger ned i vattnet. Vinden ger vatten ljud, men vatten i sig är tyst. Vinden, vindkraftverken. En påminnelse som civilisation. Utan dem hade vi likväl kunnat befinna oss mitt i ingenstans.

Men att vara en lyssnare är också envetet glupskt och lömskt.
Lyssnande är en sorts gömsle, ett kamouflage. Lyssnaren är också en kameleont som smälter in i terrängen.

Hon stod med en kikare framför det stora panoramafönstret. Hon var ensam där. Hon närstuderade bladens möte med vattenytan och hur trädet kastade sig ut över kanten. Härifrån kunde hon se de blottade rötterna vid den eroderade flodbädden. Alarna trivs, de tål att ha rötterna under vatten, till skillnad från rönn och ek som sakta slukas.
Hon förställde sig att flodbrädden slukade åkrarna bakom. Här lät hon flodens kant spegla sig i landskapet som en förgrening som bredde ut sig över åkrarna. Ett tätt bälte av träd som fortsatte ut i det öppna som vågor.

Tänk om flodens zon inte var så fastlagd, tänk om mer plats uppläts åt den?

Byggnaden stod där som en stoppkloss, som ett okänt frimurarsällskap. En bergssida av stora oslipade granitblock blev synlig. Räcket var smyckat med musselskal. Kraften som detta tempel vakade över hade bytt händer. Den nittiotalsaktiga loggan Statskraft satt klistrad på fasaden tillsammans med årtalet 1932.

På ön mittemot kraftverket låg slottsruinen. Det sägs att den härstammar från 1200-talet. Här har kungar och drottningar genom tiderna hållit vakt vid floden. Erik Klipping, Magnus Ladulås och Magnus Eriksson. Christian den IV besatt slottet 1612 när kriget lackade mot sitt slut. Drottning Kristina passerade Lagaholm förklädd till pojke. Karl den XI förstörde fästningen för att undvika danskarnas återkomst.

Samtidigt som kraftverket blev anlagt grävdes slottsruinen ut. Kraftstationen blev till slut uppköpt av norska staten 2008 tillsammans med 39 andra svenska vattenkraftverk.

Hon tänkte på makten som tillföll byggnaderna. Ruinernas vålnader som hade fått nya lokaler att hemsöka. Siffran 1932 är förmörkad. Byggnaden innehåller samma tunga toner. Neoklassicistiska pelare och porten till ett svunnet land. Är det verkligen framtiden?

Idag träffade jag Per som är vattenmiljöingenjör, Pers intresse för Lagan, laxen och flodpärlmusslorna är så svindlande att jag också får lust att kämpa för hans sak.

Per förklarar varför flodpärlmusslorna inte kan överleva här i Lagan.

Flodpärlmusslan existerar bara i symbios med laxen. Från augusti till oktober släpper flodpärlmusslorna ut larver i floden och larverna sätter sig på gälarna hos de cirka fem månader gamla laxarna. Här lever larverna i nästan ett år, varpå de sjunker till botten i den strömmande floden.

Men laxen kan inte föröka sig inom flodens fördämning, laxen behöver forsande vatten över stenar, gömställen åt de nykläckta ynglen. När de vuxna laxarna, fulla av rom, upprepar resan upp längs Lagan, från havet som de en gång sökte sig emot, så stöter de på en mur. Här vid kraftverket tvingas de släppa sina ägg, trots att här varken finns ström eller stenar, utan bara omöjliga omständigheter som inte gör något ägg levnadsdugligt. För inom flodens fördämning lever bara laxar från dammbruk som först släpps fria när de är två år gamla. Därför finns det inga yngel som musslornas yngel kan sätta sig på.

Livet, som ges vidare av de yngsta, finns inte mer. Här i dessa fientliga farvatten hålls de äldsta flodpärlmusslorna fångna. De har levt i jordens vattendrag i 200 miljoner år, deras dagar är snart räknade.

Vi frågar, vem har ansvaret för Lagan och för att floden inte blir rensad på liv? Vi hör inget svar. Någon säger att det är Statkraft som har rätten över floden och därför också bär ansvaret. Men rätt och rättvisa kräver också rättvisande handlingar.

Förut var floden kungens. På den tiden var det bara kronan och de adliga som fick fiska den feta laxen. Fattigt folk fick nöja sig med harr. Med dammarna försvann allt detta.

Kvar finns bara:
1 % ål
1 % havsnejonöga
5 % atlantlax
1 ‰ flodpärlmusslor

av vad som fanns en gång. Harren är utdöd i Lagan.

I bästa fall finns det 100 flodpärlmusslor kvar, förr fanns det miljoner.
Hur många gånger ska vi säga deras namn?

När blir flodpärlmusslan sin egen?

Per talar för att fördämningen vid Laholm ska rivas, så att laxen återigen kan simma mot strömmen – mot Karsefors och vidare längs med inloppen hela vägen till Knäred och upp längs åarna, Krokån och Venån. Han talar för att floden återigen kan bli den blodådra som göder livet som förgrenar sig ut i landet.

Detta är också en kampskrift

Vad är ett flytande språk när det inte flyter. Kan floden bäst återges i stillestånd eller i rörelse. Språk är också rörelse, men vad är i så fall den uppdämda flodens språk? När floden inväntar att släppas fri, är det tystnad, är det stumhet? ”Floden gjordes tyst.” Floden skaver sig inte längre mot stenarna, vattnet är inte i uppror, här finns inget upprop. Här finns bara ett före och efter att vattnet släpps loss.
Hon stod framför fördämningen, den barriär som öppnar och stänger av vattnet. Det var som om vattnet låg på lur.

”Föreställ dig att detta är skrivet av någon annan. Föreställ dig, att ’jag’ inte är ’jag’.”

C.Y.Frostholm, Træmuseet

Vi betraktar er. Vi ser er stå på kanten, helt fastlåsta medan vi flyter förbi. Vi är hela tiden närvarande och på väg. Ni uppfattar oss inte. Vi slipar alla stenar vi sköljer över. Vi slickar trädens rötter och drar med oss jorden. Om du flyter med oss kan du lösas upp och känna hur strömmen drar dig med. När du rör dig mot strömmen kan vi känna vår kraft, som slår emot dig och sätter dig ur kurs. Du kan simma mot strömmen och hitta lugnare vatten. Men vi rör oss bara i en riktning, inte framåt, inte mot något. Vi har betraktat er i en oändlighet. Vi rör vid ert stillestånd. Klippornas tid och vår möts. Vår kraft är också vår volym. Det finns ett tryck mot oss. Vi vet att vi löses upp för att börja om från början. Ni har glömt att det finns ett slut. Ni har glömt packa ihop och lämna vår brädd. Ni vill göra våra strömmar till ett gränsland. Men vi har alltid hittat vägar, vi hittar sprickor, hålrum och betesmarker. Vi fylls till bristningsgränsen. Vi kommer att sänka de mål ni har satt upp för oss.

De hade träffat Niklas, han var expert på flodpärlmusslans parasitära relation till lax och öring. Det hade samlats en liten grupp till promenaden. Hon var inte helt säker på vad deras motiv var. När människors relation till naturen blir belyst leder det ofta till infekterade diskussioner. Det är en konfliktzon. Vem har egentligen rätt att råda över jorden. Vilka traditioner är bundna vid landet. Niklas kommer från Göteborg och är inte särskilt bekant med Lagan. Men han är bekant med den sortens villkor som är förbundna med fördämningen av floderna. Nere vid fiskeområdet står en liten grupp halvpackade lustfiskare, vi frågar dem om de har fångat något, de möter vår svenska med larviga kommentarer, tills jag svarar dem på danska.

Floden har sjunkit och nästan gått i stå. Bristen på lax bekräftar vad Niklas redan har sett. Vi står ovanför flodpärlmusslans sista bastion. Niklas beskriver hur pärlmusslorna lever i ett hus där taket konstant åker av.

”Hur skulle ni må om ni inte visste när taket skulle slitas av ert hus. Så är det för flodpärlmusslorna och det trivs de förstås inte med. De gillar heller inte att leva i ett så här stillastående vatten… de är ju flodpärlmusslor!” fortsätter Niklas.

På biblioteket i Laholm, staden belägen mitt i jordbruksområdet och bland potatisåkrarna, finns det ett naturhörn. Från bordet, som nu är hennes temporära arbetsplats läser hon titlarna: Sveriges sötvattensfiskar, Oceankänslan, Åtta steg mot avgrunden, I människans skugga, Stormens utveckling. Det här är klimatkrisens hörn, snyggt avgränsat, inte för överväldigande, såvida man inte djupdyker i det. Är det vad böckernas värld kan göra, kan orden som härstammar därifrån dra med en in mitt i kollapsen och låta en ryckas med?

Hon försökte få dem att tala och att få dem att samlas, kanske kunde dessa möten få dem att agera. Eller agera på nya sätt.

Historien nära. Gemensam nämnare för allt liv.
Forsandet avtar.
Vem ansvarar, svarar an.

Vem har ansvaret för flodpärlmusslans överlevnad. Är det kommunen, Hallands Län, är det Statkraft, är det medborgarna, är det politikerna, planerarna, biologerna som konstaterat att den håller på att dö ut. Vem har ansvaret?

Ska vi träffas och hitta en lösning ihop?

Att lyssna är också att agera.

Är det möjligt att föreställa sig att floden också lyssnar? Att den hela tiden är i beredskap?
Att lyssna är något annat än att höra?

Lyssnande är en sorts tillstånd, medan hörandet är en berättelse. ”Han hörde bara vad han ville höra.” Vad innebär det att vara upptagen av en inbördes lyhördhet. ”Deras enda intention med att träffas var att lyssna på varandra.” Lyssnande är en sorts besatthet, det är ett begär efter att få höra mer än sig själv. Det är vittnesbördens överhettade tillstånd.

Vi är inbjudna just för att vidga perspektiven, våra egna men även deras. Våra samtal rörde sig kring prestation, kring tid och lyxen att få ställa frågor utan att komma med några svar. Frågor som hinner ställas för att vi tar oss tiden att iaktta. ”Sakta ner så du hinner se allt” Sakta ner så vi hinner ställa frågorna innan vi kommer med svaren. För det är ju trots allt det vi gör dagligen, kommer med svar. Svar i form av en byggnad, ett stråk, en form, en färg.
Hon hade en kuslig känsla av att alla deras förutsägelser förorsakade det som hände härnäst. Det som såg ut som en vändpunkt skulle i framtiden bli ihågkommmet som början på något mycket värre.

Men det finns en växande kör som spår vad framtiden kommer föra med sig. Lyssnar de, de som förutspår vad som ska komma. Lyssnar de eller kommer de bara med svar.

Vad innebär det att lyssna på en tragedi? Det är vad du lyssnar på just nu.

Jag frågar floden, vad är din framtid, floden visar mig sin spegel. ”Min tid är en annan än din. Jag är här och där, hela tiden. Vi är på många platser på samma gång. Men du ser oss bara utifrån din egen färd. Du ser oss som en ström som går från en plats mot något annat. För oss finns natten och dagen, månen, solen, berget och havet. För oss finns grunden, kanten, utloppet. Vi är både element, världsrymd och hem. Vi är ett tvärfält som lever av varandra. Vi är en vattenväg mot inre riken, mot det slutgiltiga. Vi är en tillfällighet, vi lockar dig mot kanten. Vi är din framtid, om du torkar ut oss, kväver oss och dränerar oss på energi. Vi är en tillfällighet, vi är inte i kontroll. Vi väntar på regnet. Vi är regnet du väntar på. Vi suger in all vätskan i vår vattenspegel, som ni inte kan tränga igenom. Ni kommer bara att se speglingen av er själva, medan ni kvävs.”

Trollsländan landade på huden. Flera trollsländor hade kommit förbi, men hon hade viftat bort dem. Hon befann sig i en istidsdal. Det fanns spår efter träsket, ett sista vattenhål. Det gula gräset hade tagit över. Hon hade suttit där i sluttningen och insupit landskapet. Ljudspåret var förstärkt. Gräshoppornas sång ackompanjerades av elektromagnetiskt brus. Hon var torr i munnen, skälvande, uppfylld av överskottsenergi.

Först hade floden runnit över sina bräddar, hade lagt dalen under vatten. Nu hade den dragit sig tillbaka. Elnätets vibrationer var förstummade.

Även om vi är våta och tillgängliga är vi också torrlagda. Vi är ett avtryck av en tid. Grumligt och avrundat.
Vi suger åt oss.
Vi kallar på gräshopporna.

Jag är skräckslagen.

Allt står stilla. Vi fryser.

Vi väntar. Vi lyssnar.

En skräddare sprider ringar på vattnet.
Alkolonierna rör sig bort från kanten.

Flodens tid är en annan.
Flodens tid är ett framtidsscenario, men inte någon förutsägelse.
Går strömmen alltid nedåt eller har den sin egen uppåtstigande kraft.

Krokån, 5 Oktober

Uppströms gör mig nyfiken. Varför kröker ån? Är det nivåskillnader eller vattnets kraft som styr dess riktning? Har ån respekt för skogen när den skär igenom och lämnar denna udde torr? Likt människan borde ha respekt när nya vägar/järnvägar anläggs. Vad offras när barriärer skapas?

Den senaste tidens regn, har det märkbart ändrat flödet?
Omsluten av vatten på landformationer mitt i vattendraget. Ljudet från Lagans rörelse och framfart, ovanifrån lätt regn och fallande löv.
Naturen går in i vintervila.
Vattnets flöden följer inte samma mönster. Vilar aldrig självmant. Forsar än mer. Sprider träd och växter längs sitt drag.
Förgreningar, tryck, skumbildning.
Vilka är naturliga barriärer och vilka är av människan ordnade?
Vildhallon, björnbär (det finns så många underarter), pors.
Gömslen bland vassväxter för groddjur.
Löv följer vattnets rörelse, luckras upp, förmultnar, bildar sediment – grogrund för nytt liv. Små fåror går samman, breddar sig.

Lyssnar (du) länge nog hörs fågelflockar
från stenarna.
När (vi) rinner fritt kan (vi) förgrena (oss). Öar bildas mellan (våra) strömmar.
Här byggs nya samhällen. Öriken.
Vissa är tillgängliga.
(Vi) kluckar när (vi) träffar stenarna.
Bubblorna upphör
inte.
Det är stenarna och (vi) som sjunger tillsammans.

Jag försöker förstå ån utifrån hur den är konstruerad. Hur har ån löst nivåskillnaderna längs sin sträckning? Vattnet tar sig ner för trappningar. Forsar över stegnosar ner över sättsteg, landar och virvlar på plansteg och flödar lugnt längs långa steg- djup vidare till nästa trappnos. En sten sticker upp och ställer till turbulens i det lugna f lödet. En ojämnhet i ytskiktet. Vattnet delas upp och virvlar bakom stenen. Ytvattnet bär vidare skum och löv, utan att dras in i virvlarnas turbulens. Det som fastnar i virvlarnas lek släpps snart och flödar vidare till nästa hinder eller trappnos. Vattnet får aldrig vila i ån, är alltid på väg. Eller är flödet mellan virvlar och forsandet vilan?

”The Way never does anything,
and everything gets done.
If those in power could hold to the Way, the ten thousand things
would look after themselves.
If even so they tried to act,
I’d quiet them with the nameless,
the natural.

In the unnamed, in the unshapen, is not wanting.
In not wanting is stillness.
In stillness all under heaven rests.”

Ursula K. Le Guin, LAO TZU TZU TAO TE CHING, A Book about the Way and the Power of the Way

Sitter vid en flod utan namn. Den talar till dig om orsak och verkan. Den påverkar allt den berör, bryter, eroderar, förstör och orsakar. Skapar nytt. Nytt liv, ny växtlighet, ny död. Den absorberar dina tankar på samma sätt som den gör med syre, drar upp koldioxid när den dricker onda tankar.

Den bjuder dig in, att önska, att bli uppsluka av den. Så att du kan bli någonting nytt. En miljon bitar skaver dig mot berget, till fragmenterade minnen av vad du var.
Du går sönder, gnids, du släpper taget om fast materia och blir ett med vattnets flöde. Du är vatten, du är floden, kännande och långsam, snabb och ovetande, den rusande vätskans alla tillstånd.

Epilog

Att lyssna är också att agera.

Att röra sig uppströms, att gå mot strömmen, kräver en gemensam front. Nej, det kräver rytm och balans, det kräver att vi följer varandras rörelser, inte att vi ror i takt men att vi utväxlar våra energier, men också att vi tar emot flodens. – Men varför egentligen gå mot strömmen, vad är det vi vill uppnå? Strömmen är här för att ta oss med i böljande rörelser, för att suga ner oss till botten. Lax och öring simmar uppströms för att dö, för att sätta liv. Att simma mot strömmen är döden. Livet glider bara förbi. Träden längs flodbrädden hänger på kanten, kastar sig mot avgrunden för att leva.

”I haikus finns det olika sorters öring – Uttryck som ”höstöring” och ”nedstigande öring” och ”rostig öring” är några av de jag har hört. Nedstigande och rostig öring är öring som har släppt sina ägg. Medtagna och fullständigt utmattade rör de sig mot havet.”

Anne Carson, Plainwater

En grupp möts där floden slutar. De vandrade utmed kustlinjen, studerade närgånget avtryck och spår av flodbädden. Vilket flodliv är möjligt där hav och flod blandas, frågar de sig?

Vatten är i allt, allt som lever och växer är beroende av vatten.
Om vi kom hit som någon annan, i en annan tid och som någonting annat, skulle vi slå oss ner som floden.

 

Översättning från danska: Johanne Lykke Naderehvandi