Martall på fastmarksholme

En mosse är våtmark formad av stillastående, närings fattigt regn och smältvatten. Den består av torvlager som bildats över lång tid. Jag har under en tid bekantat mig med två mossar av skilda karaktärer. Den ene är Store Mossen i Hillerstorp som är en vidsträckt, öppen och ödesmättad plats, där martallen växer krum och vriden. Åstarpe mosse är den andre. Den breder ut sig högt uppe på Hallandsås och gömmer sig i ett omväxlande myrlandskap av sumpskog och fastmarksholmar.

Gränsen mellan stadigt underlag och våtmark är svår att urskilja. Det är först när man tagit några steg in mellan träden som man märker att marken ger vika. Jag lyssnar efter mossens andning, till torvens förlopp som om det vore ett ultraminimalistiskt musikstycke.

Men mossen andas också annat. Den är ett mellanrum. Ett minne. En förbindelse mellan världar. Liv och död, närvaro och frånvaro. En plats att försvinna i — bokstavligt och symboliskt. I Seamus Heaneys dikt The Tollund Man beskrivs mossliket Tollundmannen som en brudgum, rituellt offrad till mossen – ett heligt väsen. En gudinna transformerar honom i mörka vätskor och bevarar och balsamerar honom likt ett helgon.

Tidjordens periodiska deformationer är en långsam växelsång mellan atmosfär och jord. Elasticitet i långsamt, lågmälda ljud. Jorden och mossen blir till väsen som andas. I det knappt hörbara registreras allt det som rör sig strax under tröskeln för vår uppfattning. En rytmisk stillhet, en icke-mänsklig intelligent förmåga att minnas.