Kurorten Varberg

En kur kunde bestå i att dricka stora mängder surbrunn, varma och kalla bad, en väl sammansatt kost, promenader i den hälsobringande luften vid havet och aktiviteter i form av gymnastik, tennis eller segling. Vattnet transporterades senare in till Brunnsparken, i centrala delen av Varberg dit människor kom för det stärkande vattnet, som även engagerade badsocieteten och salongerna.

I staden byggdes senare varmbadhus och år 1864 påbörjades byggandet av det första kallbadhuset. Det vackra läget lockade många badturister till staden och badmöjligheterna ökade utmed hela kusten.

Tidigt fanns en övertygelse om att sol, frisk luft och salta bad hade stor betydelse för hälsan och det var ingen slump att läkaren Johan Severin Almer, stadsläkare i Varberg mellan åren 1903–1927, valde Apelviken som plats när han öppnade Kustsanatoriet Apelviken år 1904. Han, och många med honom, var övertygad om att havsklimatet var välgörande för skrofulösa (tuberkulösa) barn. Balneologi, som läran om olika slags bad och deras medicinska betydelse kallas, var på den här tiden en lära under uppseglande.

Till Sverige kom kurortstraditionen via England och orter som Bath, där kurorter formats med inspiration från 1700-talets idéer om den varma källans mysterium. Redan så tidigt som år 43 e. Kr. anlade romarna badinrättningar i staden det kallade Aquae Sulis (dagens Bath). Dessa inrättningarna fungerade som intima utrymmen som lämpade sig för filosofiska och politiska diskussioner såväl som för olika typer av kärleksmöten, för vila och för konversation.