Tänk om… en 1%-regel för offentlig design

Individer såväl som statliga organisationer använder sig av ’tänk om’ scenarier i olika sammanhang som verktyg för att enskilt eller gemensamt spekulera kring framtiden eller för att helt enkelt tänka och agera på nya sätt. Inom design, eller närmare bestämt kritisk eller spekulativ design, är det inte ovanligt att ”tänk om” scenarier tar sig uttryck som den form av teknikoptimism som ofta förknippas med Silicon Valley där ny teknologi skall hjälpa oss med allt ifrån att kolonisera rymden till att bekämpa miljöförstöring eller fattigdom. Ovanligare är det, inte minst inom design och särskilt spekulativ design, att den här sortens ’tänk om’ scenarier riktar blicken mot mer vardagliga och basala teknologier och styrningsmekanismer, exempelvis olika policydokument och riktlinjer. 

En anledning till att policydokument sällan blir föremål för en bredare diskussion kan vara att de är svårfångade och sällan låter sig uttryckas enkelt i bild eller text. En annan orsak kan vara att dessa dokument, i egenskap av övergripande avsiktsförklaringar och inriktningsbeslut, och som verktyg för att organisera och forma vår framtid ligger nära det område som många kreativa praktiker och utbildningsområden gjort till sitt. Denna närhet, eller konkurrenssituation om man så vill, kan vara en förklaring till varför policydokument sällan är välkomna i den s.k. kreativa sektorn. Givet hur olika nationella policys direkt och indirekt formar våra livsmiljöer är det anmärkningsvärt hur lite design och designutbildningar har förhållit sig till dem som riktlinjer och förutsättningar att arbeta med eller till och med något att ta spjärn emot. Tvärtom, inom designutbildningar är det inte ovanligt att policydokument betraktas som något som kan hämma studenters kreativitet och att de bör förhålla sig fritt (eller inte alls) till den här sortens politiska styrning som en av många faktorer som formar vardagen. När policydokument för ovanlighetens skull lyfts in i ett design- och designutbildningssammanhang blir det just också ofta som något statiskt, snarare än som ett ”levande dokument” som kräver engagemang och uppmanar till reflektion såväl som handling. 

Tänk om ’tänk om’ scenarier kan användas som verktyg för att närmare undersöka vad vi skulle kunna göra med och inom olika nationella policyer? Med tanke på att dokumenten är formade av våra myndigheter och av de som är nära makten finns här en möjlighet, inte bara att föra frågan om policydokument närmare design och designutbildningar, utan även att börja föra diskussioner om hur dessa formar våra vardagsmiljöer med och genom bredare och fler samhällsgrupperingar. Och vidare, hur kan vi utveckla gemensamma processer för att inte bara tänka kring policydokument utan också arbeta med dem, inte bara för att skapa nya idéer och föreställningar om våra livsmiljöer, utan även för att inge hopp. Ett sådant arbete skulle kunna betraktas som en form av offentlig utredning, ständigt pågående, som skapar ett forum, inte bara för att förstå vad olika policydokument innebär, utan också för att förstå och undersöka vad de kan vara och användas till. 

Ett svenskt exempel är ‘Gestaltad Livsmiljö – Policy for Designed Living Environment’  (2017/18:110). Politikområdet som har fått mycket uppmärksamhet inom delar av kultursektorn berör även indirekt utbildningsområdet.  Policyn är mycket välkommen då den uppmärksammar och erkänner en i hög grad underfinansierad sektor. Men vad säger policyn? Och vilka är den egentligen riktad till? En central fras som ofta upprepas att ”Arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle med omsorgsfullt gestaltade livsmiljöer, där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön.”(1)

Vad händer om vi tolkar det här uttalande bokstavligen snarare än att läsa det som en ambition som riskerar att brytas ned av det system den är tänkt att reformera? 

Och även om policyn verkligen betonar betydelsen av vår gestaltade livsmiljö så är huvuddelen av policyn framför allt en ”realpolitisk” skrivning som ställer upp och reglerar relationer och ansvar mellan olika myndigheter och organ. 

Men tänk om vi läser ovanstående citat som ett förpliktigande och inte bara en ambition. Och I så fall, är den tillräckligt ambitiös? ’Hållbar’ – javisst! ’Rättvis’ – ja! Men är ’mindre segregerat’ acceptabelt? Varför inte desegregerat (2) och vad skulle ett samhälle ”där alla ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön” verkligen innebära? Vidare finns det ju anledning att fråga vilka är ”alla”? Vad är innebär det att ”ges goda förutsättningar”? Och vad innebär det ”att påverka utvecklingen” rent konkret?  

Innan vi återvänder till de här frågorna finns det anledning att stanna upp vid en äldre föregångare till Gestaltad Livsmiljö, den så kallade ‘1 %-regeln’ (SOU 1936:50) ifrån 1937. 1 %-regeln anmodar att minst en procent av byggkostnaden när man bygger, renoverar eller bygger om fastigheter, infrastruktur eller offentliga miljöer skall användas till byggnadsrelaterad konst. Regeln som har skapat många av de värden och miljöer som nu förknippas med begreppet Gestaltad Livsmiljö praktiseras fortfarande på nationell nivå. På regional och kommunal är användandet av regeln frivilligt och idag tillämpar 55% av de 21 regionerna och 41% av de 290 kommunerna regeln.(3)  Och även om Gestaltad livsmiljö verkligen trycker på vikten av våra vardagliga livsmiljöer och dess gestaltning och nödvändigheten att ta sig an en mer hållbar agenda, så utmanas inte nuvarande status quo i någon väsentlig omfattning. I det här avseendet är nuvarande policy mindre radikal än sin föregångare eftersom införandet av 1 %-regeln i sin ursprungliga form medförde betydande strukturella förändringar. Och då policyn i första hand fokuserar på statliga aspekter av dess genomförande, blir det dominerande perspektivet i hög grad disciplinärt och professionellt. Här lyser ett bredare och fördjupat perspektiv kring civilsamhällets roll i de här frågorna, annat än som avnämare, med sin frånvaro.

***

Vad händer om vi tänker på 1 %-regeln för konst som ett ramverk för Gestaltad Livsmiljö (vissa kan hävda att den redan är det). Här finns förstås ett historiskt och organisatoriskt ramverk som det går att bygga vidare på, exempelvis ifråga om centrala policymål som hållbarhet, jämlikhet och desegregation. Men för att undvika en mer konventionell konstnärsroll som ofta kommer till uttryck inom ramen för användningen av 1%-regeln ser vi att det skulle vara möjligt att utforma en kompletterande och alternativ 1%-regel för design. Syftet med en 1%-regel för design skulle inte vara att skapa en möjlighet för planering, upphandling och inköp av design och designkompetens utan istället skapa förutsättningar för en bredare allmänhet att ge möjlighet att ”påverka utvecklingen av den gemensamma miljön”. För närvarande är 1 %-regeln för konst huvudsakligen riktad mot individer eller kollektiv som definierar sig som professionella konstnärer. Målet är inte att upprepa denna yrkesmässiga inneslutning så att kvalificerade designers också får tillgång till en ”regel”. Syftet är istället att skapa utrymme för icke-konstnärer och icke-designers att direkt bidra till ett gemensamt arbete och inte bara göras delaktiga som ”deltagare”, ”brukare” eller ”publik”. En ansats som vi menar skulle kunna ta sin utgångspunkt i att vi alla genom vår förkroppsligade och levda erfarenhet besitter en mer allmän och icke–professionaliserad designkunskap. Med detta i åtanke menar vi att en 1 %-regeln för design skulle kunna beskrivas som 1 %-regeln för offentlig design. 

Men tillbaka till vår fråga om hur kan en 1 %-regel för offentlig design kan ge möjlighet för en bredare allmänhet att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön? För att undvika några av de mest uppenbara problemen med offentliga samrådsprocesser bör individer som deltar i den här sortens offentliga arbete bli kompenserade för sin tid. Här skulle en offentlig designlön kunna utgöra en grundbult. Ett sådant scenario är ingen radikal idé, tvärtom så finns det många exempel på hur medborgare får ekonomisk ersättning för deltagande i beslutsprocesser i olika samhälleliga organ som nämndemän eller olika former av jurytjänster. Grovt förenklat skulle en offentlig designlön skapa förutsättningar för individer av olika ålder, ifrån olika sociala grupperingar, med olika utbildning, med olika yrken och i olika skeden i livet, kunna delta i och bidra till offentligt beslutsfattande. En sådan lön skulle inte bara göra det möjligt att skapa ett bredare och mer förankrat samhälleligt engagemang, den skulle också understryka vikten av medborgerligt deltagande i offentliga beslutsprocesser. 

I Gestaltad Livsmiljö lyfts också behovet av riks- och stadsarkitekter som arbetar med att förverkliga de politiska målen. Tänk om det  istället för att utse en riksdesigner (vilket föreslås i policyn), skapas bättre kollektiva förutsättningar för att genomlysa, utveckla och förverkliga policyn. En offentlig designbyrå, förverkligad genom en offentlig designlön, skulle kunna ge råd och stöd till lokala och regionala projekt genom allt från mindre gruppkonsultationer till större rådslag beroende på projektens skala och omfattning. Genom olika former av möten, sammanträden och rådslag kan en decentraliserad och sakkunnig offentlig designbyrå motarbeta både segregation och polarisering och tillhandahålla offentliga sammanhang och processer där det ges tid för oenighet, möjlighet att utmana antaganden och förutsättningar för att motverka fördomar, något som sällan sker i offentliga processer idag. Processer som ofta uppfattas som symbolhandlingar och försök att skapa politisk legitimitet snarare än uttryck för en reell vilja till dialog. 

Vidare skulle en offentlig designbyrå driva och bevaka frågan om ”design av allmänt intresse” gentemot och via privata och kommersiella aktörer. En 1 %-regeln för offentlig design skulle underlätta och stötta ett sådan arbete i dialog med den privata sektorn. Genom design av allmänt intresse skulle frågan om hur de övriga 99% genomförs och utformas i relation till olika policydokument och ramverk som Gestaltad Livsmiljö och Agenda 2030 kunna drivas. En offentlig designbyrå skulle i sin tur aktualisera frågan om i vilka utbildningssammanhang en bredare offentlig designkapacitet skulle kunna kultiveras och utvecklas. Här har designutbildningarna en självklar roll att spela. Det vill säga om utbildningarna har förmåga att ompröva sin nuvarande profilering mot design som en ensidigt professionell praktik. Genom att inte stirra sig blind på ”problemlösning” skulle utbildningarna kunna utgöra noder där ny kunskap och nya former för att gemensamt föreställa sig hur mer hållbara livsmiljöer kan utvecklas och upprätthållas. Detta skulle kräva mer decentraliserade utbildningar och lärande inom offentlig design där förmågan att läsa och förstå våra livsmiljöer som något som har designats både i det lilla och det stora inte bör var ett privilegium utan en rättighet. 

En offentlig designlön kopplat till en offentlig designbyrå och utarbetade strategier för livslångt lärande manifesterat i distribuerade former av utbildningar inom offentlig design skulle, i linje med policyns målsättningar, skapa bättre förutsättningar för att få tillgång till beslutsprocesser såväl som att påverka dem.  

Med ett sådant “ekosystem” på plats, skulle civilsamhällets förmåga att bereda och förankra övergripande agendor – som Agenda 2030 och de 17 hållbarhetsmålen – stärkas avsevärt.  

Slutligen, Gestaltad Livsmiljö, är som vilken policy som helst inte utan brister, men det faktum att policyn finns och har en riktning, ger inte bara en möjlighet att arbeta med och inom den. Det ger oss också möjligheten att ställa den till svars. Att behandla policyn som bara en policy är också bästa sättet att fortsätta ”som vanligt”. Att förhålla sig till policyn som en (politisk) realitet och som en ’text varande i världen’, är att ta till sig policyn som ett verktyg för att skapa förändring och för att utmana och föreställa sig saker bortom det givna. I det bör vi läsa policyn, inte bara som en vision, utan också som ett förpliktigande. Och frågan för designområdet blir följaktligen hur kan vi svara mot den här utmaningen? Och även om det må vara hänt att ”tänk om” scenariet ovan är utopiskt, så vill vi hävda att det inte är orealistiskt. Tvärtom, vårt ”tänk om”–scenario är i allra högsta grad genomförbart. Inte bara för att det svarar mot målen och värderingarna som kommer till uttryck i Gestaltad Livsmiljö, utan också för att de speglar kravet på mer omfattande förändringar och omstruktureringar som sker i samhället i stort. 

***

Den här texten är en del av arbetet med The Right to design, en plattform etablerad av Onkar Kular och Henric Benesch med syfte ett förstå och undersöka historiska, samtida och framtida samband och förhållanden mellan design och rättigheter. Det inbegriper viljan att driva frågan om design, eller att designa, som en form av särskild rättighet som bör finnas på plats oberoende av social bakgrund, ålder, etnicitet, eller funktionsvariation. Plattformen syftar till att omsätta praktiska erfarenheter och teoretiska perspektiv och tar avstamp i design som en grundläggande mänsklig aktivitet, inte bara som ett ’görande’ utan som en förmåga att förstå och avkoda. Här vill vi lyfta en särskild form av läskunnighet eller ’designkunnighet’ som handlar om förmågan att identifiera, förstå, tolka, arbeta med och förmedla hur design organiserar och formar våra livsmiljöer och våra liv i stort. Utgångspunkten, inte minst pedagogiskt, är därmed delvis annorlunda än hur frågan kommer till uttryck inom högre utbildning. Här krävs nya rum, nya format och mer kollektivt baserade pedagogiker, som plattformen syftar till att experimentera med, exempelvis genom nya former av samråd (assemblies), (fel)läsningar ((mis)readings) och lärandeinitiativ, i och utanför akademierna.

(1) https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2018/02/prop.-201718110/

(2) Vi tillstår att det finns ett behov av att vidareutveckla vad vi menar med ”desegregation”. Inom ramen för den för den här texten förstås ‘desegregation’ som en aktiv process i skärningspunkten mellan urban segregation och olika segregerande processer av politisk, ekonomisk, kulturell och pedagogisk karaktär.

(3) https://statenskonstrad.se/arbeta-med-konst-i-offentliga-miljoer/finansiering-av-offentlig-konst/state n-och-enprocentsregeln-en-lang-historia/

Text: Onkar Kular & Henric Benesch

Onkar Kular är designer och professor vid HDK-Valand – Högskolan för konst och design, Göteborgs universitet 

Henric Benesch är prodekan och universitetslektor vid HDK-Valand – Högskolan för konst och design, Göteborgs universitet