Plötsliga och associativa stickspår

12 juni 2021

Art Inside Out: Hej Henning! Du drömmer om flyktvägar från det linjära, patriarkala och eurocentriska historieberättandet. Vilka berättelser kommer ur de drömmarna?

Henning Rehnström: Hm. Inte helt lätt att hitta ett enkelt svar märker jag! Svårt kanske just för att det handlar om berättelser som ännu ligger bortom det jag själv har erfarenheter nog för att kunna greppa eller skildra. Att det rör sig om just drömmar om flyktvägar pekar väl egentligen mot att jag inte vet vägen ut, att jag i mitt konstnärskap kan känna mig låst och begränsad av de sätt jag kan utrycka mig på, inom de berättarstrukturer jag har vuxit upp med och i. Länge har jag känt mig styrd av antingen ett ”logiskt” tänkande eller en förpliktande magkänsla, som liksom lotsat processerna mot ett mål i sikte. Där även saker som att misslyckas lätt kan bli till en berättelse att exploatera och omvandla till konst. Inom (den vita) konstvärlden har många sökt sig just till misslyckandet för att omförhandla även det till ett slags kreativt rum för konstnärligt utforskande. Men vilka är det egentligen som har råd att misslyckas?

Alltmer försöker jag ge plats åt det labyrintiska i mitt arbete, där jag tillåter mig att följa plötsliga och associativa stickspår, uppmärksamma skuggberättelser eller oväntade vändningar; helt enkelt att våga gå vilse i min egen process och låta mig ledsagas av det som ligger bortom min kontroll. Det handlar kanske om att jag behöver avlära mig, tappa bort tråden och få distans till mitt eget tänkande. Jag behöver jobba utan ett tydligt mål, söka mig mot berättelser utan slut. Drömmen om flyktvägar är väl på så sätt också en längtan bort från mig själv. Som sagt, svårt. Men just att det är svårt gör det också desto viktigare att utforma metoder för att bryta invanda beteenden, arbetsmetoder och tankesätt, att få syn på sig själv och sin blick utifrån – från den sårbara punkt där ens inre och yttre verklighet kolliderar. Kanske handlar det ytterst om att vara redo att själv förlora någonting.

AIO: I Kungsbacka intresserar du dig särskilt för Trojaborgar (en sorts stenlabyrinter) längs den halländska kustlinjen, berätta mer.

HR: Jag är fascinerad av trojeborgarna, inte bara för att de upprepar det labyrintiska mönster som skapats av människor i vitt skilda geografiska områden och kulturer genom årtusenden, utan också för att ingen egentligen vet när eller varför de byggdes. Det tycks finnas ganska heta känslor involverade i debatten kring dessa stenformationers uppkomst och betydelse, vilket lockar mig ännu mer. Ibland verkar det till och med vara svårt att veta om de är byggda i modern tid eller om de är flera århundraden gamla. Just denna ovetskap kring trojeborgarna är inbjudande, då vi i famlandet upptäcker revor i tiden, där vår nutid förenas med det förflutna. Ur det här snittet kan berättelser träda fram, om kustfolkens historia och havens labyrintiska förbindelser med resten av världen, om människans kamp mot vågorna och sökandet efter det som ligger bortom horisonten, om stark tro och osviklig vidskepelse, om bottenlös förtvivlan och evig kärlek; men inte minst om de människor som berättar dessa historier, och om just oss som i stunden har valt att stanna upp för att lyssna.

AIO: Filmen är ditt huvudsakliga konstnärliga redskap och du använder också filmmediet för självreflektion. Hur är kameran riktad i ditt arbete i residenset Andra koreografier, nya rum i relation till begreppet kritisk turism?

HR: Jag tycker det är intressant hur vi så ofta vill skilja på fiktion och dokumentär, där en allmän förväntan på det senare är att det ska ligga närmare någon slags objektiv verklighet. Att det dokumentära skulle skildra något sant. Men givetvis är ju det sanna, objektiva i ett dokumentärt berättande lika mycket en vald, begränsad, manipulerad verklighet som det fiktiva. Med skillnaden då att det fiktiva vågar vara ärligt med att det är en skapad, uppdiktad berättelse som återges. I stort ser jag det dokumentära som en omöjlighet, där filmmaterialet egentligen skildrar människan bakom kameran mycket bättre än det som linsen är riktad mot. Kameran fungerar på så sätt som ett verktyg för självreflektion, och filmandet kan därigenom omvandlas till en metod för introspektion.

På plats i Kungsbacka riktas då kameralinsen till en början mot de här stenlabyrinterna i försök att komma nära dessa platser och dessas historier. Genom detta vill jag söka mig mot lokala myter, sägner och berättelser, men också se vilken relevans labyrinterna kan tänkas ha för de människor som omges av dem idag. Men i enlighet med begreppet kritisk turism mångbottnade natur, är det viktigt för mig att varken ta kameran eller min egen roll bakom den för given. Jag behöver vara följsam och ärlig mot mig själv i min egen process: vad innebär det att just jag och min kropp ställs i relation till alla de människor och de kroppar som har format trojeborgarna genom åren? Vad händer med mig längs vägen? Varför är det viktigt för mig att närma mig dessa mystiska platser och hur speglas min inre värld av arbetet?

Kamerans mer behärskade och riktade rörelse mot labyrinterna kommer att pareras av ett intuitivt och känslostyrt filmande, där jag kommer tillåta mitt eget liv att ta plats. Det är lite läskigt och nervöst att se hur det ska gå. Går det att närma sig förhållandet mellan stenlabyrinterna längs Kungsbackas kustlandskap och stenlabyrinterna i mitt inre?

AIO: Mikrohistoria tar avstamp i individuella människoöden eller lokal miljö och uppmärksammar förbisedda detaljer. På vilket sätt fungerar mikrohistoria som utgångspunkt eller modell för dig i ditt arbete?

HR: För att knyta an till svaret på den första frågan, så ser jag mikrohistorier som ett möjligt sätt att kontra ett eurocentriskt historieberättande och en linjär historieskrivning. Jag ser kunskap som något direkt förbundet med våra kroppar och levda liv, och jag ser historia som något utspänt mellan oss och vår omvärld. Det är viktigt för mig i mitt arbete att inte glömma bort att det historiska berättandet är en konstruktion och därför alltid bör ifrågasättas och omformuleras. Historieskrivningen är i ständig kontakt med den som för tillfället har makten över rösten, pennan, ordet. Det mikrohistoriska narrativet ger mig möjligheten att genom just närstudier av till synes ovidkommande detaljer öppna upp världen på nya sätt, men också att låta det förgångna ta plats och förändra vår nutid. Att inte prata om en större bredare historia, utan istället ge plats åt det myllrande och ständigt växande sorlet av historier. Att närstudera ett människoöde, en bränd kvist, eller en stenformation i skogen, kan nog berätta ganska mycket om världen: men kanske allra mest om den som väljer att berätta om just detta.

19 oktober 2021

Petra Johansson Berätta om besöket vid labyrinten i Skallanäs och mötet med Leif Carlberg

HR Första dagen i Kungsbacka rivstartades med ett perfekt inplanerat möte med Leif. Himlen stod vidöppen och efter den korta promenaden mellan bilen och kulturhuset Fyren hastade jag upp till toaletterna för att kolla att inte kameraväskan hade tagit in vatten. Jag ryckte upp en av dörrarna och där stod Leif! Vi hoppade båda förvånat till och jag mumlade något ursäktande och satte mig utanför konsthallen. Av någon anledning kom jag att tänka på gåtan om de två portarna och väktarna, den om lögnen och sanningen, som om jag minns rätt handlar om att lista ut vilken väg som leder till paradiset. Några minuter senare hade vi hälsat mer ordentligt och satt och fikade i väntan på ett fönster utan regn, som enligt väderprognosen låg framför oss. Leif, en pensionerad fd vaktmästare på Fyren, visade sig vara en eldsjäl tillika självlärd expert på de lokala labyrinterna. Bland annat hade han sett till att det anlades en kopia av labyrinten vid Skallanäs som vi var på väg till, precis intill kulturhuset. En passande plats, inte minst då en del menar på att labyrinterna var den gamla världens fyrar.

Jag och Leif hittade snabbt varandra i samtalen om stenlabyrinterna, han hade tagit med sig en bok (I labyrintens våld) vilken han tillsammans med hans egen pärm med utsaxade artiklar och publikationer om trojaborgar lånade ut till mig. En timme och en minibusstur senare promenerade vi ut mot trojaborgen i Skallanäs, belägen nästan längst ut på en av uddarna. Vi hade hittat vårt fönster, även om regnmolnen vadderade himlen och filtrerade det vita ljuset. Platsen var på något sätt självklar, trots det hoppade jag för andra gången till då jag plötsligt stod intill labyrinten, för där låg den, i ett vaggande hav av lila ljung.

Vi trädde in och ut i labyrinten, efter att världen vridit sig fram och tillbaka omkring tog vi oss i stark motvind vidare mot toppen av klipporna och utsiktsposten mot det öppna havet som väntade långt där ute. Leif berättade om hur vattnet som mynnade ut på bägge sidor av landtungan varit en utmärkt ankringsplats för skeppen, att labyrinten från sitt strategiska läge med största sannolikhet hade sin egen förankring och funktion någonstans i sjöfararnas borttynade historia. Våra blickar sökte sig ut mot det suddiga havet, mot de små öarna där andra trojeborgar låg dolda i snåren. Någonstans hade också Mary Wollstonecraft rott in från sitt skepp, under sin besvikna genomfart mot Norge.

PJ: Du är intresserad av labyrinter men också av historier kring havet och sjömän, kan du utveckla dina tankar kring detta?

HR: Min barndom präglades starkt av den ö i Stockholms norra ytterskärgård där min mamma hyrde hus varje sommar. Det är en liten ö fyra och en halv timmes båtfärd från stan, utan el eller rinnande vatten, omgiven av små kobbar, skär och (för mina barnaögon) havets oändliga utsträckthet. Det tångrika havet ringade in mina somrar och gav livet ett enkelt ramverk, att färdas över det innebar början och slutet av sommarlovet, samtidigt som det också lockade med sina bråddjup och de för evigt dolda skatterna, berättelserna om allt som någonsin ägt rum. När min mamma plötsligt gick bort i vintras, köpte jag hennes favoritverk av poeten Tomas Tranströmer, långdikten ”Östersjöar”. Redan på den första sidan skriver han:

Han tog ut dem till Östersjön, genom den underbara labyrinten av öar och vatten

(…)

Ur det osynliga kom udden med ett enda kliv och var alldeles intill.

Brölande signal varannan minut. Ögon läste rätt in i det osynliga. (Hade han labyrinten i huvudet?).

Minuterna gick.

Grund och kobbar memorerade som psalmverser.

Och den där känslan av ”just här är vi”, som måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.

I mitt pågående filmarbete rör jag mig längs ett saltare, öppnare och för mig mer främmande hav än Östersjön, på spaning efter spår av de trojaborgar som av okänd anledning har anlagts i Onsala sockens havslandskap. En del är dolda, nästan omöjliga att upptäcka, och det har generellt visat sig vara svårt för arkeologer och historiker att fastslå ”historiska fakta” om stenformationerna. Jag uppskattar att labyrinterna värjer sig mot vetenskapens begär att förstå och förklara, försöken att begränsa och kontrollera historieskrivningen.

I Sverige finns det omkring 400 kända trojaborgar, varav majoriteten har anlagts just längs kusten. Därav tycks det av allt att döma finnas någon slags koppling mellan stenarna och de kustfolk och sjöfarare som genom årtusenden befolkat kustremsan och brukat haven. Utifrån min livssituation och de ringar på vattnet som rör sig omkring mig just nu, tycks det vara menat att jag ska ge mig hän åt just havens och sjöfararnas mytologier. Inte minst för att de bär på en rikedom som den moderna västerländska kulturen i stort är så svältfödd på: mytologier om döden och livet efter detta.

(Och visst är det väl så, att när jag träder in i labyrinten drabbas min livshistoria samman med alla dem som gått dess kretsgångar före mig, att våra kroppar möts i en kollektiv rörelse som vrider världen i en helt ny färdriktning, att just detta ögonblick förbinds med all den tid som någonsin har varit?)

”just här är vi”

PJ: Vad har du upptäckt så här långt, vad har researchveckorna givit dig?

HR: En stor snäcka. Två svarta träkors. Tre oväntade möten. Spökskepp (skymtade i Arbetarrörelsens arkiv, inte GIBCA). Stentrappsteg i skogen. Ett Caspar David Friedrich-moment. Avkodat kyrkorgelspel. Dimljus. Sorgtyngd läsning. Kanonkulor i åkermark. Kulliga skogsbeklädda berg. Horisontens upplösning. Döden som ledmotiv.

För mig har det varit omöjligt att inte gå in i arbetet med sorg. Utöver ett kringflackande filmande, har de här veckorna också innefattat årsdagen för min pappas död och den uppskjutna minnesstunden för min mamma. Det kanske inte riktigt är en upptäckt så mycket som en insikt, men hur jag än tar mig an de här kustbelägna labyrinterna, märker jag hur min tankevärld i processen allt mer dras mot tanken på havet som ett dödens arkiv. Jag har bott på tre olika platser sedan jag kom hit, samtliga rum har varit utsmyckade med målningar med marina motiv.

En av residensets hittills finaste dagar spenderade jag på Onsala kyrkogård, där traktens alla sjökaptener, styrmän, lotsar, fyrvaktare, roddare och redare ligger i jorden, intill gravstenar dekorerade med ankare, vågor, fyrar och skepp. Jag släntrade in i kyrkan efter stängning och till fumlande toner av en kyrkorgellektion besökte jag kaparredaren Lars (Lasse i Gatan) och Ingela Gathenhielms makabra kistor snitslade i vit italiensk marmor. Ovanför kyrkbänkarna hängde två träskepp, som sjöfarare skänkt kyrkan vid landstigning, som tack för att deras desperata böner hörsammats och de klarat sig med livhanken i behåll ute på det stormiga havet. I kvällssolen promenerade jag mellan de välkrattade familjegravarna prydda med snäckor och färgglada flytkulor, och stannade framför två svarta träkors, resta tätt intill varandra. Här vilade två kinesiska sjömän, som hittats ilandflutna efter att deras skepp förlist utanför Kungsbackafjorden på 1920-talet. Jag läste deras slarvigt handskrivna namn och tyckte deras viloplats såg så ofattbart ensam ut. Jag kom att tänka på den gamla halländska ramsa jag nyligen hade läst på ett biblioteksbesök i Kungsbacka:

Herre Jesus hör vår bön

släck fyren ut på Väderön

så skepp från jordens alla länder

må här förgås vid våra stränder

PJ: Har du funnit något överraskande?

HR: Efter min dag i Onsala kyrka satt jag och väntade på busshållplatsen, då någon plötsligt vinkades sprang mot mig över bilvägen. Det var Linea, en vän jag inte sett på snart 10 år, ett kärt återseende. Hon var på väg för att träffa en vän, de skulle flyga drake och testdyka med filmkamera, när hon tyckte sig se ett bekant ansikte flimra förbi vid busstationen. Och det var jag, försjunken i tankar på hur jag skulle gå till väga för att vända på perspektivet från utposten vid labyrinten i Skallanäs, om jag skulle lyckas hitta ett sätt att filma under vattnet och in mot land. Och mitt i den tanken dyker Linea upp och utbrister att hon och hennes drakflygande vän kan hjälpa med detta! De har allt som behövs och plötsligt har vi bestämt träff för att filma under ytan.Dagen därpå är jag i Stockholm över helgen, när jag hämtar min yngsta dotter på förskolan slår jag följe med en av de andra föräldrarna. Jag berättar om projektet och besöket i Onsala kyrka, hon utbrister att där ligger hela hennes släkt begravd. Hon är släkt med Lasse i Gatan.