Den uppmärksamhet som vår tid så väl behöver

Från en byggnadsställning och ur solens perspektiv upplever publiken den pastellfärgade föreställningen, och nere på stranden trängs påfallande vita lättbrända kroppar. Unga som gamla, familjer med barn som bygger sandslott, ett ungt par med en hund. librettot väver in tidstypiska fenomen som utmattningssyndrom, äventyrslust och en drunkningsolycka. hetta, leda, av väder orsakat badförbud, nedskräpning och naturkatastrofer där ”hav är lika gröna som skogen”. Samma dag som Sun & Sea har premiär på Malmö konsthall slår en recensent i P1 kultur fast att klimatkonst är en ny konstgenre. av längden på kön att döma verkar det som att många, under pandemi och nedstängning, längtat efter konsten.

När vi några månader tidigare vandrar längs Halmstads sandstränder tillsammans med residenskonstnärerna berättar naturguiden HG Karlsson om hur sanden i Halland på bara 100 år gått från avskytt till åtrått material. Från de kämpande böndernas fruktlösa kamp för att överhuvudtaget få något att växa på de torftiga och vandrande sanddynorna till dagens solbadande semester- och stugidyll. Havreodlingen som möjliggjorde lönsam export till Londons snabbt växande hästtransportsektor var en bidragande faktor till den historiska vändningen. Idag samsas importerad invasiv Vresros och annan växtlighet som hindrar sandflykten med turister som likt statister och operaskådespelare i Sun & Sea spenderar ledig tid längs de långa sandstränderna. HG Karlsson växte själv upp vid östra stranden där hans pappa, likt många andra arbetare på 50- och 60-talen, byggt ett fritidshus av spillvirke åt familjen. idag är det mer välbeställda som har råd att köpa stuga här. platser förändras, värden förskjuts, ekonomier och ideologiska kluster uppstår och upprätthålls. innan vi hunnit blinka har det avskydda förvandlats till det åtråvärda. från platser att utvandra från till platser att vallfärda till under några få sommarveckor.

Samtidigt med residenset brottas Sverige med efterverkningarna av sommarens regeringskris. En kris som utlöstes av motsättningar kring vårt system för hyresreglering men som också kom att handla om en föreslagen förändring av strandskyddet. Vems är kusten, hur förvaltar vi den och dess historia och vem kommer i framtiden att ha självklar rätt att stoppa fötterna i sanden och blicka ut över Västerhavet? Svaren på de frågorna kommer i många nyanser och är varken enkla eller opolitiska. Konstnärerna i Andra koreografier, nya rum närmar sig de båda kuststäderna på olika sätt, med olika metoder och med skilda startpunkter och material.

Det är med en särskild uppmärksamhet som moi Tran lyssnat sig igenom sin residens-vistelse i Halmstad och Sverige. “Språk och uppmärksamhet kan stå som motto för en önskan om att se på verkligheten med en rättfärdigad och kärleksfull blick, samt att finna ett språk för att uttrycka den insikt som denna blick ger oss“, skriver Toril moi i Språk och uppmärksamhet (2017). Moi Tran hörsammar den uppmaningen och genom observationer av hur rasistiska troper och rasistisk appropriering av ljud normaliserats rör hon sig mot en kritisk uppmärksamhet. Hennes ansats fordrar en annan sorts känslomässighet och ett språk som förmår att på samma gång göra det som är dolt hörbart och att avväpna det. det är en demokratisk rörelse som avtäcker offentligheten från en skugga som nu är så bekant att vi inte längre ser den och samtidigt en personlig strävan efter att befolka arkiv och vår dominerande historieskrivning med fler röster och riktningar. Liksom Toril moi undviker Moi Tran att göra en alltför skarp åtskillnad mellan konst, vardag och politik. Tran vill inte bara uppmärksamma oss på ljuden vi hör runtomkring oss, i hennes arbete är det kritiska lyssnandet en aktiv handling. Moi Trans avslutande performance tillsammans med musikerna Anna Lovdal och Axel Croné i en allmän simbassäng vid havskanten blev en aktivering av ett handlingsutrymme där hon föreslår att vi monterar ner det som är hotfullt och våldsamt och sätter samman det på nytt för en ny innebörd. I det omslutande bassängvattnet av- och omkodas en rasistisk låttext med ett djupt fientlig budskap. knowing, unknowing – unknowing knowing, som moi själv formulerade det under arbetet med verket Sonic Signalling in Reverse.

I novellen En historia från Halland från 1910 omskrivs faktiskt den halländska flygsanden av Selma Lagerlöf. Novellen är skriven som kompensation för att Halland utelämnades ur Nils Holgerssons underbara resa (1906). Då försvarade sig Selma med att landskapet inte var lönt att inkludera för ”i Halland finns bara flygsand och tattare”. Idag studsar vi till inför formuleringen och novellens beskrivningar av tattaren som en hotfull och opålitlig kraft som vilseledde den ursvenska bondebefolkningen i fördärv och vanmakt. Ofta med musik, sprit och dans som hjälpmedel. Men även om novellen ringar in en tidsanda där människor av annan sort sorterades ut som undermåliga, är den rasism Lagerlöf ger uttryck för besvärande långtgående. Är den formad av ren dåtida okunskap och nonsens, eller orsakas den av ideologiska föreställningar som vi fortfarande inte gjort oss fria ifrån?

Med anknytande frågor i huvudet irrar Henning Rehnström runt i Kungsbacka och sina labyrinter. ute på Skallanäs, nere under havsytan, inne i staden och dess vindlande tidshorisonter. Han söker efter andra och mer framkomliga relationer mellan oss och vår historia, mellan myt och verklighet, mellan manlighet och en omvärld i förändring. Henning Rehnströms uppmärksamhet tar sig andra uttryck än Moi Trans men bär en liknande kritiskt ansats på tvärs genom verklighet och föreställningar. det är i en påbörjad och vindlande essäfilm vi lämnar Henning när residenset packas ihop. Trådar som flätas samman ur det arkiv av bilder, berättelser och texter som han samlat ihop under hösten. Maneter från havet, gravstenar från pirater, drönarbilder från labyrinten, utblickar från den stuga där han bott under tiden i Kungsbacka. Och över de bilderna en röst som ömsom sjunger, ömsom talar till oss. som i ett kalejdoskop leder han oss med säker hand vilse, från ett mönster till ett annat, genom en berättelse till nästa, ur en tillvaro till en annan.

I en annan märklig och melankolisk pardans har Paribartana Mohanty och Kjell Caminha vandrat sig genom Kungsbacka. Det går inte att skriva om hösten 2021 utan att nämna Covid-19 som inverkade på all verksamhet men som drabbade Paribartana långt mycket hårdare än alla oss andra som varit involverade i residenset. Pandemin tvingade honom trots upprepade ombokningar att bli kvar i ett hårt drabbat Indien. från en otydlig tillvaro och ett oändligt Zoom-rum fick han kämpa med att betrakta och närvara i Kungsbacka. Konstnären Kjell Caminha blev hans stöd på plats och deras relation som värd och gäst, som närvarande och frånvarande, som synlig och osynlig, vandrare och betraktare, hörd och ohörd kom att utgöra grund för den collageartade ljudvandring från olika stadsrum som växte fram under residenset.

Det hällregnar i Kungsbacka när vi testvandrar promenaden och följer det överlagrade yantramönster som via en karta guidar oss genom staden. Manuskorten som Kjell använder för att rama in Paribartanas förinspelade berättelser blir blötare och blötare, klibbigare och klibbigare till dess att de inte längre går att läsa ifrån. Skorna som Paribartana skickat från Delhi passar dåligt på Kjells fötter, och för det halländska ovädret, också gipskritorna som vi ritar yantramönster med på asfalten löses upp av regnet. Från en mobiltelefonskärm vandrar Paribartana tillsammans med oss, fast samtidig långt borta, på en marknadsplats i Delhi. Sällan har det varit så smärtsamt uppenbart att alla inte har möjlighet att röra sig fritt i världen. Att bjuda in en utomeuropeisk residenskonstnär till Sverige blev hösten 2021 en omöjlighet, trots vaccination och pcr-tester och trots intyg om arbete på plats. Inte heller inför Covid-19 står vi lika.

Längst av alla vandrade författaren Marit Kapla som under residensets första veckor gick till fots hela vägen från Kungsbacka till Halmstad. med sig som historisk samtalspart tog hon 1700-tals filosofen och författaren Mary Wollstonecraft. Texten hon skriver under vandringen bär turistens, gästens, eller kanske flanörens blick, och den står på samma gång i relation till andra som redan vandrat här långt före oss.

De stigar som konstnärerna följt genom Halland i residenset Andra koreografier, nya rum har flera beröringspunkter med föreställningen Sun & Sea tänker vi när vi står där på Malmö konsthall och blickar ner på människorna på den artificiella stranden. Moi Tran, Henning Rehnström, Paribartana Mohanty och Kjell Caminha blottlägger och involverar sig alla i sedan länge rotade logiker om vem som hör till och vem som utesluts, vem som tittar på och vem som tittar bort, vem som kan resa och röra sig fritt och vem som vägras tillträde, vad vi lyssnar till och vad vi i slutändan egentligen hör. De gör det med hjälp av konstnärliga metoder och uttryck och deras uppmärksamhet drivs av en intensiv och viljestyrd koncentration.

Genom sina arbeten på plats i Kungsbacka och Halmstad uppmanar de oss att fortsätta lyssna, att verkligen höra och att våga se. De rekommenderar oss att gå vilse ibland och framhåller vikten av att vi tillsammans praktiserar den uppmärksamhet som vår tid så väl behöver.

*Sun&Sea är en opera-performance av Rugilė Barzdžiukaitė, Vaiva Grainytė och Lina Lapelytė. Verket premiärvisades i Litauens paviljong på Venedigbiennalen 2019. Sun & Sea har producerats av Neon Realism tillsammans med en rad samprodu- center varav en är Nida Art Colony of Vilnius Academy of Arts som 2013 gav ut boken Tourists like us, critical tourism and contemporary art som inspirerat till tematiken f ör residenset Andra koreografier, nya rum.