Kampen om en berättelse om Sverige
Av
Jan Nordwall
I sitt bidrag till AIO Journal #15 Skuggspel – om lokala mikrohistorier – reflekterar Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges Hembygdsförbund, kring den roll som hembygdsrörelserna kan ha i kampen om bilden av Sverige i en tid präglad av högernationalism.
Jan Nordwall lyfter fram att det inte finns en landsbygd utan tusentals som var och en skiljer sig från andra. Varje litet samhälle kan bära på en berättelse värd att föra vidare. Nordwall betonar att hembygdsrörelserna visar kulturarvet just där det hände. Då skapas en direkt koppling till en uråldrig tradition samtidigt som nytt kulturarv ständigt produceras. Texten tydliggör vikten av att bejaka det lokala perspektivet och berättelsen för att synliggöra att Sverige är och alltid varit en mångfald av människor och platser.
När elkostnaderna rusade sände SVT ett inslag om att hembygdsförbundet uppvaktat regeringen om stöd för att inte samlingarna skulle förstöras i utkylda hus. Inslaget var några sekunder långt och illustrerades med en grynig film från 1950-talet på ett midsommarfirande med spelmansmusik. Det var lätt att se att redigeringen syftade till att väcka munterhet. I en urbant präglad nationell berättelse är hembygdsrörelsen en oförarglig folkrörelse som idisslar det agrara samhällets kulturarv, ett arv med värden som världens mest utvecklade land lämnat långt bakom sig. Där flockas man runt röda timmerstugor och firar midsommar i folkdräkter till hurtigt fiolgnissel.
En mer respektfull berättelse är att hembygdsrörelsen är landets mest lokala gräsrotsrörelse där demokratin utövas och prövas i över 2 000 föreningar. Föreningarnas omfattande kunskap om lokal historia utgör ett skydd för kulturarvet mot makthavares ogenomtänkta och kortsiktiga beslut – oavsett om det handlar om kommunala exploateringsplaner för en handelsplats vid kommungränsen, utrivning av en damm från 1600-talets järnbruk eller ett hårdhänt skogsbruk som gör det omöjligt att avläsa äldre tiders nyttjande av landskapet – för att ta några exempel. Genom sin verksamhet är hembygdsrörelsen också en motvikt mot ideologiskt färgade drömmar om en etnisk och kulturell nationell gemenskap som människor i det förflutna hade ställt sig frågande inför. Nation var förr synonymt med statliga maktanspråk, skatter, krig och utskrivningar – inte idrottsliga prestationer och schlagerfestival. Traditioner och seder var huvudsakligen lokala och regionala och under lång tid behövdes till och med respass för att korsa en länsgräns. De geografiska avstånden var längre och man behövde inte vara från ett annat land för att uppfattas som främmande.
Att bejaka det lokala perspektivet och den lokala berättelsen är att erkänna att Sverige är och alltid har varit en mångfald av människor och platser. Lokala särarter lever kvar och inte bara i form av maträtter, detaljer på en folkdräkt, dialektala uttryck eller traditioner. Sådant är endast uttryck för något betydligt mer djupgående. Bruksbygd eller bondebygd, skogsbygd eller kustbygd, gränsbygd eller kanske bygd som bytt nationalitet i tidigare krig. Stationssamhälle, köping, municipal, garnisonsstad eller residensstad. Jordmån och odlingszon, älvdal eller fjäll, närhet till transportleder. Inflyttning eller avfolkning, tillväxt eller recession. Allt detta och mer har haft historisk påverkan på näringar och det sociala livet och påverkar än i dag platsens karaktär och identitet och hur vi ser på oss själva och vårt ursprung. Är du stolt över ditt ursprung eller väljer du att betona uppbrottet? Hur står sig din berättelse i förhållande till samtidens normer och värderingar?
En dominerande berättelse om Sverige är att vi är ett av världens mest utvecklade länder. Det är en berättelse som betonar språnget från ett förindustriellt samhälle, innan urbaniseringen tog fart i slutet av 1800-talet efter skiftesreformer och införandet av den allmänna folkskolan, till det moderna sekulära högteknologiska tjänstesamhället. En berättelse om det språnget blir starkare om vi målar det förflutna i några enkla penseldrag med svärta – analfabetism, ojämlikhet, fattigdom. Arbetarrörelsens berättelse om Sveriges utveckling lyfter fram reformer för ökad jämlikhet från ett tillstånd av ojämlikhet. En högerreaktionär nationalistisk berättelse karaktäriseras av att något ursprungligt gått förlorat. I en sådan berättelse skönmålas i stället det förflutna. Båda berättelserna bygger på starka generaliseringar som motiveras av maktanspråk och där människor utan socialt kapital inkluderas eller exkluderas om det tjänar berättelsen syften – medellösa, kvinnor, etniska eller religiösa minoriteter, sexuella minoriteter och överhuvudtaget alla som på något sätt avvikit från den förhärskande normen vid ett givet historiskt tillfälle.
Samma resonemang om exkludering eller inkludering i en större berättelse kan tillämpas för Sveriges lokalsamhällen. Stora delar av Sverige är underrepresenterat i den gängse berättelsen om den svenska framgångssagan. Där är landsbygden och småorterna undantag och tärande medan staden är norm och bärande.
Men det finns inte en landsbygd utan tusentals som var och en skiljer sig från andra. Varje litet samhälle kan bära på en berättelse värd att föra vidare. Ju mer lokal berättelsen är, desto mer handlar den om enskilda livsöden och enstaka händelser där man kan se orsak och verkan av betydelse. Ett synliggörande av mikrohistoria och det lokala kulturarv som finns i vår närhet är nödvändigt för att balansera politiska och ideologiskt betingade anspråk på historieskrivningen. Hembygdsföreningars utforskande av lokalhistoria med studier i gårds- och byarkiv, äldre kartor, torplämningar, brevsamlingar och mycket annat, representerar därför något mycket viktigt. Det är i regel historia utan anspråk på sammanfattningar eller representativitet.
Omställningen till ett samhälle i balans behöver andra berättelser än framgångssagor om evig utveckling och tillväxt. I det förindustriella samhället lunkade tillvaron på efter årstidernas växlingar och livsbetingelserna var i allt väsentligt de samma som för tidigare generationer. Vi har det mesta gemensamt med den tidens människor. I dag räds vi klimatförändringar – då fruktade vi svält och missväxt, pest och kolera, fattigdom och nöd, ständiga krig och den yttersta dagen när vi alla ska få betala för våra synder. Rädslan för förändring, överhet, främlingar och det främmande har alltid funnits.
Hembygdsrörelsen erbjuder inte kulturarv på display som på en museiinstitution. Samlingar och miljöer har inte flyttats till anspråksfulla institutionsbyggnader i centralorten. Kulturarvet visas där det hände. Det är sällan professionellt kurerat och tillrättalagt men likväl noga utvalt för en berättelse som medlemmarna vill förmedla. Kärlek till platsen och känslan av ansvar för att bevara kunskap om det förflutna driver medlemmarnas engagemang. Här ansluter sig hembygdsföreningarna till en uråldrig tradition av förmedlande där människor ända sedan mänsklighetens gryning samlats för att berätta om förfädernas liv och gärningar.