Bland Sågverkstomtens stigar och leder

Ett försök att följa Sågverkstomtens stigar och leder

Precis innan området börjar är vegetationen låg, växterna är unga. Bara skott har vuxit upp sedan saneringen. En öppen plats har blivit till korsning för rådjur. Jag är ute i skymningen. En stig försvinner in genom öppningen i stängslet och delar sig i två. Jag vill helst inte stöta på något djur, varken skrämmas eller bli skrämd.

Hålet i stängslet ligger precis där den gamla infarten låg. Jag lockas in, men försöker se ut som ett träd från bilvägen. Jag följer rådjurens stig. Vildsvin går väl också in på led, eller kanske snarare i grupp?

Det finns en historia kring den här platsen som fortfarande gör sig påmind i Rydöbruk. En historia om arbete, som inte bara omformade arbetarna och samhället, utan även det fysiska landskapet.

Där stigen delar sig tar jag till vänster. Mycket täta snår. Och sedan ett före detta öppet stråk. Järnvägsrälsen är lite upphöjd. En del träd har vuxit mellan spåren. De har haft mer än trettio år på sig att växa sig stora.

Den sista aktiviteten på området avvecklades runt 1980. Jag undrar hur länge platsen ska fortsätta vara inhägnad? Finns det någon plan? Hur går marken vidare efter att ha blivit systematiskt förgiftad?

Jag försöker att inte stöta emot de torra grenarna. De sitter för tätt. Jag håller mig till de öppna partierna. Små stråk mellan träden med lägre vegetation. Glesstånds, träjon, smultron, gullris, johannesört, bergsyra, hallon, gråfibbla och vildkaprifol.

Marken ägs av Stora Enso och förvaltas från deras kontor i Värmland. Men tomten har egentligen redan överlämnats. Den förvaltas nu av unga träd, växter och djur. Lekande barn. De som trotsar avspärrningarna. En ung plats, med avsaknad av äldre generationer.

Lämningar vittnar om den tidigare aktiviteten. Tidsaspekten gör något med de här fynden. Det kan vara lika svårt att förstå en femtio år gammal lämning som en fem tusen år gammal. Berättelser finns kopplade till föremålen som ingen kan berätta idag.

Jag tar en stig som inte formats av människor. Den slingrar sig fram mellan alarna. Jag undrar om det finns någon mening med att fortsätta.

Jag rör mig mot en plats jag valt ut på kartan. Det ryktas om att den fortfarande ska vara obevuxen. Det var där impregneringen skedde. Resten av tomten användes som upplag för torkning. Arsenik och kreosot från stolpar och brädor droppade ner i jorden.

Här syns tecken på förgiftning. Torrt och kargt, visset, en bränd känsla på marken. Några korta träd har stannat i växten för att sedan dö, vissa krokiga. Styvmorsviol och enbjörnmossa smulas sönder under skorna. Platsens trauman är fullt synliga.

Skuggan av impregneringsverket syns fortfarande tydligt på marken. Ett rumsligt minne, som påminner oss om den framtid som förhindrades att bli verklighet. Nu är stängslet väldigt nära. Barnen leker bara några meter bort.

Hur förhindrar vi att någon gräver i den här jorden i framtiden? Avfallsdeponier och vildmarker möjliggörs genom upprätthållande av gränser och exkludering av människor.

En förorenad plats är ett kulturarv, en efterlämning från vår tid till kommande generationer. Likt storslagna naturmiljöer är även de förorenade platserna värdefulla för att lära känna oss själva.

Det jag vill göra är att underhålla platsen, så att lämningarna förblir synliga. Definiera stigar och leder, markera ut, lyfta upp till ytan och kasta ljus.  Se till att dess värden inte går förlorade.

Stigen jag går nu har trampats många gånger förut. Det är ingen slump, inga andra vägar här är framkomliga. Några olika leder möts precis vid en skräphög. Sedan en skarp vänstersväng. Jag hör myror vandra över torra löv. Det är först när de börjar bli lite äldre, nästan på väg att dö, som de skickas ut på stigarna för att hämta mat.

De historiska vägarna genom området blandas och vävs samman med de nya djurens stigar. Ett mellanartligt ärvande. Vandringslederna måste upprätthållas, jag undrar hur regelbundet.

Snart är jag inne på sista biten av tomten. Djurstigarna är tydligare här. Någon slags textilmatta, korvar sig ut och in. Naturen mindre storslagen. I stort sett bara träd och gräs. Gångar mellan tätare sektioner.

Kronorna slår ihop och skapar oljud. Mer mörker än ljus på marken. Varningsläte i bakgrunden. Lockespindel på axeln. Både pennan och telefonen dör snart.

Vildsvin eller liknande djur gick över bron och sen tillbaka igen. Kan det finnas ett hål i staketet där? Det räcker för idag.

___

Texterna är skrivna under mina vandringar på platsen – en förorenad industritomt som under de senaste fyrtio åren omvandlats till ett nästintill oframkomligt naturområde.