Art Inside Out
Nuvarande språksv
en

Syfte och självförverkligande

AIO Journals redaktion för en konversation med Kruno Jošt.

April 11 2022

AIO: Hej, Kruno! Du har flyttat till byn Lovinac på den kroatiska landsbygden för att leva ”off-grid” och mer i samklang med ekologin. Här kombinerar du konst med odling och utbildning. Vad ledde dig fram till det beslutet?

Principer från permakultur och odling är en viktig del av ditt arbete. På vilka sätt har de influerat din konstnärliga praktik, och hur hoppas du att kombinera permakultur med ljud i Varberg?

I ljuset av klimat- och miljöförändringarna pågår en diskussion kring vilka roller konst kan spela för att skapa nödvändig samhällsförändring. Hur resonerar du kring ditt eget ansvar och de etiska och ideologiska insikter som formar ditt konstnärliga uttryck?

Kruno Jošt: Beslutet att flytta till ett landsbygdsområde och istället skifta fokus mot utbildning och odling, är det bästa beslut jag någonsin har fattat – inte bara ändrades hela min uppfattning om vad livet kan vara, utan balansen mellan mig och planetens icke-mänskliga invånare blev rättvisare och mer jämlik. När jag förlitade mig på mig själv och aktivt gjorde miljön till min kompanjon, vidgades mina horisonter, mitt välbefinnande och min självkänsla. Och jag fick en annan känsla av syfte och självförverkligande. Samtidigt minimerades mitt beroende av stöd utifrån.

Jag är ännu inte helt självförsörjande, men den där insiktet bekräftade att jag är på rätt väg. Det är svårt att exakt säga vad som knuffade mig i den riktningen – var det en övergripande känsla att städer och civilisationen kvävde mig, var det obehaget att inte kunna bete mig som jag vill, var det biofili som slog till och gjorde mig besatt av tanken att leva i/med naturen? Kanske var det alla dessa saker i kombination, tillsammans med lite tid, som fick mig att röra mig sakta, men definitivt, mot att leva ”off-grid”.

Att leva ”off-grid” är ett uttryck för självförsörjande autonomi. I korthet betyder det att det inte är möjligt att skjuta över ansvar till andra. ”Gridet” förser oss med bekvämligheter: värme, vatten, kommunikation och så vidare. Det finns där för att användas och förbrukas, och insamlandet och produktionen av det lämnas över till någon annan. När jag lever ”off-grid” bor jag inte ”i” huset, utan ”med” huset, vilket betyder att det inte längre finns något enkelt subjekt-till-objekt-förhållande. Huset blir en levande varelse, som vi ser som vår närmiljö och tar hand om i ömsesidighet.

Detta delade ansvar skedde helt naturligt, och vi har inte känt något behov av reglering. Det är en självreglerande balans. För att kunna bibehålla detta förhållande och denna process, har vi varit tvungna att bli mindre specialiserade i vår kunskap, och istället tvingats skaffa oss kunskap från olika områden. Ett exempel: Just denna insikt gav mig en annan förståelse för naturliga cykler – behoven av daglig/årlig förbrukning av energi och mat, cykler av sömn och vakenhet, säsongens cykler – vilka i sin tur har fått mig att inse hur subtilt naturen själv reglerar inflöde och utflöde av energi.

Det är här kreativiteten kan ta fart. Rörelser mot egenmakt kan vägleda oss och hjälpa till att planera och skapa i samklang med miljön. Därpå följer odling och utbildning – odla, stimulera eller gynna, vårda, är den övergripande premissen. Det spelar ingen roll om det handlar om land, jord, växter, konst, kommunikation, ljud, liv … En kort utvikning: Den indoeuropeiska roten av ordet ”cultivation” är kwel, samma rot som för kult, cykel, chakra och så vidare, och ordet wheel i fornengelska är hwēol, hweogol, på tyska är det hwewlaz, och ”cykel”, ”cyklo-”, ”cykloid”, ”cyklon”, ”cyclosis”; ”bicycle”, ”encyclical”, ”epicycl”e kommer alla från the grekiska order kuklos – cirkel, hjul.

Tidens, säsongernas, livets hjul. Växtlighet och förruttnelse.

Människor är besatta av rädslan för förruttnelse (eller död) och vi har förlorat förmågan att vara i kontakt med de cykliska resterna som är resultatet av vår mänskliga produktion (eller med andra ord: förruttnat intag). Vi lägger det i keramikkärl, stänker vatten över det och tänker aldrig på processerna det genomgår (det hamnar ”in-grid” …). Vi äcklas av det. Vi fruktar potentiell sjukdom, fulhet och stank (det biokemiska resultatet av bakteriellt liv som arbetar i anaeroba förhållanden). Vi skämtar om det, använder det i svordomar, repeterar det dagligen när vi är missnöjda, arga eller oroliga. Inom den världsliga ”on-the-grid”-logiken hamnar vårt gråa/bruna vatten under mark eller i reservoarerna ovan mark, och därifrån rinner det sedan ut i havet. Det finns fortfarande stank, avlopp, filter, dy, förruttnelse och död. Men sådant befinner sig långt ifrån våra syn- och luktsinnen.

”Off-the-grid”-system gör oss direkt ansvariga för vår egen avföring – vår skit outsourcas inte till andra. Vi blir medvetna om ekologiska balanser, energin som går in och ut, cykeln av produktion och konsumtion. Vår skit blir gödning för växter som ger oss frukt, frukt som vi äter som mat, mat som bli skit/gödning. Om och om igen, om och om igen. Som ett ständigt snurrande hjul som är till gagn för respektive arts överlevnad. Och allt detta sker nästan utan försämring av vår och andras närmiljö. Det finns matjord, goda lukter, goda bakterier, massor av insekter, maskar, hållbar gödning och – liv! Odling.

När jag följer permakulturens designprinciper lär jag mig hela tiden av och anpassar mig till den gemensamma produktionen som bottnar i dessa vardagliga sammanhang. Att ”observera och interagera, skörda flerfaldigt, självreglera system, använda förnybara resurser, formge från helhet till detalj, använda och uppskatta mångfald, kanter och marginaler, vara kreativ och utnyttja förändring” är principer som för mig i hög grad omsätts till en metodlära för konst och forskning.

När jag tänker på residenset i Varberg är jag särskilt intresserad av en av principerna: kanteffekt. Det är effekten av kontrasterande miljöer intill varandra i ett ekosystem, såsom flodstränder och floddeltan. Kanten där vatten och land möts är ett område fullt av liv, eller det borde åtminstone vara det. Mitt intresse ligger i att studera dessa specifika villkor och jag lockas av möjligheten av observera och interagera, bland mycket annat, med det bakteriella livet som finns där.

På sistone har jag blivit väldigt intresserad av inbördes förhållanden mellan bakteriellt liv och miljön. Olyckligtvis har långvarig och omfattande jordbruksproduktion och annan industriell inverkan, tillsammans med överdriven användning av antibiotika och antibakteriella kemikalier, orsakat en ekologisk obalans som fundamentalt har påverkat bakteriers livsförutsättningar.

Då min konstnärliga approach är att skapa konst för icke-mänskliga varelser, främst genom att använda ljud som medium, vill jag utforska och skapa ytor vid kanterna mellan vatten och land där ljud för bakterier kan tillämpas och förstärkas. På detta sätt vill jag, åtminstone symboliskt, återupprätta en dialog med miljön och be om ursäkt för människocentrerad konst. Låt oss nu skapa konst för icke-människor! Kan vi, efter konst som (miss)brukar naturen, och viss konst som även har misshandlat den, göra konst tillsammans med och för den?

This site is registered on wpml.org as a development site. Switch to a production site key to remove this banner.