Å-reflektioner

För att klara den här utmattande aktiviteten nyttjar mikroorganismerna energi genererad från fotosyntes, väte, syre och kol. Vissa använder samarbete för att utvinna energi – de slår sig samman med andra organismer vars energi kommer från fotosyntes. En särskild mikroorganism utnyttjar väte från vattenmolekylen och separerar den från syreatomen, som släpps fri i luften där vi andas in den. Vart femte andetag vi inandas kommer från deras arbete.

När jag tittar på dem i ett mikroskop är deras rörelsemönster häpnadsväckande. Många olika tekniker används: små spön som trycker dem framåt, mängder av små hårliknande spröt som konstant rör på sig, de vispar sig framåt som flygplansmotorer, drar ihop sig som sniglar, rör sig gränslöst genom att skjuta ut sina organ genom sin kropp, som sedan stelnar så att de kan göra samma manöver åt andra hållet, i en ny riktning. Så grundläggande, så uppfinningsrikt, så disciplinerat. De kombinerar, det finns hierarkier, det finns demokrati, där finns byten, där finns högtid, där finns samarbete, där finns parasiterande.

Jag drogs in i mikroogranismernas värld från min konstnärliga undersökning av Viskan och bioremediering av de tungmetaller som kontaminerar åns sedimentlager. Tanken var att samla in prover av mikroorganismer från olika delar av ån, observera dem och testa om ljudfrekvenser, vetenskapligt stöd finns för det här, gynnar mikroorganismerna och på ett icke aggressivt sätt kan stötta deras tillväxt så att de bättre kan rena ån från tungmetaller.

Att samla in vatten- och mikroogranismproverna från Viskan utvecklade sig till en meditativ resa genom skiftande sociokulturella och ekologiska landskap. Kanoten driver långsamt förbi höga träd, unga och gamla, som tappat fotfästet och snubblat ned i ån. Mindre äppelträd släpper sin frukt direkt ned i vattnet. De står ensamma på ängen med miljontals små äpplen vilande på marken under dem. Sakta rullar de ned över strandkanten, ned i vattnet som för dem vidare nedströms. Vildmarken sköter om sin egen matcirkulation.

Men, i den här vildmarken finns det gott om spår av civilisation. Jag passerar en uppblåsbar båt döpt till “Excursion 5”. Äpplen har fastnat i gropar som bildats i det punkterade gummit. Den verkar ha varit här länge, ån bar den med sig och tryckte kraftfullt in den mellan grenarna från ett fallträd som sticker ut i mitt å-fåran. Höstlöv i och runt båten. En gigantisk handformad undervattensträdkrona som sticker upp och håller den kvar där, tyst, tillrätta, på väg att ruttna bort. Jag passerar trappor som leden ned till halvt sjunkna roddbåtar. Jag passerar dimmiga krökar och omges av hästar som skräms upp av min otänkbara närvaro här – jag är den ende som reser här och de är ovana vid sällskapet. Ljudet från landsvägen tränger igenom, nära men på avstånd. Tunga lastbilar susar förbi.

För att inte upptäckas av landsvägens befolkning gömmer jag mig under en bro, samtidigt medvetet och som ett barnsligt försök att inte bli upptäckt av civilisationen. Jag föreställer mig stadsbarn som besöker sina mor- och farföräldrar, hur de leker Huckleberry Finn och lämnar sina handgjorda flaggor i strand- kanten, med symboler som jag inte förstår. Jag tar mig över en vajer i vilken stora vita tygstycken fastnat, nedrivna och färgade av lera, halvt flytande i den makliga strömmen. Mänskliga strukturer är inte annorlunda än naturens. När de överges blir de lika organiska, inte längre så prydliga, rena och geometriska som vi vill ha dem. Visst, kanske är det vårt syfte som människor att göra saker begripliga, att uppfatta världen som något logiskt och sammanhållet. Det är vårt syfte att tämja det vilda och att forma. Men någonstans gick vi för långt. Vi formar allt. Vi kväver. Vi inskränker och flyr det organiska. Vi räds det ruttnande, den naturligt förgängliga nedbrytningen. Vi tycker inte om ån. Den är för naturlig.

När jag en dag dör vill jag bli till föda för mikroorganismer. Om regelverken tillåter det. Det finns sannolikt en serie lagar, baserade på vetenskap, biologi, medicinska principer… Medicinfolk som gjorde kirurgiska ingrepp insåg att deras patienter dog när de tvättade händerna mindre noggrant. Nu tvättar vi alla våra händer oavbrutet. Dessutom använder vi antibakteriell tvål. Vi är besatta av att utrota bakterierna. Vi avskyr dem. Vi är rädda för dem. Även när de är en del av oss. Jag lär mig att människor inte kan överleva i mer än en minut om alla mikroorganismer försvann från jorden. Utan syre skulle vi inte överleva och utan mag- och tarmbakterier som bryter ned maten vi äter, upprätthåller vårt immunförsvar och hälsa skulle vi inte heller förbli levande. Genom att fånga in kväve och ersätta det med socker, assistera fotosyntesen, göra jorden rikare, bördigare och mindre beroende av konstgödsel, stöttar mikroorganismerna även växtlivet. Utan mikrobiellt liv klarar vi oss inte. Men utan oss skulle mikrober och annat levande bara fortsätta. Hur förbluffande är inte den bilden? Vi föreställer oss att vi har kontroll men för det som omger oss är vi nästan obetydliga. Vi föreställer oss att vi härskar över allt men vi är bara kroppar, kärl, som mikroorganismer använder för sin transport. Vi är deras instrument. Jag läser en studie om hur bakteriekulturerna i vår mage och tarm är sammankopplad med hjärnan och skickar signaler till den för att direkt påverka våra önskningar, behov, känslosvängningar och orosmoln. Kanske också våra politiska åsikter? När behov transformeras till vanor förändras vårt humör och när vi rationaliserar den sekvensen blir de till regler, nästan linjärt konstruerade matematiska konstruktioner av orsak och verkan, begripliga mönster som förklarar tingens ordning och som i sin tur kan rationaliseras vidare. Vi organiserar, vi uppför och upprättar, konceptualiserar. Vår hjärna, som är under bakteriernas kontroll, väljer nollor och ettor, svart och vitt, precis som datorer.

Vi blockerar åns flöde för energiutvinning så att vi kan hålla datorerna vid liv. När vi gör det blockerar vi också laxens resvägar, vilket i sin tur förhindrar sötvattenmusslornas reproduktion, eftersom de lever som parasiter i laxens gälar i upp till ett års tid medan de växer sig tillräckligt stora för att därefter släppas fria i åns sediment. Jag får berättat för mig att alla pärlor som hittades i Sverige brukade tillfalla en kung. Det var i historien, nu agerar vi alla som kungar, med fuskpärlor i plast överallt. Vem behöver musslorna för att skapa pärlor nuförtiden? Vem behöver vildlaxen? Vi behöver elektricitet! Vi behöver fördämningar, gränser, kanaler, konstruktion, organisering och geometri.

Jag undrar om varelserna jag ser genom mikroskopets okular är lika ovetande som vi är. Döljer sig samma ignorans i deras mikrokosmos? Uppfattar de att allt det som är ännu mindre än vad de är som underlägset? Utövar de också ingenjörskonst och kontroll? Använder de andra objekt för sin egen överlevnad och reproduktion? Eller är vi den enda arten i världen som lider av sådan arrogans?

Jag paddlar ån samtidigt som jag paddlar genom det mikrokosmos som ryms i en enstaka vattendroppe under täckglaset. Likheten är uppenbar: Jag i kanoten på Viskan och droppens mikrokosmos omges båda av andra livsformer och väsen som långsamt driver förbi, upptagna med sitt. Vi överlever. Och vi har båda medvetande. Det sägs att vi inte bara är här för att överleva: Vi är här för att reflektera.