V ä g a r – Ingela Strandberg
En diktsvit av poeten Ingela Strandberg, specialskriven för Art Inside Out.
Så går vi ut och in
genom detta landskap
Ibland som nybyggare
Ofta som tiggare
Ibland som levande
Ibland som döda
Vad tigger vi om?
Om landskapets själ
Vi söker oss till vägar
vi inte känner till
Lockas in i skogarnas mörker
Lockas ut till havet
Vägarna
vill att vi ska vika av runt
ännu ett hörn för att se
en sjö en bäck eller bara
ett annat ljus
Vi kommer aldrig ända fram
Det finns alltid ett stängsel någonstans
Någonstans ett stängsel
som lockar oss att krypa
Att leta längre in men där
är ännu ett slut
vi inte kommer förbi
Landskapet lockar
genom att stänga om sig
Vi tar oss förbi
det ena slutet
efter det andra
och tror oss ibland ha hittat
det vi sökte
Men vårt öde är att aldrig
finna det inte helt
Bara i korta ögonblick
Vackra
Skrämmande
Vi vill ju in till det innersta
där vi nästan är
men skräms av landskapets uppriktighet
Vi måste hitta en plats
En enda
En plats där vi kan vara
en fortsättning
på en fortsättning
Vara drömmen
Hitta en plats
där det finns en dörr att stänga
Ett fönster att hänga ljuset i
En trappa att gå uppför och nerför
Och någonstans ett vatten
vi kan kalla vårt
En rundel
blommor
hör till
Reseda kanske
En ros
och några pålar i marken
Några pålar i marken
för att visa att vi finns
Att vi bebor
Att detta är vår plats
Pretentiöst och mäktigt
kallar vi den vår
och landskapet svarar
med att inte svälja vattnet
på åkrarna och vi ser
att mot landskapet har vi
inget att sätta mot mer än ännu en påle
i marken
På den här vägen
gick en gång mina två mostrar
och två morbröder för sista gången
De vände sig inte om
De såg bara framåt
De skulle till Amerika
Bakom dem låg stugan de fötts i
Källorna blänkte
Bäcken porlade
I ladugården andades
det svarta stoet oroligt
Den blanka buken rörde sig våldsamt
in och ut in och ut
Som om hon anade en slaktare
De fyra barnens mor stod
vid narcisserna med ryggen mot vägen
Fadern gick genom hagarna
där barnen en gång lekt
Han vred sina händer
Han måste gå hemåt
Men han ville inte se dem gå
Modern bad till sin Gud
Varför prövas jag på detta vis?
Har jag inte gått till ditt hus, Herre
Till fots varenda söndag
Vad har jag gjort för ont?
Varför straffas jag?
Ute i hagarna
tog fadern fram brännvinet
ur rockfickan och lutade sig bakåt
under furorna och drack och förbannade
fattigdomen och Amerika och allt
som tog deras barn ifrån dem
Men nu måste han gå hem
Hästen skulle tas omhand
och hönsen in till kvällen
Emma och Clara
Carl och Alfred gick nerför
vägen för sista gången
Vägen
såg dem
Hörde deras namn ropas
Vägen lät tystnaden mellan de fyra
omsluta gruset och gräset
Därhemma vid stugan
skulle syrenerna just slå ut
Vägen bad de fyra att vända
Skrek åt dem att gå tillbaka
Men de fortsatte att gå
Långt där borta låg Amerika
och väntade på dem
De var på väg
Tidigt om morgnarna
drar de första
timmerbilarna förbi på väg 153
Jag tycker ibland att de sjunger
En entonig vacker sång
som av havets sirener
Lockande
Skrämmande
Kom ihåg
att allt går att sjunga
Sorg glädje ensamhet
Timmerbilarnas sång
går i moll men tvingas
av solen in i dur
nerför den svåra vinterbacken
vid sjön Svarten
Om våren flyger tranorna
ovanför sången och lägger
en stämma över
Allt går att sjunga
Vid Subbe fyr står jag ibland
och ser havet vränga sig ut och in
och upp mot land och över stenarna
Havet, kontemplationens mor
tar hand om alla tankar
Häver sig över all tvekan
Fyren är en plats för längtan
Dit når inte torgets grälla
utstyrsel och de mångas röster
Havet kallar på mig
Jag går på vattnet
just där ett silvrigt
sillstim vänder ner i djupet
Jag sjunger
En plats är mångas minnen
Alla olika men i grunden
tvingade av ett enda: Naturen
Naturens nycker övergår
människans förstånd
Vetenskapen har nu funnit
ett språk mellan svampar
Ett språk som liknar människans tal
Tänk,
där står svamparna i Åkullas skogar
och i Hästhagabergen
och samtalar om våra vansinniga
projekt
En gång gick havet ända hit
till min plats i Grimeton
Svamparna vet
att det ska komma tillbaka
Vattnet gör som naturen vill
När månen drar i det följer det efter
När människan gjort sitt
kommer havet att ta över
Skölja allt och släcka alla
våra inombords bränder
En väg går hem eller bort eller tillbaka
Genvägen är en sen väg
Du ser den först som i en dröm
eller i en stor trötthet
Men tveka inte att gå den
Vem vet vad du får se
En varg en häger
Eller en bäck du inte visste om
Ett friskt vatten som porlat dig förbi
och som du behöver fast timmen
är sen och natten skrämmer
Naturen ska ta hand om dig
Var inte rädd för den sena vägen
Ingela Strandberg är född i Grimeton 1944, där hon också bott större delen av sitt liv. Efter journalistexamen arbetade hon ett tiotal år på Hallands Nyheter, men övergick sedan till att skriva skönlitterärt. Senast utgivna diktbok är ”ingenstans mitt segel”, Norstedts 2022. Har också skrivit egna sånger och utgav år 2000 ”Låt dom aldrig ta dig”, Alwa Musik. Hennes texter har belönats med bland annat Werner Apenströmpriset och Svenska Akademiens Bellmanpris.