Brevväxling – Caroline Mårtensson & Ebba Lisberg Jensen

✉ Steninge 22 mars 2022

Ebba, hej!

Jag ✎… är så glad över att vi fått möjlighet att mötas på detta vis!

Vår korrespondens är tänkt att röra sig kring ekologisk läskunnighet, ett begrepp som vi båda använder oss av, du som humanekolog och jag som konstnär med inriktning på människans relation till sin omgivning. Genom industrialisering och urbanisering har vi tappat kontakten med det som är förutsättningarna för liv. Hur ska vi kunna skydda det vi inte har tillräckligt med kunskap om?

Första gången jag stiftade bekantskap med begreppet var för några år sedan i samband med Man and biosphere – prekära situationer, ett tvärvetenskapligt samarbete med Kristianstad Konsthall, Naturum Vattenriket, konstnärer och forskare. Projektets syfte var att i en lokal kontext göra klimatfrågan nära och personlig i stället för fjärran och abstrakt, men också att visa på en komplexitet som behöver tvärvetenskaplig kompetens för att bli greppbar. (Delar av staden Kristianstad ligger under havsnivå, här finns Sveriges lägsta markpunkt på -2,32 m, och ett omfattande invallningsarbete för att skydda mot översvämning pågår här sedan många år.) Kristianstad Vattenrike fick illustrera och bli exempel för en tanke kring hur vi kan närma oss de utmaningar vi står inför och skapa förståelse genom att visa på vikten av situationsbundna relationer.

Ingemar Jönsson, professor i teoretisk och evolutionär ekologi vid Högskolan i Kristianstad, en av de medverkande, och som arbetat med kopplingen mellan upplevelse och engagemang* beskrev hur de i kommunen arbetat konkret för att få människor att uppleva naturen.

Ett för många kanske greppbart exempel är en kommunal parkeringsplats, attraktiv genom att den är stor och gratis, anlagts bortom Naturum, dvs ca 500 m från centrum, vilket gör att människor dagligen promenerar över de spänger som förbinder biosfärområdet med stadens centrala delar och samtidigt ges möjlighet att uppleva innebörden av årstidernas skiftningar.

Jag har funderat mycket på behovet av förkroppsligade upplevelser för att återskapa förståelse för samspelet mellan människa och andra arter och har använt begreppet ekologisk läskunnighet som kompass i den konstnärliga processen för att kunna avläsa en plats eller en situations specifika förutsättningar.

I går kväll  när jag skulle gå och lägga mig hörde jag kattugglan just utanför i skogsdungen. Vi har hört honom flera kvällar nu, men inte så nära förut. Ger sig tillkänna. Melankoliskt och trösterikt på samma gång. Det är mycket som står på spel.

Varma hälsningar!

Caroline

*Kopplingen mellan upplevelse och engagemang togs upp av den amerikanske forskaren Robert Pyle (1993) som kallade bristen på naturupplevelser för ”extinction of experience”, erfarenheternas / upplevelsernas utdöende.

 

✉ Österlen, 9 mars 2022

Hej Caroline

Tack för att du vill korrespondera med mig. Jag ✎… är ju forskare i humanekologi, och det är mitt jobb att kommunicera med människor utanför forskningsvärlden – det är vad vi kallar ”den tredje uppgiften”, eller ”samverkan”. Dessutom brukar det vara spännande och tankeväckande. Humanekologi, är en tvärvetenskap som kretsar kring hur människan, i grupp, och den enskilda människan, relaterar till och använder naturen omkring oss.

Du skriver att du funderar kring begreppet ekologisk läskunnighet, ecological literacy på engelska, och det gör jag också i min forskning. Begreppet har funnits inom den akademiska världen något årtionde, men det är fortfarande ganska oklart vad det egentligen betyder. Några menar att det betyder en bred förståelse av hållbarhetsfrågor och miljöfrågor, som de ibland kallar environmental literacy, alltså snarare miljöläskunnighet. Vad som är ”ekologiskt” är en klurig fråga i sig, i dag talar vi ju om tex ”ekologisk mat”. Egentligen är ju ekologin en vetenskap om hur alla organismer i biosfären är beroende av varandra och om hur energi och näringsämnen flödar genom ekosystemet.

Det är kanske kul att veta i sammanhanget att vetenskapen ekologi, när den växte fram ur de äldre disciplinerna biologi och geologi i början av 1900-talet, förespråkades av människor som var oroliga för vad industrisamhället höll på att göra med naturen. Redan från början fanns alltså en viss normativitet inbyggd i just ekologin. Det innebär dock inte att vetenskapen ekologi idag baseras på ”tyckande” eller politik.

Vi har nog alla klart för oss vad läskunnighet innebär – den bygger ju i sin enklaste form på att man tolkar ut ord sammansatta av bokstäver. Med läskunnighet, literacy, som man pratar om den i tex utbildningsvetenskapen, menas dock någonting lite större och bredare. Det är inte bara att få ihop ord och sammanfoga dem till text. Med läskunnighet menar man en vidare förståelse, där den läskunniga snabbt kan få överblick, kan tänka inom eller med hjälp av ett visst kunskapsfält, och även skapa egen ”text”.

Språk- och kognitionsforskare har visat att läskunnighet (alltså läsa-i-en-bok-läskunnighet) ändrar hur människor tänker. Det låter kanske konstigt, och eftersom nästan alla i vårt moderna samhälle är läskunniga så tänker vi oftast inte på hur avancerat detta med att läsa – och skriva – egentligen är. Det som händer när en människa lära sig läsa, och på kollektiv nivå när ett helt samhälle lär sig läsa, är att hon börjar tänka mer abstrakt. Hon får liksom en yta som hon kan lägga ut sina tankar på, sätta rubriker och dela upp kategorier, får en tydligare systematik och en mer linjär tidsuppfattning än någon som inte kan läsa och skriva. Det låter kanske toppen, men det har sina kostnader för hjärnan. En människa som kan läsa och skriva har oftast sämre kapacitet att memorera stora kunskapsmängder utantill i huvudet. Men, som du förstår, man kan inte få allt!

Vad har allt det här då att göra med naturen och med klimatfrågorna?

Allra bästa hälsningar

Ebba

 

✉ Steninge 14 mars 2022

Hej Ebba!

Om vi utgår från vetenskapen ekologi är begreppet ekologisk läskunnighet på ett sätt både direkt och komplext. Direkt om det översättes som just en förståelse för (läskunnighet) hur allt hänger samman genom de ekologiska system som förstås även vi som människor ingår i. Tänker vi på begreppet ur ett vidare perspektiv, det som du benämner miljöläskunnighet / environmental literacy, blir det ett redskap för att förstå hur olika faktorer påverkar varandra, såsom orsakerna till global uppvärmning och dess konsekvenser.

Du beskriver hur begreppet ekologi uppkom ur oron för vad människan orsakar sin levande omgivning, kanske kan det stärka begreppet ekologisk läskunnighet som verktyg för att läsa och förstå de system som omger oss?

Det är något i det du beskriver om den kognitiva förmågan som inte går ihop för mig. Om vi genom läskunnigheten utökar vår förmåga att tänka abstrakt så borde det även gälla den ekologiska läskunnigheten, borde vi då inte bättre kunnat förutse konsekvenserna av vår ekologiska påverkan?

Med begreppet kommer vikten av tvärvetenskapligt utbyte och samarbete på alla nivåer. För att göra det mer konkret kan det vara bra att utgå från en plats eller en situation. En tvärvetenskaplig läsning av en geografisk plats hänger väl samman med den ekologiska läsningen, de är beroende av varandra. För att förstå en plats/situation på djupet, vad som orsakar problematik eller leder till något gott, behöver vi se såväl till naturliga förutsättningar såsom geografiska, geologiska och biologiska likväl som till sociala strukturer.  En sådan komplex läsning ger en mer mångfacetterad förståelse, erbjuder fler redskap för att kommunicera och bättre handskas med de samhällsdilemman vi står inför och visar ofta att det inte bara finns ett problem och en lösning utan ett helt spektra av utmaningar som dessutom ofta står i relation till varandra.

Jag använder ofta vandring som konstnärlig metod och ramverk för att fånga in tvärvetenskaplig platsspecifik kompetens och läsa av en plats förutsättningar. Det kan vara i form av en deltagarbaserad kontextavläsning där specialister inom aktuella ämnesområden möter människor med erfarenhetsbaserad kunskap om platsen. Genom vandringen, rörelsen över en bestämd geografisk yta, spelar även de sinnliga förnimmelserna in för förståelsen.

Vi har kommit så långt bort från det som är förutsättningarna för allt liv och befinner oss nu i ett läge då vi behöver avlära mycket av det som varit vägen till vår framgång.

I en allt mer instabil omvärld kanske intresset ökar för att återlära kunskaper om hur vi kan leva i samklang med naturen, kunskap som under lång tid inte varit särskilt högt värderad.

Frågan är hur vi ska kunna påskynda denna process?

Under en promenad under eftermiddagen såg jag ett litet bestånd av vitsippor! Det var på en plats där solen ligger på och där stengärdet bakom lagrar värmen och skapar ett mikroklimat…men nog är det tidigt ändå!

Varma hälsningar

Caroline

 

✉ Göteborg 21 mars 2022

Hej igen Caroline

Tack för ditt brev!

Jag skrev ju att man har visat att läskunnighet stärker det abstrakta tänkandet, och du frågar då – helt relevant! – om inte läskunnighet borde kunna stärka tänkandet om de stora hållbarhetsutmaningarna. Men alfabetet i den ekologiska läskunnighet är inte bokstäver utan arter. Ekologi och frågor om miljö och klimat ÄR abstrakta, i alla fall för oss människor som har svårt att se, tänka och föreställa oss utanför den tidsrymd och det rum som vi själva befinner oss i. Och om vi då allihop, som civilisation, glömmer bort alla arter omkring oss, så blir naturen till en grön massa som ska finnas där för våra fritidsbehov. Ta skogsbad – med min bakgrund borde jag väl älska idén, men jag tycker den är ganska gräslig. Ännu en gång ska naturen svara på våra behov, nu andliga och estetiska.

Hela det gröna tänkandet grundar sig i en kritik av hur just vårt moderna samhälle utvecklas. Ibland baxnar jag av hur vi försöker bygga om allting för att passa våra behov, och sedan mår dåligt och måste bygga om ännu mer för att få fler behov tillgodosedda. Jag samlar faktiskt lite på ”bevis” på den här tendensen. Som folk som kör till gymmet för att springa på ett löpband. Eller att det finns färjor med pool på soldäck. Det finns folk som kör sin fiskebåt på släp från hamn till hamn, och andra som kör sin häst på släp till bra ridområden. Med billig energi kan vi bygga upp och transportera runt vad som helst för att optimera vår upplevelse.

’”Hur ska vi kunna leva i samklang med naturen?” frågar du? Ja det är ju egentligen den enda viktiga frågan! Men just idag hörde jag på nyheterna att regeringen föreslår omfattande subventioner, till och med kontantstöd, till bilägare, för att kompensera för de höjda bränslepriserna som är konsekvensen av Rysslands krig mot Ukraina. Samtidigt vet vi att planeten värms upp och vi borde försöka hålla varenda deciliter olja kvar i marken. Sverige har skrivit under FNs klimatmål och vi måste buklanda hela det här livsfarliga oljeprojektet. Nu har det äntligen blivit uppenbart att den fossila energin inte är en gratis och flödande resurs, och just NU hade politikerna ett gyllene tillfälle att låta det bli för dyrt att åka bil och flyga i onödan! Marknadskrafterna ihop med Putins vansinne hade kunnat bespara oss tonvis av koldioxiutsläpp utan något politiskt motstånd. Folk hade ju just börjat ransonera sin onödiga körning, lägga om sina liv och röra sig mer. Nu fanns ju chansen till den stora omställningen, och en supersnabb frigörelse från oljeoligarkerna, helt gratis! Men nej.

Att du såg vitsippor! Jag har inte sett dom än, men igår på vårdagjämningen hörde jag koltrasten för första gången i år. Den är en känslosam fågel för mig. Någon jag har älskat mycket dog ganska nyligen, och koltrasten stod för soundtracket när vi föll för varandra på åttiotalet. Nu sjunger den nästan två månader tidigare, världen inte långt härifrån står i brand, och på bänkarna i stan börjar folk vända näsan mot solen. Jag önskar att jag kunde skriva något klokt och hoppfullt, men med nyheten om subventionerna kände jag att nu är jag nära att ge upp, på riktigt. Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves, heter det ju. Hur ska då vi människor orka? Har du något tips?

Bästa hälsningar

Ebba

 

✉ Steninge 25 mars 2022

Kära Ebba,

jag var trött när jag läste ditt brev, grät lite. Beklagar att du mist din vän. Det är en sorg som kan delas av alla som förlorat någon nära men som samtidigt är högst personlig. Ingen annan har haft just den relationen och upplevelsen av varandra som just ni har haft.

Det har talats om en annan slags sorg, den i förhållande till klimatkrisen och artutrotningen. Att känna sorg över allt det som går förlorat. Den kan komma plötsligt, under en promenad i parken, kanske när en sitter där på bänken med näsan i vädret och njuter av den första riktiga vårsolen. Kanske kan den kopplas till något faktiskt, som just erfarenheten av att koltrasten började sjunga två månader senare på 80-talet. Möjligen, en mer abstrakt känsla, som är förenad med vetskapen om vad vi genom vår så kallade utveckling framkallat och som leder till en mer oidentifierad känsla av förlust eller sorg som gör att vi inte kan glädjas över samma slags upplevelser vi en gång gjorde.

Jag önskar så att vi människor skulle känna samhörighet och ett gemensamt globalt ansvar som medborgare på jorden, den en gång så resilienta men av mänsklig påverkan nu väldigt sköra grönblå planet som är allas vårt hem.

Hur vi ska orka, jag vet inte Ebba, vissa dagar känns det omöjligt. Men, så är vi också ett envist och trots allt hoppfullt släkte. Att organisera sig och verka politiskt ger många kraft. Jag tror också på att efter bästa förmåga verka utifrån sin egen position i samhället. Det är så lätt att tänka att förändringen måste ske via de ledande men vi får inte underskatta vad trycket underifrån kan göra. Förutsättningarna är olika, men många av oss som kan göra skillnad använder det som argument för att låta bli. Genom att ifrågasätta rådande normer och visa att andra sätt att leva på är både möjligt och rikt på många sätt gör att fler vågar bryta mönster. Tänk på solcellsepedemin. En i grannskapet börjar och de övriga följer efter.

Sedan vi flyttade ut på landet efter många år i stan har jag återupptäckt stjärnhimlen. Jag hade liksom tappat kontakten med det som omger oss. Kanske låter det motsägelsefull, men att gå ut i mörkret en stjärnklar kväll och bli varse vår litenhet ger mig kraft och hopp. Jag har börjat kunna urskilja en del stjärnkonstellationer och från det lilla badrumsfönstret har Karlavagnen synts tydligt under vintern. Men det tar en stund innan jag hittar rätt, ögonen måste vänja sig vid mörkret.

Varma hälsningar

Caroline

 

✉ Göteborg, 1 april 2022

Kära Caroline

Ja det är mycket sorg med det här med klimatet och arterna. Det är nästan för mycket att bära. Jag har vänner som hamnat i depression på grund av detta, med en överväldigande ångest inför framtiden och vad som ska hända med barn och barnbarn. En god vän demonstrerade för klimatet och blev åtalad för trots mot ordningsmakten. Hon anförde i rättegången att det är ens plikt som medborgare att demonstrera när våra liv och planetens väl står på spel. I domslutet stod att det är myndigheternas sak att bedöma risker, och politikernas uppgift att fatta beslut om anpassningar. Det kan de ju ha rätt i, men i alla större förändringar, som införandet av kvinnors rösträtt tex, krävdes att många verkligen gjorde sina röster hörda och ställde till så mycket oväsen att samhället till slut var tvunget att reagera.

Själv har jag jobbat med miljöfrågor hela mitt liv. Ibland blir jag ganska beklämd. Vi trodde länge att om vi bara kunde visa vad som var problem, gärna med vetenskapens hjälp, så skulle naturligtvis samhället lyssna och byta riktning. Men det som hände var att  enskilda konsumenter fick ansvaret. Idag har det här tänkandet gått lite överstyr, och många fokuserar helt och hållet på sina egna konsumtionsvanor istället för att försöka påverka samhället. Det blir som avlatsbrev – ”Jag har minsann sopsorterat och ätit veganskt varenda dag”. Men det räcker inte – det är de stora systemen som vi till varje pris behöver ändra på – tillsammans!

Urbanisering är ju inte bara att vi flyttar till, och bor i, städer. Det är också en kultur av avstånd till allt levande som växer fram. Vi glömmer helt enkelt vad som är grunden för vår överlevnad.  Matproduktion blir något som bönder i sina traktorer, långt ute på landet, sysslar med. Vatten kommer i kranen, värme kommer i elementen. Att leva grönt är att dricka soja-latte, om jag ska vara lite sarkastisk.

Ekologisk läskunnighet handlar både om att se och känna igen arter, men också att förstå vidden i vårt beroende av ekosystemen, och därmed, kanske i förlängningen, inse faran i vad vi, globalt, håller på att ställa till med.

Det skulle vi behöva är att alla sju miljarder människor i denna timme begrep att varje liter olja och kol måste stanna i marken. Därefter skulle vi alla behöva börja bryta upp varenda fläck med asfalt och betong och återplantera skog, buskar och gräs, så att koldioxiden kan lagras in igen via fotosyntesen. På de magrare och öppna markerna behövs betande djur. De bidrar genom att gödsla, stimulera tillväxten och den biologiska mångfalden, och dessutom producerar de utan större arbetsinsatser massor med mat och annat till oss människor. Vi behöver humlor, bin och andra pollinerande insekter. Vi behöver liv, inte mer infrastrukturinfrastruktur, vi behöver hjälpa planeten att läka sig själv och absorbera kolet som vi har släppt ut, innan det är för sent och ingenting kan växa i hettan.

Tänk om enskilda, myndigheter och näringsliv förstod hur beroende vi alla är av att alla arterna samverkar för vår överlevnad? Och sedan strävade åt ett gemensamt håll? Det vore väl inte för mycket begärt?

Bästa hälsningar Ebba