Närvarande och frånvarande samtidigt

10 juni 2021

AIO: Hej Paribartana och Kjell! På grund av Corona-restriktioner beviljades Pari aldrig visum för att komma till Sverige och residenset. Vi föreslog istället ett experiment där du på plats samarbetade med Kjell Caminha, brasiliansk-svensk konstnär baserad i Göteborg. Kan ni berätta mer om hur ert gemensamma arbete utvecklats?

Paribartana Mohanty: Att arbeta med ett platsspecifikt projekt från distans har varit extremt utmanande. Ännu mer så när jag påminner mig om att jag aldrig besökt Sverige. Men då kommer jag att tänka på Fra Mauro (1400-1464), den italienska kartografen som levde i Venedig och som för sin religiösa tillhörighet förbjöds att resa därifrån.

Istället hörde han sig regelbundet för med de handelspersoner som återvände till staden efter långväga resor. 1450 konstruerade han på det sättet en makalös världskarta som med förvånansvärd precision, inklusive skriftliga kommentarer, fångade in tidens geografiska kunskap. Inte för att dra några andra paralleller mellan oss. Men, jag är definitivt inspirerad av hans blick, metod och hängivenhet.

För mig blev Kjell “den som reste”; Jag försökte känna, se och uppleva platserna genom hans ord, foton och idéer. Det är en speciell position, mellan att vara fysiskt närvarande på plats och att få dess essens filtrerad och förmedlad via en annan konstnär. Om vi tittar noga, är det kärnan i allt berättande. Vi får höra om något och börjar tro på det. Bilder och föreställningar uppstår i våra drömmar och tar gradvis plats i vårt medvetande. Att på det sättet vara närvarande och frånvarande samtidigt är intressant utifrån perspektivet kritisk turism.

Kjell Caminha: Det har definitivt varit ansträngande. Jag försökte delge Pari merparten av det jag hörde under och förstod av mina många promenader i Kungsbacka. Och de här återberättelserna färgades självfallet av mina egna erfarenheter av vad och hur det svenska samhället kan vara, eller vad som ibland är osynligt eller ogreppbart.

Samarbetet öppnade också upp en nödvändig reflektion kring institutionaliserad rasism – i det här fallet, med tveksamma argument om hälsa och säkerhet som utlösare. Så, kritisk turism för vem? Att betona och ifrågasätta hur vår förmåga att vara värdar också är beroende av de platser vi befinner oss på – exempelvis hur vi inhyser varandra och till och med vem som är den önskade gästen eller invånaren i en stad – kan också bidra till att utveckla vad vi lägger i begreppet “kritisk turism”.

PM: Kjell och jag träffades regelbundet, för att dela berättelser, material och idéer. Vi skapade en pool av tankar som fyllde upp en google drive. Baserat på hans resor, berättelser och foton, utforskade vi ett antal trådar, några vinklar och idéer för publika performance, lekar, och arrangemang i Kungsbacka som skulle kunna spelas upp eller delas offentligt.

AIO: Du använder berättande, måleri och matlagning som metoder för att utveckla ditt arbete. Kan du berätta hur dessa metoder tar fram de historier som du letar efter på en plats och hur du och Kjell arbetade tillsamman med de metoderna?

PM: Berättandet är för mig en process som inleder dialoger. Ett ömsesidigt utbyte av tankar och idéer mellan två aktiva deltagare; berättaren och mottagaren. Den här överföringen är flerskiktad, och många delar av huvudberättelsen förblir oförklarade. Genom huvudberättelser faller många outtalade, okända, mindre berättelser. De faller mellan ord och mellan meningar, i gester, uttryck och inledningar, i monologer, avledare och översättningar. Det är viktigt hur vi tar emot en historia med våra aktiva sinnen, med våra interna monologer och med avledningar. Jag är intresserad av de mindre berättelserna; omedvetna hintar eller antydningar som inte sägs men som lyssnaren uppfattar. De är kortlivade och invecklade. Bra berättelser är som en förbannelse; de klamrar sig fast i ens tankar.

För att hitta de historier som hjälper mig att utveckla mitt arbete, låter jag dem förtrolla och affektera mig. Ibland framkallar jag situationer och tillåter processer där jag kan ta emot berättelsen. Att laga och dela med sig av mat, samarbeta med vänner, leda guidade turer och muntligt berättande skapar sådana processer. Bild, framträdanden, ljud, mat, mim är vackra avledare i berättelseprocessen, ungefär som i trolleriföreställningar. Avledarna, i synnerhet matlagning och att äta tillsammans, låter alla sinnen att bli aktiva, och processen stillar sig. Folk lyssnar på varandra. På något sätt får det hjärtat att öppna sig, antar jag. Nya vänskaper bildas. Och berättelser delas.

För att hitta berättelser och narrativa situationer i Kungsbacka måste jag genomföra samma process med upprepad överföring i dialog med och genom Kjell – att berätta och lyssna på människor. Och möjliggöra den. Den processen var inte enkel och det fanns tillfällen då jag kände mig osynlig och frånvaron blev mer påtaglig och svårare att hantera.

AIO: Kan du berätta mer om begreppet Horror vaccui, i betydelsen rädsla för tomma platser, och hur du kopplat det till Kungsbacka?

PM: Det är en tankefigur som influerat och transformerat tidig kartografi, kartor och illustrationer, där kartmakarna brukade fylla i tomma och outforskade delar av kartan med imaginära flora och fauna.

Berättelserna jag hört om Kungsbacka skapar en bild av en tom stad. Jag föreställer mig ett övergivet centrum och vägar fyllda av ensamhet och tomhet. Och ensamhet föder rädsla. Från Kjell har jag fått höra att allt fler motsätter sig immigration och den kunskap och kultur som är sammanlänkad med migration, vilket också är intressant att fundera över i relation till rädsla för den andre och rädsla för tomhet.

Jag dras ofta till offentliga mötesplatser där människor fritt kan yttra sig och ha tillgång. Där vissa former av kollektivt beteende uppstår. Platserna kan vara en väg, en lekplats, en gata, ett auditorium, en gång, övervakningszoner, ett historiskt monument, tomma och övergivna platser i annars livliga områden, outforskade utrymmen som man har slutat använda och tänka på, samt oåtkomliga platser där andra livsformer tar över.

Jag är särskilt intresserad av platsens geometriska mönster, rutnät, motiv, layouter, diagram och design. Dessa element påverkar människans psyke på många plan. Jag planerar att väva samman och överlagra de olika lagren för att symboliskt framställa uppfattningen av ”tiden” i dem. Jag hoppas att yantra-diagrammen i Kungsbacka kommer att leda till nya möten för allmänheten.

Alla platser i universum bär på berättelser, och väntar fortsatt på att fyllas med fler. Jag vill undersöka möjligheten att fylla den här tomheten i Kungsbacka med berättelser, aktivitet och liv och i linje med titeln för det här projektet också med yantra-mönster.

KC: Självklart kan det finnas andra Kungsbacka som jag hoppas få lära mig mer om. Vi är också nyfikna på andra narrativ om och för staden som kanske inte är de mest iögonfallande eller de som lyfts upp av de officiella kanalerna.

AIO: Har du/ni upptäckt några parallella berättelser eller mönster i Kungsbacka och Delhi som kan knyta samman dem med din ursprungliga tanke om en ”WALK ON THE GRID: Yantras and Choreographies”?

PM: Konstruktion/rivning av städer under parollen “utveckling” är ett globalt fenomen, huvudsakligen i utvecklingsländer. Det som just nu händer i Indien är chockerande. Vår nuvarande och Modi-ledda regering står fri att rasera ikoniska modernistiska byggnader och kulturarv runt om i landet. Mest uppseendeväckande är rivningen av Hall of Nations (i Pragati Maidan, New Delhi), projektet Smart City i den historiska staden Banaras och den exploateringen Central Vista i Delhi. De här omvandlingarna innebär samtidigt att städer, områden och gator byter namn.

De här expansiva utvecklingsprojekten förstör inte bara ett kolonialt arkitektur- och kulturarv, som Nationalmuseet, Nationalarkivet och andra offentliga institutioner som ligger inom Central Vista, utan också grönstrukturer, träd och habitat som är avgörande för en mängd andra arter. Även kostnaderna är svåra att motivera, inte minst i ljuset av den globala pandemin och svält, när indier lider på sätt som är svåra att föreställa sig. Konstnärligt vill jag tänka på, avtäcka och reflektera kring de här “utplåningarna” och “uppblandningarna” av offentlighet och offentlig plats, för att därigenom bygga eller frammana en annan sort nationalstat.

KC: Den urbana och politiska situationen i Kungsbacka och Delhi skiljer sig naturligtvis mycket åt. Trots det så har jag utsatts för och upplevt många byggarbetsplatser och utvecklingsområden I Kungsbacka, samtidigt som jag hört om ekonomiska nedskärningar som påverkar mindre institutioner som är oerhört viktiga för social dynamik och det lokala kulturlivet. Staden byggs fram i ett så högt tempo och projicerar samtidigt – baserat på språk och information på de många affischer och väggmålningar som beskriver det nya bostads- och kontorsmiljöerna – en tydlig bild av vem som kommer att befinna sig här. Jag ser det inte som ett osynligt lager men undrar ofta över hur andra berättelser om staden kan formas och väva in i utvecklingsplanerna och bättre svara på frågor om vad staden består av och för vem den är till.

AIO: I en av våra Zoom-konversationer i våras beskrev du Delhi, som var mitt i den andra vågen av covid-19, som en apokalyptisk plats. Hur är det nu och hur kan vi hjälpa till?

PM: Jag drar mig för att kalla den nuvarande covid-krisen i Indien “apokalyptisk”, eftersom många nyhetsbyråer redan gör det. I ett av mina senaste projekt föreslår jag att man ser detta “biopolitiska gyckelspel”, covid-19-pandemins biologiska kris, som en apokalyptisk handling i sig. Det finns en skillnad mellan ”apokalyptisk” och ”apokalyps”.

Covid-situationen här är mer än skrämmande. Den aggressiva och grymma andra vågen slog till i april 2021 när en enorm religiös församling vid Kumbh Mela-festivalen följt av valmöten i fyra delstater ledde till superspridning som förde med sig corona till landsbygd och byar. Medan politikerna var upptagna med val, att korrigera regeringsbilden och sända ut propaganda, brakade sjukvårdssystemen samman. Varje dag på nyheterna ser vi avtrubbande bilder av döda kroppar som flyter i norra Indiens floder. Å ena sidan saknas sjukvårdsanläggningar, å andra sidan förtrycks vi på ovanliga sätt och tvingas av den sittande regeringen att dölja våra åsikter, vår sorg, våra anhörigas död; att dölja och förvränga verkligheten.

Det är svårt att föreställa sig hur vi som offentlighet, som medborgare och samhälle ska hantera vidden av traumat och förlusten som vi nu ser i Indien. Det är upprörande och förnedrande att se någon som kippar efter andan och dör av syrebrist. Det finns ingen värdighet, inte ens i döden, för det vanliga livet. Som medborgare är många av oss arga, frustrerade och oroliga. Vår mentala hälsa påverkas just nu enormt av traumat och förlusten. Ärligt talat vet jag inte hur ni kan hjälpa till. Men att sprida budskapet, lyssna och göra utrymme för de här berättelserna kan hjälpa oss att lyfta fram och bearbeta vår sorg.