Ett nytt perspektiv på kritisk turism under en period med begränsad rörlighet

Pandemin har på ett häpnadsväckande sätt påskyndat både behovet av de kritiska förhållningssätt som nämns i texten och hur mycket tid vi fick på oss att ompröva hur konstnärer och deras verk kan röra sig under en period av inställda resor.

I det här fallet står ”kritisk” för reflektion och kritik mot all sorts aktivitet, det vill säga praktik. Och den är baserad på teoretiska överväganden, inte bara begränsade till kritisk teori utan även andra teoribildningar, annan filosofi, samlad och reflekterad praktik etc. Till vilken grad är man kritisk när man reflekterar över sin praktik i relation till känsliga frågor i vår miljö, en miljö som inte endast är skapad av människor utan även andra djur, mossa, svampar och relationer dem emellan?

”Turism” har koppling till ”en turné” och ”att turnera” vilket alltid innebär att bege sig från ett land till ett annat och lära känna olika intressanta platser. Intressanta platser är ofta platser som är intressanta för stunden. Man konsumerar dem och lämnar dem sedan bakom sig. Dessa icke-hållbara aktiviteter kritiserades eftersom de ansågs vara ”turistfokuserade”, och för att de ledde till en konsumtion av landskap och lokala samhällen och deras livsstilar. Vi ställde oss frågan om det är möjligt att vara (en kritisk) turist på ett hållbart sätt.

Vanligtvis spelar konstnärer en viktig roll i att både bidra till industrier som är beroende av turism och samtidigt vara kritiska mot dem.  I boken diskuterade curator Sebastian Cichocki och konstnären Agnieszka Polska konstnären som en sightseeingturist, men vi diskuterar i stället på vilket sätt sightseeing är en forskningsmetod och hur man bör inkludera kritisk sightseeing som ett alternativ till en upplevelseekonomi.

Alla konstnärer behöver till exempel genomföra en så kallad grand tour för att bli officiellt godkända för att framgångsrikt få agera inom konstvärlden.  Om de inte studerar utomlands kan de uppgradera sina karriärer till en internationell standard genom att medverka i olika residensprogram runt om i världen. På så vis kommer också residensvärdarna in i bilden. Vanligtvis är den tid man tillbringar på var och en av platserna inte särskilt hållbar. Ser du din nya residensmiljö som en tillfällig hållplats eller en plats med vilken du vill skapa och bibehålla ett långsiktigt förhållande? När du stannar i en månad eller två eller till och med ett helt år på samma plats som residenskonstnär kommer du förstås att börja bygga upp en relation med platsen och det lokala samhället på ett mer hållbart sätt. Att extrahera och schakta fram upplevelser och värden bör bytas ut mot aktiviteter som präglas av att man delar, involverar och återbördar.

Redan 2013 organiserade vi en ”inter-formatkonferens” med residensplatser i Nida Art Colony med titeln: ”Kritisk turism, platsspecificitet och det post-romantiska tillståndet.” Ett av konferensens mål var att sluta behandla turism på avlägsna platser som en romantisk aktivitet där man möter det sublima i natur, vildmark eller ”autentiska” lokalsamhällen. Dessutom, påpekar teoertikern Miwon Kwon i essän ”The Wrong Place”, har den ökande rörligheten i det konstnärliga systemet, både vad gäller konstnärliga centrum och avlägsna situationer, även lett till en romantiserad bild av kulturarbetaren.

Det är inte lätt att sluta njuta av naturen och fundera över vad som döljer sig bakom den. Om det är en fin äng kanske det tidigare var en skog och det man nu ser är följden av avskogning. Om det är ett vackert havslandskap, fundera då på vad som händer under ytan. Hur många avloppsrör leder till det och vilka ämnen har dumpats här under århundradena? Om det är en trevlig stadsmiljö (i en gammal stadsdel), vem har då byggt den om inte fångar eller slavar, kanske jordbrukare som inte var fria vid den tiden? Den här sortens tankar hindrar en från att njuta av de intressanta platserna man besöker och kombinerar kritik i handling med frågan: ”Vad kan jag göra här som konstnär?”, ”Hur kan jag lösa frågorna eller peka på problemet?”

Under sin vistelse på residenset kritisk turism har curatorn och forskaren Jurij Dobriakov satt ihop en ordlista, ”Spectral Glossary of Critical Tourism”, där han återvände till de huvudsakliga spektrala koncept han samlat på sig från en lång läslista [2] om turism och resande: avstånd – intimitet, förtrolighet – fjärmande, blick – kroppslig medverkan, gästfrihet – fientlighet, spektakel – autenticitet, turist – vagabond, önskan – längtan, att komma fram – att gå vilse etc.

Efter 7–8 år kan vi nu se att en kritisk turism-approach nyligen implementerades i den största omfattningen på den kortaste tiden någonsin. Vi kan nu återvända till några spektrala delar av kritisk turism och bedöma dem på nytt.

Under pandemin blev vi, på bara en månad eller rentav en vecka, lokalt rotade/förankrade. Det här tvingade oss att bli ”kritiska turister på hemmaplan” och försöka undersöka alla aspekter av vår omgivning med stort fokus på minsta detalj. Att bli bekanta med våra egna grannskap gjorde det möjligt för oss att byta ut våra ”exotifierade” blickar riktade mot avlägsna platser mot kroppslig medverkan i våra gemensamma men sedan länge bortglömda platser.

Som en följd av det blev vi oerhört välkomnande mot alla gäster som dök upp och den digitala intimiteten blomstrade även den. Den fysiska världen blev stor och avlägsen igen. Trots att vi konstant kunde delta i evenemang i hela världen, dygnet runt började vi längta efter det där specifika evenemanget eller mötet på den där specifika platsen. Och vi har lovat oss själva att tänka en extra gång innan vi reser och stanna på en plats under en längre period för att fördjupa vårt förhållande med platsen. Vi får snart se hur det kommer att fungera när pandemin är över.

I över ett år var det omöjligt att uppleva autenticiteten i evenemang och platser och vi hamnar i stället i spektaklet framför våra skärmar i full hastighet. På grund av det ökade vår längtan efter autenticitet ännu mer och ingen vet hur den ska kunna tillfredsställas. Vår kroppsliga medverkan i olika aktiviteter blev kraftigt begränsad och ersattes av en blick riktad mot platta skärmar. Har den oändliga digitala intimiteten redan ersatt avståndet som upplevs av våra begränsade kroppar? Det var dock bara en illusion att alltings hastighet dramatiskt har förändrats. Människor är väldigt motståndskraftiga och de återskapade hastigheten genom att flytta den från det fysiska till den virtuella världen och vi började tappa förmågan att vara kritiska under någon längre tid. Fysiska resor ersattes med virtuella. Och vi behöver mer tid på oss att utvärdera vilken effekt det har fått.

Efter pandemin blev det mycket viktigare än tidigare att vara närvarande på en specifik plats tillsammans eftersom många av oss ”äntligen” förstod värdet i detta. I konstanta möten och åtaganden online har vi börjat värdesätta dessa ”nästan försvunna” stunder (kafferaster, att ta sig till olika lokaler och gallerier, sociala middagar och bruncher) mellan våra aktiviteter och möten.

Residensprogram har dock överlevt pandemins plötsliga intåg som ett av konstnärernas mest hållbara medel för rörelse eftersom de är förankrade vid en särskild plats under en längre tid. Detta gäller särskilt de residens som redan tidigare ansågs vara platser präglade av isolering (fysisk och vardaglig). Så på det området var det inte mycket som förändrades. Konstnärer reste fortfarande och befann sig i obligatorisk och frivillig isolering och hade troligen mer tid över för att tänka och skapa.

[1] Du kan ladda ner boken här

[2] Böckerna var skrivna eller redigerade av Merlin Coverley, Jacques Derrida och Anne Dufourmantelle, Jonas Larsen & John Urry, Rebecca Solnit, Antje Weitzel och Marina Sorbello och andra.

Text: Vytautas Michelkevičius

Vytautas Michelkevičius är curator, konst- och mediekritiker samt forskare, författare och föreläsare. Han är docent vid, och chef för, avdelningen för fotografi och mediekonst vid Vilnius konstakademi. Mellan 2010–2019 var Vytautas Michelkevičius konstnärlig ledare för Nida Art Colony.