En cirkel av tegel – Tegelbruket 6

Jag blir sedan skjutsad av en kompis på cykel ner, mot Skrea strand. Först över tågbron och sedan utmed Ätran, förbi det gamla tegelbruket. Byggnaderna står där bara som kulisser, som en gigantisk back-drop bakom skejtarna som är där och åker på sina hemmasnickrade ramper. Vi stannar för att titta på killarna. Vi hör att det ska vara ett stort disco i de stora byggnaderna på lördag. Vi blir nyfikna och listar ut hur vi kan få tag på biljetter. Discot ska avsluta den stora orienteringstävlingen som lockat tusentals ungdomar till stan. Vi kommer dit i vita skjortor och svarta västar, min är av mocka. Svarta, smala byxor och vita USA-sockar, nerhasade mot skorna. Jag dansar nära scenen till rytmerna av Haddaways What is love. Det är stort. Så många nya ansikten. 

Jag går med min syster från staden mot havet. Vi går över söderbron eftersom tågbron inte längre finns. Vi ser något som placerats ut under bron, jämte det gamla tegelbruket och ån, där stora båtar lägger till ibland. Där finns en öppen asfalterad yta där kommunen investerat i en slags dj-station. Vi kopplar upp oss via bluetooth med min systers mobil och låter musik av Lorenz spela ur högtalarna. Det står en grupp ungdomar några meter bort, sugna på att ta över, så vi spelar bara en låt. 

Jag går själv från havet mot staden. Så många gånger jag gått eller cyklat här. Genom detta mellanrum. Denna transportsträcka. Jag stannar kvar i området kring det som en gång var tegelbruket. Det finns ingen som skejtar här längre. Det enkla och temporära har blivit till fixerade, gjutna banor och ramper i betong vid närmsta skolan i området. Kvar finns bara stora ytor med asfalt och fläckvis, framväxande natur. Sly växer till träd som tränger sig upp genom oljad sten och stängsel och som sakta återtar området runt byggnaderna. Jag tittar på de beväxta spåren, tågspåren i marken som fortfarande finns kvar, som historiska ärr och som leder ner mot havet. Spåren var till för att frakta leran till bruket, läser jag i skriften Tegelbruk i Falkenberg* som svärmor lånat ut. 

Jag äter med min man och mina barn på Burger Inn som numera ligger på Holgersgatan. Sen åker vi till Woody Bygghandel, för att köpa en stomme till en friggebod. Vi vill bygga ett litet hus, ett eremitage att vara i, skriva, teckna och sova i. Woody bygghandel, med sina ändlösa lagerhyllor, ligger på samma plats där jag en gång dansade till rytmerna av Haddaways What is Love. Samma plats där tegelfabriken en gång låg liksom alla de oräkneliga takpannor och tegelrör som verksamheten under nära 80 år kom att tillverka.  

Jag pratar med min syster som säger att de ska byta tak. Huset de bor i byggdes på 1930-talet och tegeltaket har legat kvar sedan dess. Flera takpannor är trasiga och de har bestämt sig för att köpa nya från det enda kvarvarande tegelbruket i Sverige som fortfarande tillverkar takpannor. Jag frågar om jag kan få några av deras gamla tak till friggeboden som vi bygger. Det går bra, säger hon och skickar en bild. På den tvåkupiga takpannan står det tydligt stämplat ”FALKENBERGS TEGELBRUKS AKT.BOL.” 

Platser finns kvar men innehållen förändras. Men ibland blir vi påminda om det som har varit och cirkeln sluts. En sång, en hamburgerrestaurang, en spricka i asfalten eller bara en helt vanlig, tvåkupig tegelpanna. 

Text: Christin Wahlström Eriksson.

Christin Wahlström Eriksson, är konstnär, uppvuxen i Vessigebro och verksam i Göteborg och Egnared. 

*”Tegelbruk i Falkenberg” av Roland Bäckström i samarbete med Gerhard Gustavsson och ABF:s Tegelbruksgrupp i Falkenberg. 

***

Gruebäcken

Gruebäcken är en bäck som löper i nord-sydlig riktning strax öster om Falkenbergs stadskärna. Gruebäcken är ca 5 km lång. Den löper från jordbrukslandskapet norr om Falkenberg fram till Ätran. Ungefär halva dess sträckning går i rör, under mark. En del av sträckan går genom alsumpskog. Den del som rinner fritt ligger mellan bostadsområdena Sloalyckan och Östra gärdet. Vattendraget är omgärdat av höga lövträd och är värdefullt för fåglar och insekter.