Som en sill i skärgården. Om Varbergs kurort och badliv
Av
Christina Andersson-Wiking
”Bäste Brinkman! Sedan mer än 14 dagar är jag här och insaltas som en sill i skärgården. Till en början badade jag två gånger om dagen och drack dess saltpyrmonter; men därav fann jag mig icke väl och har nu inskränkt mig som de andra till ett bad om dagen, utan någon vattendrickning. Men likafullt kan jag inte berömma mig av att må bättre utan sämre… Lägg nu till detta den omständighet att Varberg utom all fråga är det fulaste stället i Sverige: den är nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg och saltvatten och skrivsand.”
Redan på 1820-talet var biskop Esaias Tegnér i Varberg för att bland annat kurera/bota sin melankoli. Tyvärr verkar inte vistelsen ha varit så angenäm, så ovan skrev Tegnér i ett brev till sin vän, poeten och Svenska akademiledamoten Carl Gustaf Brinkman, den 19 juli 1826.
På 1840-talet anläggs de första badflottarna för havsbad i Varberg i det som kommer att kallas badhusviken nedanför fästningen. Från 1866 bygger man flera kallbadhus som förstörs i stormar, men det sista Kallbadhuset från 1903 är renoverat till sekelskiftets ursprung och finns kvar än idag. Tillsammans med Societetshus och parkanläggning får Varberg alla förutsättningar att bli en av Sveriges kända kurortsstäder.
Men framför allt var det badläkaren Alfred Levertin som gjorde Varberg känt. Han listade över 700 krämpor som havskuren kunde bota och spred kännedom om Varberg bland annat genom skriften ”Varbergs hafskuranstalt” som kom 1888. Här följer ett citat från Levertin om havsbadets nytta:
”Kalla hafsbad begagnas med stor fördel af en mängd nervsjuka, af bleksiktiga samt alla lindrigare fall av skofler. En stor mängd magsjuka personer, på hvilka det lokala lidandet återverkat nedsättande på hela organismens krafft, hafva desslikes stornytta af det korta kalla hafsbadet. I de fall, der huden genom missvård blifvit bortklemad och ömtålig, så att den genom förkylningar och katarer svarar på hvarje häftigare och skarpare vindpust, spelar denna badform en viktig roll.”
Baden var inte bara för de högre samhällsklasserna utan här fick också de mindre bemedlade möjlighet att få behandlingar. I Varmbadhuset hade badkamreren sitt kontor och tillsammans med badintendenten avgjordes vilka som skulle få gratis behandlingar.
”Här sitta fattiggummor och vänta på sina fribad, här språkas och larmas, här hemtas kappor och schalar för seglingturer”.
För behandlingarna var det annars baderskorna som stod för att öka Varbergs goda rykte och Spa-hotell håller liv i traditionen. Levertin beskriver i detalj bad-anläggningens olika kurer:
”Från ett mindre toalettrum inkommer man i badrummet, hvilket är försedt med badkar av trä och som har flerfaldiga slags duschapparater; uti några har det nya bolaget insatt s.k. blandningskranar, der modererade duscher kunna erhållas. Vi införas ytterligare uti det s.k. gyttjemassagerummet: detta bads procedurer beskrifvas noga af doktorn, Inknådning med gyttja sker här efter Loka-metoden af tre badgummor sedan ingnides kroppen med aromatisk såpa, afduschas mm.”
En kur kunde bestå i att dricka stora mängder surbrunn, varma och kalla bad, massage, tång- eller gyttjebehandlingar en väl sammansatt kost, promenader i den hälsobringande luften vid havet och aktiviteter i form av gymnastik, tennis eller segling. Varberg är unikt i Sverige då den har en obruten kurortsverksamhet från 1811 och till idag, samt välbevarad kurortsmiljö.
Med redan vid kurortens storhetstid från 1860-talen till början på 1900-talet så beskriver Levertin hur kurgästerna kanske inte såg allvaret i behandlingarna utan uppfattade sitt kurortsbesök mer som avkoppling och inte såg att levnadssättet kanske måste ändras:
”Man far till kurorten för att få roligt, icke för att egentligen sköta sig. Hvad som skulle behövas för dessa patienter, är hvila från alla dessa missgrepp, en jemn omvexkling av hvila och rörelse i det fria, samt begagnandet af de stärkande kurmedel, som söka upphjelpa den svaga organismen och befria den andliga verksamheten från den osunda retelse, som ligger i det ständiga jägtandet efter nöjen.”
Jämförelsen mellan vår tids friskvård och sundhetsideal samt kritik av stressrelaterade arbeten och nöjesliv är förvånansvärt tydliga. Men nu är det för större folkgrupper, medan det vid slutet av 1800-talet en mindre priviligierad grupp. Däremot då som nu finns det många som på grund av hårda kroppsarbeten verkligen är de som skulle behöva omvårdnad på en kurort, eller spa-anläggning.
Varberg utmärker sig som kurort genom att det aldrig bygges ett stort badhotell, istället hyrde man rum hos den fasta befolkningen. Det blev en välkommen extrainkomst och var viktig ända in på 1900-talets början.
Konstnärskolonin Varbergsskolan med de för svenska mått kända konstnärerna Karl Nordström, Richard Bergh och Nils Kreuger besöker säkert kurortsbaden under sin vistelse i Varberg i slutet av 1800-talet. De får även besök av sin gode vän Carl Larsson vars hustru Karin Larsson dessutom hade släktingar bosatta i Varberg. Men det kända konstnärsparet hyrde till exempel in sig hos en stenhuggaränka vid Lilla Apelviken. I brev till sin vän författaren Gustaf af Geijerstam skriver Carl Larsson att: ”Här vid Vesterhavet må vi bussigt! Badning i öppna hafvet. Osedligt.”
Här refererar konstnären till de redan etablerade nakenbaden och i brevet finns en teckning på en naken man till häst ute i vattnet och en naken kvinna som plaskar i vågorna. Måhända en bild av konstnären själv och hans fru. Här kunde konstnärerna leva fritt naturen och den inhemska bonde- och fiskarbefolkningen. Konstverken skildrar framför allt den öppna horisonten och naturen.
Tidigt fanns en övertygelse om att sol, frisk luft och salta bad hade stor betydelse för hälsan och det var ingen slump att läkaren Johan Severin Almer, valde Apelviken som plats när han öppnade Kustsanatoriet i Apelviken år 1904 för behandling av körteltuberkulos. Hit kunde fattiga barn från olika delar av Sverige bli ordinerade att till bra kost, sol, bad och gymnastik-behandlingar. Det blir snabbt en växande verksamhet som på 1920-talet var Hallands största vårdinrättning med 547 platser. Vid kustsanatoriet finns ett kapell och kyrkogård där man hittar gravar efter de barn som avled under vistelsen och begravdes där då deras föräldrar inte haft råd att betala frakten åter till hemmet. Kyrkogården blir ett dokument över både vård, men också en bild från 1800-talets fattig-Sverige.
Idag är det hotellverksamhet i de bevarade byggnaderna som håller liv i kurortstraditionen genom tångbehandlingar och tvagning med uppvärmt havsvatten, men i modern Spamiljö.
Varberg utvecklades som havsbadort under 1900-talet och nu är det havsbadet och gemensamhetsbad som får en viktigare roll. Ökade kommunikationer med båt, cykel, buss, tåg och bil, samt lagstadgad semester gör att allt fler har möjlighet att ta sig till havet på sommaren. Nu fylls Varbergs stränder med besökare från inlandet där arbetare och tjänstemän från framför allt Borås söker sig till Varberg. De små sommarhusen, campingplatserna, kioskerna och restaurangerna blir en del av Varbergs strandmiljö. Här har även nakenbaden utmed strandpromenaden överlevt till våra dagar. Närheten från staden till havet gör att Varbergs havsbad och kurortsmiljö fortsätter att vara populär även på 2000-talet.
Några reflektioner vad som gör att Varberg blev en framgångsrik kurort och fortfarande är en populär badort:
- Närheten mellan havet och stadens centrum – gång- och cykelavstånd
- Obruten tradition från 1811 – livaktig verksamhet – stor kunskap – gott rykte
- Separerade nakenbad 5 minuter från centrum
- Välbevarad kurortsmiljö – klassiska byggnader – väl underhållna – symbolbyggnader för Varberg
- Kurorten en del av Varbergsbornas identitet och själ
- Sundhetsmentalitet från 1800-talets societetsliv över Folkhemmets livstidsideal och till dagens friskvård.
- Personligheter och auktoriteter inom badlivet: badläkaren Alfred Levertin, badkamrer Allan Kanje och doktor Almer är de namngivna männen – MEN lika viktiga är alla de anonyma baderskorna som gör att gästerna återkom och var nöjda med behandlingarna. Dessutom de kvinnliga fotograferna däribland Mathilda Ranch som dokumenterade badortsmiljön vid 1900-talets början och kurortsgästerna. De nakenbadande kvinnorna som marknadsförde nakenbaden på 1960- och 70-talen. De människor som arbetade med bad- och kurort, allt från tångfiskare till baderskor och läkare.
- Kulturens betydelse med konstnärer, musikevenemang, sommarteater, föreningsliv, Varbergs fästning och museum som berättar om historien och nutida aktörer som levandegör miljön.
Men hur förvaltar Varberg sin kurortshistoria? Är det hotellen som ska förmedla kurortsbehandlingarna? Var kan en bred allmänhet ta del av en modern badmiljö exempelvis på vintern. Varför utnyttjar inte Varberg sin unika historia och havsnärhet även för nutida bad- och simanläggningar som riktar sig till allmänheten? Är det turisterna som tagit societetsfolkets plats
Christina Andersson-Wiking är 1:e antikvarie och chef för publika avdelningen på Hallands kulturhistoriska museum.