Egenomsorg, en essä

Frågan har hemsökt människan genom hela hennes historia. Gång på gång har författare, filosofer och forskare närmat sig detta problem utan att kunna leverera något slutgiltigt eller tillfredsställande svar. Det mänskliga, vår mest grundläggande kategori, har porösa gränser. Det förefaller omöjligt att en gång för alla nagla fast vår essens.

I den västerländska kulturen ställdes frågan om det mänskliga för första gången på allvar i det antika Grekland. Parallellt med, och som en konsekvens av den antika demokratins genombrott, började filosofer runt Egeiska havet att intressera sig för det egna varat. Framför allt Platon gav en bild av existensen som kom att ljuda genom historien. Han var den första tänkaren som på allvar splittrade människan i två – en själ och en kropp. I Platons föreställningsvärld, så som han bland annat formulerade den i dialogen Staten, var själen något upphöjt och oförstörbart, medan kroppen var något jordiskt och förgängligt.

Platonismen, med dess uttalade dualism, kom att färga kristendomen under de omvälvande århundradena när romarriket föll. Det är lätt att föreställa sig hur denna dubbelhet svarade mot ett djupt existentiellt behov hos dåtidens människor. För dem handlade det om att rädda mänskligheten från det fysiska; från smutsen, hungern, sjukdomarna och döden; från det sena romarrikets omfattande epidemier, svältkatastrofer och politiska och sociala sönderfall. Föreställningen om den odödliga själen erbjöd en flyktlinje, en imaginär väg bort från livets realiteter. Människan blev något annat än sin lidande kropp.

Detta var en tanke som fullbordades under ett av historiens mest omvälvande skeden – den vetenskapliga revolutionen. När astronomer och läkare under 1500- och 1600-talen riktade blicken utåt, mot universum, och inåt, mot kroppens anatomi, blev frågan om det mänskliga akut. Svaret blev en radikal dualism, tydligast formulerad av den franska filosofen René Descartes. För honom var kroppen enbart en maskin, en sorts behållare för själen.

Resultatet av denna tanke var märkligt: människan är inte sin kropp, hon äger den. Sedan dess kan vi utan problem säga ”min kropp” eller ”jag har en kropp”, som om det fanns en naturlig bodelning mellan jaget och den fysiska gestalten.

Här inträder alltså en logik som de flesta nu tar för given, men som en gång måste ha framstått som svårbegriplig: Kroppen som ägodel, som ett hus eller en maskin som måste förvaltas och kanske till och med förbättras. Bara den som är oansvarig försummar ju sina ägodelar, bara den som saknar förstånd låter sitt hus förfalla.

Är detta egenomsorgens födelse? Är det här, vid denna punkt, som tanken på hälsa och moral, som två sammanhängande entiteter uppstår?

Inte otroligt. Det är åtminstone nu som den moderna medicinen grundläggs, och det är nu som intresset för hälsa för första gången får ett bredare anslag.

* * *

Den vetenskapliga revolutionen var en kris för bilden av den upphöjda människan. Den innebar att hon inte längre stod säkert i centrum av universum. Hon hade förlorat en del av sin härlighet. Men hon var fortfarande den allsmäktige Gudens avbild. Hennes själ befann sig alltjämt ovanför och utanför den sinnliga världen. Hon var, likt sin Herre, transcendent.

Det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet förändrade allt det där. Den upphöjda mänskliga essensen kringskars och utmanades. Attackerna kom från alla möjliga håll; från Charles Darwin och hans evolutionsteori, från Karl Marx och hans idéer om den mänskliga naturen som en spegel av samhälleliga förhållanden, från Sigmund Freud och hans föreställning om det undermedvetnas makt över jaget och från Friedrich Nietzsche och hans avfärdande av gud. Men också från själva ekonomin, från de industriella- och kommersiella revolutionerna, från de samhälleliga krafter som obevekligen malde ner alla gamla traditioner och alla invanda sociala relationer.  Karl Marx och Friedrich Engels lyckades fånga hela känslan i en enda kärnfull mening: ”Allt som är fast förflyktigas, allt som är heligt profaneras.”

Om Gud fram till denna punkt varit människans Herre blev människan från och med nu sin egen mästare. Allt låg, bokstavligt talat, i hennes händer – även välmåendet.

Denna befrielse, från Gud och från traditionen, var tveeggad. Utan religionen och utan ståndsindelningen var människan dömd till frihet.

I sin desperation inför denna upplösning vände sig tidens intellektuella – såväl vetenskapsmän som konstnärer och författare – till det kroppsliga, till fysionomin. De upprättade en ny koppling mellan det andliga och det fysiska. Kroppen blev under 1800-talet den yta på vilken själen gick att avläsa. Skallform, hudfärg, ansiktsdrag, längd, vikt – allt blev under denna period tecken på tillhörighet. Med en kroppslig grammatik fyllde den vetenskapliga rasismen, den fysiska antropologin och den nyskapade nationalismen tomrummet efter bondesamhällets fasta struktur.

Därmed blev kroppen något mer än bara själens ägodel, den transformerades till ett tecken på tillhörighet. Den blev ett adelsmärke.

Som ett resultat ökade intresset för hälsa explosionsartat under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Den expanderande borgarklassen började gymnastisera, ge sig ut på vandringar och besöka kurorter och spaanstalter. Parallellt med detta nyvunna intresse för egenomsorg växte en annan företeelse som kan betraktas som kroppskulturens mörka baksida. 1800-talet var freakshowernas gyllene århundrade. Den nya stadsbefolkningen, såväl borgerskapet som arbetarna, kunde inte få nog av ”defekta” kroppar. De längtade efter gestalter som var ”degenererade” och ”avvikande” mot vilka de själva kunde ta spjärn och säga: ”Detta är inte vi. Detta är inte sådana vi är.” Skäggiga damer, siamesiska tvillingar, mörkhyade dvärgar, tatuerade indianer, överviktiga hottentotter, förvuxna samer… Ja, alla som inte ansågs riktigt mänskliga skulle upp på scen och begapas.

Det är i denna fördomsfulla atmosfär som föreställningen om det normala uppstår. Den belgiske statistikern Adolphe Quetelet myntade 1842 begreppet ”den genomsnittliga människan”, l´homme moyen physique, en sorts statistisk kropp som kom att bli tidens förebild.

Vid 1900-talets ingång hade kroppen på detta sätt förvandlats till själens spegel. Människans essens, hennes kulturella och sociala tillhörighet, gick att avläsa på hennes yttre. Häri låg naturligtvis något olycksbådande: Om kroppen reflekterade moralen, betydde inte det att svaga och avvikande kroppar också bar på ett svagt och avvikande inre?

Under 1900-talets första decennier svepte rashygienen över västvärlden. Degenererade anlag skulle rensas ut med hjälp av sterilisering och inspärrning. Det sunda folkmaterialet skulle försvaras.

Det var inte någon slump att nazisternas folkmord börjar med systematiska utrensningar av människor med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar.

* * *

Så, vad är en människa?

Eller, annorlunda uttryckt: Vem är en människa?

Den uråldriga frågan är åter aktuell. Samhället befinner sig än en gång i en situation där mänsklighetens gränser utmanas och luckras upp. Forskning om genetik, om artificiell intelligens och om förhållandet mellan människa och djur utmanar ingrodda föreställningar. Mänskligheten befinner sig åter vid en intellektuell brytpunkt, inte olik de som inträffade under 1600- och 1800-talen. Gränsen för det mänskliga är porösare än någonsin.

Den bild av det mänskliga som nu framträder inom forskarvärlden är så komplex och motsägelsefull att den är svår att uttrycka på ett vardagligt språk. Ändå finns det några förhållanden som är uppenbara: Människan är, likt allt annat levande, inskriven i geologiska, biologiska och sociala sammanhang som hon inte äger någon makt över. Tillvaron är en svåröverskådlig väv av ömsesidiga beroenden. Frågan är om ordet frihet ens har någon betydelse längre.

Ta bara detta exempel: För att överleva är varje enskild person helt beroende av ett symbiotiskt förhållande med flera kilo bakterier i sitt inre. Utan denna samexistens, inget liv.

Men, våra hjärnor är programmerade för att betrakta världen på ett annat sätt. Vi behöver klart urskiljbara kategorier för att kunna orientera oss.

Därför skrämmer all kunskap som hotar att rasera vår ordning.

I brist på annat vänder sig många till det redan kända, till tankar och idéer som ligger djupt nedlagda i vår kultur. De värjer sig mot föreställningar som pekar på att makten över liv, hälsa och kropp är en chimär.

Egenomsorg blir på detta sätt ett svar på en situation som känns svårbegriplig och svåröverskådlig. Den erbjuder imaginär kontroll, en dröm om att fly livets realiteter: det faktum att vi alla är beroende och dödliga.

Men precis som tidigare är egenvården en ideologisk och intellektuell fälla. Den vänder blicken från ett förutsättningslöst sökande efter förståelse och mening mot ett egoistiskt självbespeglande.

Mattias Hagberg är kritiker, kulturjournalist och författare. Han har under många år intresserat sig för det kroppsliga, framför allt ur ett idéhistoriskt perspektiv. I flera av sina romaner närmar han sig olika samhälleliga gränsdragningar, som förhållandet mellan normalt och onormalt, friskt och sjukt och civiliserat och ociviliserat.

Under våren 2019 är han aktuell med Skallarna, en roman som kan beskrivas på många olika sätt: som en spänningsroman, som en skräckromantisk pastisch eller som en postmodern detektivhistoria. Själv ser han den helst som en kärleksförklaring till fantasin.