Kan vi lära något med barnen?

Vad betyder barns rätt till lek? Vad betyder barnperspektiv? Vad betyder barnkonventionen? Är den också till också för alla vuxna att förhålla sig till? Handlar det om att ge något till barnen eller att ta emot något från dem, rentav dela mer rättvist på resurser? Skapar barn kostnader eller berikar de oss alla? Kan deras närvaro i samhällslivet skapa ett rikare samhälle för alla? 

Är lekplatsen en ursäkt för en samhällsplanering som exkluderat barn? Ett reservat? Ett sätt att förenkla samhällsplaneringen? Är barns flykt till nätet deras svar på vuxnas ointresse för den värld de förfogar över? Var finns ett genuint intresse för att dela vår värld med barn? Vem är beredd att inse villkoren de har, ta emot deras erfarenheter, lära av barn? Ska barn forma platser eller platser forma barn? Vilka djupare värderingar behöver vi prata om ifall vi vill att barnkonventionen ska bli något mer än ett tilläggsdirektiv i det vardagliga planeringsarbetet? 

Vilka kan vi fråga? 

I min hand kom 1978 ”The Child in the City” av den engelske författaren, arkitekten, filosofen, stadsplaneraren, professorn, aktivisten och tillika banerförare för den anarkistiska rörelsen i England, Colin Ward. Boken gjorde ett starkt intryck. Jag hade införlivat honom i mitt tänkande, men glömt hans kontext. Nyligen påmindes jag om honom igen och hela den tankevärld som han gjorde till sin under namnet Anarkism. Kan vi lära av den? Den bombkastande anarkisten hör hemma i serieteckningarnas värld. Vad menade pacifisten Colin Ward? Lågmäld och skarp i sin kritik. 

”Anarkism är en beskrivning av en form för mänsklig organisering, rotad i vardagslivets erfarenheter, som fungerar sida vid sida med och trots den dominerande auktoritära riktningen i samhället…Anarkism i alla sina skepnader är en bekräftelse på mänsklig värdighet och ansvarstagande… Det är inte ett politiskt program för social förändring utan ett uttryck för socialt ansvarstagande… i små grupper som arbetar ansikte mot ansikte har tendensen mot byråkrati och hierarkisk ordning minst möjligheter att utvecklas.” 

Grundbultar är avskaffandet av statsmakten och det privata ägandet. Varför? Därför att statens makt skapar hierarkier som slår sönder mellanmänskligt samarbete. Samma sak med det privata ägandet. Det knäcker samarbete. Pjotr Kropotkins bok ”Inbördes” hjälp från 1902 är själva fundamentet i anarkismens historia. Kooperation, samarbete, solidaritet, självförsörjning, den lilla skalan, spontanitet och plats för skapande är kittet i det anarkistiska samhället, så som Colin Ward beskriver det. Det finns alltid närvarande i samhällslivet, på trots mot en auktoritär överhet. Vid köksbordet, på gatan, på torget och på fiket. Som fröet under snön. För det är i vardagslivet anarkismen har sin näring. Dess kvaliteter som hållit samman och överlevt mer än hundra års nötning i vårt våldsamma nittonhundratal. I ”The Child in the City” studerar Colin Ward de kvaliteterna bland barnen i den moderna staden. Ser dem hos barnen i staden. Texten är en lärorik studie av barns outsläckliga förmåga att apropriera en plats och skapa liv i en stad. Och en berättelse att lära av. Hur kan vi förmedla vanor för inbördes hjälp, fred, solidaritet och skapande, om vi inte ställer det kravet på oss själva? Ser barnen, ställer krav på oss själva? Vad vill vi med staden? 

Ska barn fortsätta att vara ett särintresse eller
kan de få dela sina behov av delaktighet i samhällslivet med fler?
När får barn och gamla dela sitt institutionaliserade
vardagsliv och bryta upp dess rutiner? För mycket begärt?
Det kunde existera som en möjlighet ändå.
Var ska idag barn få arbeta tillsammans med vuxna för att
uttrycka sina drömmar om framtidens samhälle utan
att svara på en enkät?

Colin Ward var en flitig författare och skrev böcker, själv eller med andra och återkommande artiklar i anarkiströrelsen tidningar. Om koloniträdgårdar, camping, självbyggeri, hyresgäströrelse, husockupanter, Freedom to Go (efter motoråldern) och om trädgårdsstaden i vår tid. 

Men mycket handlade om utbildning – om skolan utan väggar, i kontrast mot ett ”skolsystem vars mest framträdande roll är att bevara social och ekonomisk orättvisa”. Om gatan som klassrum. Avtryck i Sverige på 1970- talet gjorde hans Notingdale Urban Studies Center. Centret var avsett för lärare och elever i områdets skolor och fungerade dessutom som informations- och resurscentra, öppna mötesplatser för miljögrupper och enskilda som vill jobba med sin lokala miljö. Ett neutralt utrymme där information kunde flöda från den kommunala apparaten till skolor och andra intresserade. Kanal för opinioner och ett serviceorgan. 

Centrum för byggnadskultur på Chalmers tog upp idén och bildade Stadsstudiegruppen. Riksutställningar understödde arbetet inom sin organisation. Elly Berg, engagerad pedagog, drev på eget initiativ stadsstudiegrupper med barn från Tensta/Rinkeby som besökte Gamla stan och bad barnen rita och reflektera över vad de såg. Staden som klassrum var också ett begrepp som fördes fram av Reggio Emilia pedagogiken. ”Vi anser att miljön bör vara en grundläggande beståndsdel i all teoretisk och politisk undersökning om uppfostran. Vi lägger lika stor vikt vid att miljön är rationell som att den in bjuder till harmonisk samvaro. Vi ställer också höga krav på funktion och form och anser att det är lika viktigt att miljön motiverar och inspirerar till gemenskap och valfrihet och att den genererar tillfredställelse och välbefinnande.” 

Framförallt inom den alternativa pedagogiken försvaras de värden som också Colin Ward talar om. Reggio Emilia, Waldorfskolorna, Paolo Freire, skolor som skulle bidra till förnyelse i diskussionen om skolans pedagogik. Med plats för det oförutsedda, organiska och självvalda. Skolor som gavs utrymme genom friskolereformen, en reformen som istället bidrog till ett skolsystem som berömmer sig av att ha återskapat ordningen i skolan. Och som vi ser har intensifierat segregeringen i Sverige.

Och lekplatserna då? Reservaten? Ja, de behövs som frirum där barn själva får utforska och utveckla sina förmågor och sina gemenskaper, samarbete, självtillit och skapande. Platser som de förfogar över. De kunde vara arkitekters och planerares mest angelägna uppgift idag. 

Ska barn fortsätta att vara ett särintresse eller kan de få dela sina behov av delaktighet i samhällslivet med fler? När får barn och gamla dela sitt institutionaliserade vardagsliv och bryta upp dess rutiner? För mycket begärt? Det kunde existera som en möjlighet ändå. Var ska idag barn få arbeta tillsammans med vuxna för att uttrycka sina drömmar om framtidens samhälle utan att svara på en enkät? 

1968 var jag med och formade ”Modellen, en modell för ett kvalitativt samhälle,” på Moderna museet i Stockholm. Idén utgick ifrån att barnen kan lära oss att handla i frihet, skapande och solidaritet när de får tillgång till en plats de förfogar fritt över med sina kroppar och sin fantasi. För vuxna en plats för lärande. Ett experiment som inte upprepats. 

Kan vi lära av barn? Av de metoder för iakttagelse och reflexion som Colin Ward introducerar i the ”Child in the City?”

Text: Gunilla Lundahl, journalist, curator och aktivist