Katja Tukiainen vs. Sigga Björg Sigurðardóttir

Inspirerade av möten med lokala utövare, av varandra och omgivningen på och omkring museet växte utställningen Katja Tukiainen vs. Sigga Björg Sigurðardóttir sakta fram. Genom ett lekfullt grepp vågade konstnärerna blanda oväntade motivkombinationer och tekniker med varandra.

På en av väggarna inne i Teckningsmuseet står det skrivet ovanför en dörröppning ”I have a spirit of a nineteen year old surfer” målat i rosa sprayfärg. På golvet nedanför ligger Braces Diamond eyes från 2016, en docka ungefär lika stor som en prepubertal flickkropp, med groteskt överdimensionerat huvud. Tandställningen består av 24 karat guld. ögonen glittrar av diamanter. Dräkten är omsorgsfullt målad med rådjur, solar och andra sagorelaterade motiv. Kroppen är placerad ovanpå en rosamålad lastpall vilken i sin tur vilar på ett hav av rosarött, lila och vitt. Mademoiselle Good Heavens som hon kallas är Katja Tukiainens största dockskulptur så här långt in i hennes produktion.

I Tukiainens utställningsdel sammanfogas installation, teckning, måleri och skulptur. Fusionen mellan medier formar helhetsmiljöer starkt präglade av en distinkt flickrumsestetik. Flickan blir hos Tukiainen en feministisk metafor för bemyndigande och självständighet. Mantran i rosa sprayfärg – Smell like a GIRL, Think like a GIRL, Hug like a GIRL, Dream like a GIRL, Ride like a GIRL, Smile like a GIRL – sprejade på tekningar, uppmuntrar besökarna att gå från passivitet till engagerat aktivt handlande. Texterna samspelar med flickgestalter som utför poser som korresponderar med de handlingar som tekningarna uppmanar till.

Sigga Björg Sigurðardóttirs bildvärld återvänder ständigt till relationen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga – tillstånd i skärningsfältet mellan metamorfos, djur- eller människoblivande. Hennes teckningar påminner om lösa blad av sagoboksillustrationer som rykts ut ur sitt ursprungliga sammanhang. Bakom den väv av fiktion som hon spunnit  behandlar hon mänskliga relationer, upplevelser, tillstånd eller känslor av ensamhet, avund, kärlek eller rentav fruktan.

I Björg Sigurdardóttirs del av utställningen flyter de olika verken samman eller talar in i varandra som i måleri-installationen The Locals där grupperingar av teckningar bildar en förgrund mot den storskaliga väggmålningen bakom. I likhet med Tukiainen har hon inkorporerat textpassager i sina måleriska bildsfärer. ”I used to be really old” deklamerar väggmålningen stumt till betraktaren, ackompanjerad av teckningar med varelser som samspelar med varandra, ömsom våldsamt, ömsom kärleksfullt. Inte sällan förekommer det någon slags vätska i bilderna som  läcker ut på själva väggen och binder samman de olika teckningarna.